Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 20:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/avskaffa-all-sarbehandling-pa-grund-av-kon/

DN Debatt

DN Debatt. ”Avskaffa all särbehandling på grund av kön”

Det går att konstruera klasser som gör det möjligt att tävla utan könsindelning. Det sker redan i praktiken när en högsta tillåten testosteronnivå anges som i fallet med friidrottaren Caster Semenya, skriver Torbjörn Tännsjö. Foto: James Thurman/TT

DN DEBATT 3/1. Låt kvinnor tävla mot män med samma fysiska villkor i gemensamma klasser. På så sätt kan idrotten gå i bräschen för att avskaffa all särbehandling på grundval av kön. Då hjälper man svenska staten att leva upp till FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, skriver filosofen Torbjörn Tännsjö.

Ordet ”diskriminera” är i svenskan tvetydigt. Svenska Akademiens ordbok anger som betydelse att utsätta viss grupp för orättvis behandling. Men ordet har också en neutral innebörd: ge utslag för skillnader (Svensk Ordbok).

Vi klarar oss knappast utan att diskriminera på båda dessa sätt. Avstod vi ifrån att skilja det ena från det andra skulle både vårt förstånd och handlingsliv förlamas. Ja, vi måste nog också acceptera viss orättvis diskriminering.

Att till exempel vara ”street smart” innebär att man i skumma kvarter undviker farliga individer. Här är falskt negativa omdömen problematiska (han är ofarlig, uttalat om den som faktiskt är farlig), men falskt positiva omdömen ofrånkomliga (han utgör ett hot, uttalat om den som fredligt flanerar i området). Hur är det då med könsdiskrimineringen?

I vardagslag tvingas vi till könsdiskriminering på ett aningslöst sätt. Vi sorterar människor som kvinnor och män för olika syften i vår dagliga vandel. Ibland träffar vi fel. Vi är fördomsfulla. Men vardagslivet skulle inte rulla på friktionsfritt om vi inte tillät oss en sådan orättvis åtskillnad mellan människor.

Visst kan det vara snopet att som en gång sångaren Cornelis Vreeswijk ragga upp en transvestit i tron att det var en dam. Sådant måste vi emellertid tåla. Men hur ska myndigheterna förhålla sig? Ska de ha rätt att tvinga oss att i olika sammanhang kryssa för vilket kön vi tillhör?

Det tar vi för givet att de har rätt att göra. Någon invänder att man borde ha rätt att uppge ett tredje kön. Snart kommer det att behövas ytterligare kategorier. Man kan undra om det inte finns en enklare lösning? Kunde man inte i officiella sammanhang upphöra med könsdiskrimineringen? Borde inte stat och arbetsgivare förbjudas att efterforska vårt kön?

Jo, det borde de. Det är svårt att identifiera något sammanhang där kön är av betydelse för överhetens hantering av oss. Eftersom kön tycks spela roll handlar det om något annat och mer specifikt.

Vi möter den offentliga könsdiskrimineringen i en neutral form då vi går på en allmän toalett eller ett badhus och anvisas olika platser: kvinnor på en plats, män på en annan. Jag har noterat ett växande missnöje med detta. Kön till toaletten för män är ofta kortare än kön till toaletten för kvinnor.

Vissa kvinnor motsätter sig denna orättvisa och väljer kön till männens toalett. Det gör de rätt i, ty visst är denna uppdelning onödig. Toaletter kan individualiseras. Det gäller även duschar och omklädningsrum.

I sjukvården kan man tro att kön är viktigt. Vid en närmare granskning framträder emellertid andra skillnader. Det är oklart hur kön ska förstås: socialt (ett val), kromosomuppsättning (XX resp. XY)? Testosteronhalt? Yttre könsorgan? Varje bildad person vet i dag att dessa kategorier inte är uttömmande och inte heller ömsesidigt uteslutande (det finns andra kromosomuppsättningar än de uppräknade och alla individer identifierar sig inte entydigt som kvinnor eller män).

Men då duger ingen grov uppdelning i kvinnor och män. Vid genetisk testning för vissa sjukdomar är det kromosomuppsättningen som är av intresse. Vissa sjukdomar drabbar till exempel bara dem med Y-kromosom.

Vid bedömning av fysisk prestationsförmåga spelar testosteronet en viktig roll. Individer med kvinnliga yttre könsorgan och kvinnlig identitet kan uppvisa höga halter av testosteron. Vid ”könskorrigering” läggs all vikt vid upplevd könsidentitet. Vid bedömning av infertilitet kan det spela roll om en individ har livmoder eller ej. Om inte kan transplantation övervägas, utan avseende på ”kön”.

Det finns en konservativ feminism, till vilken författaren JK Rowling oväntat tycks ha anslutit sig (DN Kultur 23/12 2019), som med skepsis ser på upplösningen av de traditionella könen. Den pressas emellertid tillbaka av rörelser till stöd för transpersoner som tar plats i klassiskt ”kvinnliga” rum, liksom av reproduktionsteknikens utveckling.

Måste inte forskningen laborera med kön? Nej, det är bättre om den koncentrerar sig på något mer specifikt. Det finns forskning som vill undersöka intelligensskillnader mellan ”kvinnor” och ”män”. Det är mera fruktbart att, om man alls vill bedriva sådan forskning, titta på sådant som könshormon eller kromosomuppsättning.

Går det att blottlägga orättmätig könsdiskriminering, om inte kön rutinmässigt registreras hos patienter? Här finns en svårighet, men lika lite som vi i syfte att blottlägga rasism registrerar ”ras” hos patienterna bör vi registrera kön. Det är bättre att direkt rikta studierna mot anställda inom en verksamhet, för att utreda och sedan åtgärda deras eventuella fördomar.

Misstänker en facklig organisation orättmätig diskriminering mot sina medlemmar går det bra att göra enkäter. Då det rör sig om frivilligt informationsutbyte kan frågorna modelleras efter misstanke om fördomar: upplevt kön, hudfärg, etnicitet, religion och så vidare. Även om arbetsgivaren är förhindrad att registrera sådant kan en facklig organisation välja att utreda saken.

Hur är det då med idrotten? Den utgör en näst intill offentlig inrättning med sina organisationer, ekonomiskt sammanflätade med statsmakten. Där tas könsdiskrimineringen för given. Tanken är väl att skydda det ”svagare” könet genom en förment neutral diskriminering. Resultatet blir ändå orättvist. Kvinnor tillåts inte tävla med och besegra män på lika fysiska villkor.

Det går att konstruera klasser inom idrotter som gör det möjligt för individer att mötas, utan avseende på kön. Man får dela in på grunder som är direkt relevanta för prestationsförmågan (längd, vikt, muskelmassa, halt av testosteron i blodet och så vidare).

Detta är vad idrottens ”myndigheter” är på väg att göra då man anger en övre testosteronnivå för vad som tidigare kallats kvinnliga idrotter. Och då man dessutom godtar att idrottsutövare ”dopar” sig ned till den tillåtna nivån. Vare sig friidrottaren Caster Semenya eller transpersoner utgör då något problem.

Idrotten är det område där motståndet mot en avskaffad könsdiskriminering har varit allra hårdast. Idrottens organisationer bör själva gå i bräschen och avskaffa särbehandling på grundval av kön.

Då hjälper man den svenska staten att leva upp till FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, där Sverige förbinder sig att ”vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att ändra eller upphäva gällande lagar och förordningar, sedvänjor eller bruk som innebär diskriminering av kvinnor”.