Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-07 09:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/att-vara-kvinna-ar-att-inte-veta-om-man-vill-synas-eller-ej/

DN DEBATT

DN Debatt. ”Att vara kvinna är att inte veta om man vill synas eller ej”

DN DEBATT 15/1.

Den avgörande skillnaden mellan män och kvinnor handlar inte om löner och privilegier – utan om själva kroppen. Få är så medvetna om detta som transkvinnor. För de flesta av oss förblir normsnygghet en ouppnåelig dröm. Vill jag bli sedd eller vara osynlig? Det är just i denna vacklan som jag känner mig helt och fullt som en kvinna, skriver Ann-Christine Ruuth.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Krönikören Hanna Hellquist är hälften så gammal som jag. Våra världar är olika. Men när hon drabbande skriver om sin kropp (DN 29/11) förstår jag vad hon menar. Att tvingas förhålla sig till världen i sin kropp. Hon skriver: ”Att alltid bli sexualiserad och att aldrig bli sexualiserad. Att i hela sitt liv vara en ung kvinna och tvingas förhålla sig till sin omvärld utifrån min unga kropp, och att bli äldre och att förhålla sig till världen i min gamla kropp, som inte kan bli gravid, som ingen vill ligga med, som snart måste gå på regelbunden mammografi. Att gå ner i vikt så alla ser och sedan gå upp i vikt så alla ser. Att synas. Att leta. Att vilja. Att misslyckas, medan alla ser.” Inte förrän min egen kropp blev en kvinnas begrep jag vad det handlar om.

Mitt inre opponerar sig: Du, du har levt nästan hela ditt liv som man. Du har ingen aning om hur det är att vara kvinna, hur kvinnor behandlas av män, hur de osynliggörs, aldrig blir lyssnade på eller tagna på allvar. Och det är sant. Jag har inga sådana erfarenheter. Jag har levt så länge med manliga privilegier att jag inte ens tänker tanken.

Men ända in på min transkvinnokropp känner jag att den avgörande skillnaden mellan män och kvinnor inte i första hand handlar om löneskillnader eller osynliggörande utan om kroppen. Jag skäms över det faktum att jag inte insett det förrän nu då jag faktiskt lever med en kvinnas kropp även om den i flera avseenden är en konstruktion.

Jag har levt så länge med manliga privilegier att jag inte ens tänker tanken.

Det är inte förrän nu som jag har begripit hur så mycket av kvinnliga villkor har att göra med kroppen, något som män sällan behöver fundera på. En mans kropp kan givetvis med stigande ålder göra sig påmind men en kvinnas gör det nästan hela hennes liv. Menstruationer, graviditeter, barnafödande som inte sällan sätter sig i kroppen på sätt som är påtagliga och oåterkalleliga. Eller livslång sorg över att inte kunna bli gravid. En man behöver aldrig bli påmind om sin kroppsliga bräcklighet genom regelbunden mammografi, framfall eller klimakteriebesvär. Ingen man behöver heller vara med om att placera sig i en gynstol (en svår­slaget utlämnande position) för att få sitt underliv undersökt med diverse instrument. För att nu nämna några exempel.

Jag klär inte ut mig. Jag är ingen ”show”. Ändå är det tydligt att i högljudda sverigedemokraters framtidsvärld finns det ingen plats för mig, skri
Foto: Eugene Hoshiko

Hanna Hellquist citerar skribenten Tone Schunnesson som menar att vara kvinna i offentligheten alltid kommer med villkor, och ett av dem är att man är normsnygg. Den som händelsevis är okunnig om hur en normsnygg kropp ser ut kan bege sig till närmaste varuhus. Den manliga klädindustrin har alltid insett att den manliga kroppen kommer i alla möjliga former och också anpassat sig därefter. Medan den kvinna med en kropp som inte uppfyller normsnyggheten får vända sig till specialbutiker eller till särskilda avdelningar på varuhuset för att på så sätt få ytterligare inpräntat att hennes kropp är fel.

Den som händelsevis är okunnig om hur en normsnygg kropp ser ut kan bege sig till närmaste varuhus.

Få är så medvetna om detta som transkvinnor. Att vara transkvinna i offentligheten ställer inte bara krav på att vara normsnygg. Du måste också uppfylla alla andra föreställningar om kvinnokroppen. Det är en ofta upprepad lögn att många transpersoner ångrar sin transition. Sanningen är den motsatta. Den överväldigande majoriteten är tillfreds med att trots alla svårigheter äntligen få leva så som de själva uppfattar sig. Av de få som ändå väljer att återvända och leva i sitt en gång tilldelade kön är de flesta transkvinnor. Och de skäl som anförs är till allra största delen sådana som har med yttre tryck att göra.

