Varje år tar cirka 1 500 personer livet av sig i Sverige. Färska analyser av den senaste självmordsstatistiken från Socialstyrelsen som gjorts av Nasp (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention) visar dessutom att självmordstalen i genomsnitt har ökat med cirka 1 procent per år, under de senaste tjugo åren, bland kvinnor i åldersgruppen 25–44 år och bland unga i åldrarna 15–24 år. Ökningen bland kvinnor är en trend som först nu har gått att fastställa. Utvecklingen är inget annat än ett misslyckande för hela samhället, inte minst i ljuset av riksdagsbeslutet från 2008 om en nollvision för självmord med tillhörande nationellt program för självmordsprevention.

Den pågående pandemin riskerar att ytterligare förvärra situationen, och WHO har bland annat varnat för en ny våg av psykisk ohälsa. När vi nu börjar diskutera hur vi ska stärka våra samhällsviktiga funktioner i pandemins kölvatten måste vi göra det som borde ha gjorts för länge sedan – rusta hälso- och sjukvården och ge den förutsättningar att faktiskt minska självmordstalen.

Självmord har för länge betraktats som ett uteslutande psykiatriskt problem. Men detta stämmer inte. Tvärtom visar en nyligen publicerad studie som granskat lex Maria-anmälningar efter självmord att självmordsnära patienter ofta söker olika sorters vård en kort tid före dödsfallet. 90 procent hade haft fler än en kontakt med vården. 50 procent hade gjort tidigare självmords­försök och 33 procent hade under de tre månaderna före dödsfallet varit inom slutenvården, men ändå hade bara 9 procent identifierats med hög suicidrisk. Trots upprepade kontakter med vården kort inpå självmordet hade man i 64 procent av fallen inte identifierat någon suicidrisk alls. Slutsatsen är att vården helt enkelt missar att människor är självmordsbenägna – dels saknas den nödvändiga kunskapen, dels sköter varje enhet sitt, och samverkan kring patienten saknas.

I kölvattnet av den här krisen måste hälso- och sjukvården få de resurser som krävs för att minska självmorden i Sverige. Kunskapen finns redan – nu är det dags att gå från ord till handling.

Det är därför nödvändigt att hela hälso- och sjukvården får kunskapen att identifiera suicidrisk hos patienter, samt att prata om självmordstankar och självmordshandlingar. Vårdkedjan behöver stärkas genom en förbättrad samverkan och samsyn i behandlingen av självmordsnära patienter. Samarbetet med patienter och anhöriga måste utvecklas så att de blir delaktiga i det förebyggande arbetet genom tät dialog.

Det är därför glädjande att det finns flera exempel på framgångsrika förändringsarbeten som vi kan inspireras av. Många av dem utgår från Henry Ford zero suicide model. Arbetssättet som först testades i Detroit bidrog till en 75-procentig minskning av självmordstalen inom hälso- och sjukvården. Arbetet utgår från ambitionen att utveckla en lärande kultur inom organisationen med fokus på noll självmord.

Vi behöver ta vara på lärdomarna från dessa initiativ och på så sätt stärka vårdens och samhällets insatser för att förebygga självmorden i Sverige. Ska vi lyckas behöver vi satsa på hälso- och sjukvården och dess samarbete med andra relevanta aktörer, som exempelvis socialtjänsten, polisen och räddningstjänsten.

Vården missar helt enkelt att människor är självmordsbenägna – dels saknas den nödvändiga kunskapen, dels sköter varje enhet sitt, och samverkan kring patienten saknas.

Vi välkomnar Riksrevisionens nyligen aviserade granskning av det suicidpreventiva arbetet i Sverige och hoppas att den blir en stark signal till regeringen och ansvariga myndigheter att stödja landets regioner och kommuner att förverkliga en genomgripande satsning som innebär:

• Att samtlig personal som arbetar patientnära ska ha kunskaper kring hur man kan prata om självmord och självmordstankar och hur riskindivider för suicid identifieras. Det behöver finnas tillgång till psykoterapeutiskt skolad personal med inriktningar som har bevisats kunna bidra till en förändring gällande en patients självmordsrisk.

• Att patienten görs delaktig i den vård och behandling som behövs. Det ska finnas ett uttalat patientorienterat perspektiv som bygger på en allians mellan profession och patient.

• Att hälso- och sjukvården i samarbete med socialtjänsten stöder alla patienter som befinner sig i direkt risk med självhjälpsstrategier som en väg mot ett bättre mående.

• Att säkerhetsplaner upprättas tillsammans med patienten som är ett stöd vid en suicidal kris eller hotande kris, där patienten stegvis ringar in egna varningssignaler.

• Att närstående, och andra för personen viktiga personer, görs allierade och delaktiga i målet att förebygga självmord.

• Att i samarbete med till exempel socialtjänsten, äldreomsorgen eller elevhälsan i kommunerna tillförsäkra att det finns ett socialt skyddsnät runt patienten utöver de som står patienten närmast, som fångar upp patienten i mellanrummen som uppstår i kontakten med vården och tiden däremellan.

Inte sällan hör vi debattörer argumentera för att vi nu måste rivstarta ekonomin och få samhället på fötter så fort det är möjligt. Utöver allt lidande den orsakar och kommer att orsaka har coronapandemin med all önskvärd tydlighet visat på behovet av att stärka våra viktigaste samhällsfunktioner med nödvändiga resurstillskott och väl underbyggda reformer. 

I kölvattnet av den här krisen måste hälso- och sjukvården få de resurser som krävs för att minska självmorden i Sverige. Kunskapen finns redan – nu är det dags att gå från ord till handling.