Att leva som transkvinna innebär nämligen att hela tiden förhålla sig till alla de föreställningar om kvinnokroppen som präglar samhället och som man dessutom själv är uppfostrad med och måste förhålla sig till. Och om kraven att vara normsnygg känns svåra för kvinnor i allmänhet är de blytunga för transkvinnor.

Att leva som transkvinna innebär nämligen att hela tiden förhålla sig till alla de föreställningar om kvinnokroppen som präglar samhället och som man dessutom själv är uppfostrad med och måste förhålla sig till.

För de flesta transkvinnor är normsnygghet en ouppnåelig dröm eftersom man tvingats gå igenom en manlig pubertet med tillhörande kroppsutveckling. I många avseenden innebär det sådant som inga senare hormonbehandlingar eller operationer någonsin förmår ändra på. Man blir för resten av sitt liv ”läst” som transkvinna, en som aldrig förmår uppfylla normen, ständigt avslöjad och i kulturdebatten inte sällan anklagad för att vara en bedragare, en som upplöser normerna på vilka hela samhället anses vila. Det skriver bland andra författaren Lena Andersson med anledning av Kapitoliums stormande (SvD 9/1 2021) liksom högerdebattören Ivar Arpi (till exempel i SvD 5/2 2020).

Transkvinnor väcker inte minst hos många män osäkerhet, avsmak och inte så sällan hat och våld. Det är inte böckerna som gör somliga så upprörda över sagostunderna med dragqueens att de mordhotar personalen. Nej, det är föreställningen att en man i klänning är en så avskyvärd företeelse att barn absolut inte bör utsättas för den och helst inga andra heller. Jag är ingen dragqueen. Jag klär inte ut mig. Jag är ingen ”show”. Ändå är det tydligt att i högljudda sverigedemokraters framtidsvärld finns det ingen plats för mig. ”För transpersoner är exempelvis en debatt om deras plats i det offentliga rummet bokstavligen existentiell”, som Andreas Johansson Heinö klarsynt skriver i en kolumn (DN 10/1)

Jag klär inte ut mig. Jag är ingen ”show”. Ändå är det tydligt att i högljudda Sverigedemokraters framtidsvärld finns det ingen plats för mig.

På Instagram får jag av andra kvinnor ibland höra att jag är så snygg. Och jag vet inte vad jag ska göra med det. En del av mig blir smickrad. En annan del av mig tänker att någon bara försöker vara snäll, med det underförstådda att jag är snyggare än vad man skulle kunna tro. Okända män skriver ”Hello gorgeous!” som om jag var ett Tinderobjekt och jag vill bara skrika ”vem fan har bett om din kommentar!” innan jag raskt blockerar dem.

Journalisten Emma Bouvin skriver (DN 15/12) att hon tycker att det är så skönt att inte längre bli sedd, att hon nu kan jobba ostört i manliga miljöer. Andra kvinnor sörjer över sin förlorade skönhet, att ingen längre ser dem (ledarskribenten Lisa Magnusson, DN 18/12). Andra över att de aldrig haft någon. För egen del har jag inte svårt att känna igen mig i det senare. Om du börjar leva som kvinna i övre medelåldern är skönhet knappast på agendan. Men jag vill bli sedd. Och samtidigt vara osynlig. Jag vill synas utan att andra hajar till och drabbas av den osäkerhet som uppstår när vi inte säkert vet om det är en kvinna eller man vi möter. Så jag gör mitt bästa och förser mig med ordentliga könsmarkörer. Och samtidigt bär jag som Emma Bouvin en innerlig längtan att vara osynlig. Att bara vara utan krav på normsnygghet eller förväntan på uppskattning.

Jag vill synas utan att andra hajar till och drabbas av den osäkerhet som uppstår när vi inte säkert vet om det är en kvinna eller man vi möter.

Och i denna vacklan mellan att synas och vara osynlig, att leva i denna kroppens tyranni där aldrig mina (eller andras) förväntningar blir uppfyllda känner jag mig som en kvinna. Fullkomligt. Men får jag plats?

Ämnen i artikeln

Kommentarsfältet stänger. Nu finns inte längre möjligheten att kommentera artiklar på DN. Vi hoppas att ni som uppskattat att kommentera artiklar ändå fortsätter att engagera er i vår journalistik, och tar debatten vidare på andra vis. Tack alla läsare för ert engagemang!

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt