DN Debatt. ”Avskaffa gemensamma valdagen för att stärka svensk demokrati”

För 100 år sedan fattade riksdagen de beslut som formade svensk demokrati. Ett av dessa gällde om man skulle ha de kommunala valen på samma dag som riksdagsvalen. Justitieminister Eliel Löfgren, i den liberala regeringen ledd av Nils Edén, lade propositionen om fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar. En gemensam valdag skulle medföra ”för stor tidsutdräkt mellan valen” och ”att vid sammanförandet av många skilda val skulle det ena valet lätt kunde företa intresset av det andra”. Flera riksdagsledamöter motionerade om gemensam valdag, men det avvisades av riksdagen 1918.

1967 träffades dock en överenskommelse mellan samtliga partier om en ny författning. Den indirekt valda första kammaren avskaffades. Men Tage Erlander, socialdemokratisk statsminister, krävde att ”det kommunala sambandet” skulle bevaras. Social­demokraterna ställde som villkor för författningsuppgörelsen att en tredjedel av riksdagen skulle utses av landstingen. Kompromissen blev att riksdagsval och lokala val slogs samman.

För att det inte skulle bli för långt mellan valen infördes treåriga valperioder. 1994 ändrades de till fyra år, för att statsbudgeten skulle få bättre chans att verka innan nästa val.

Detta innebär att vi har längst mellan valen av alla demokratiska stater. Det är unikt att ha alla lokala och nationella val samtidigt. I till exempel USA kan man rösta första tisdagen i november varje år – om inte annat på borgmästare eller på vissa håll på sheriffer.

Bristen på intern demokrati i partierna och stängda vägar för kontinuerlig påverkan av politiken har öppnat upp för högerpopulisterna.

I maj nästa år är det val till EU-parlamentet, vilket sker vart femte år. Men det dröjer fyra år till nästa svenska ordinarie val. Ett politiskt kaos de närmaste veckorna skulle kunna leda till extraval, men det är knappast sannolikt. Senast vi hade nyval i Sverige var 1957, och dessförinnan 1921.

De långa valperioderna borde göra det nödvändigt med en väljardialog mellan valen. Den demokratiutredning jag ledde, och som kom 2016, hade som huvuduppdrag att se på ”mellanvalsdemokratin.” Medborgarna upplever att beslutsfattarna inte lyssnar på dem mellan valen. Det är närmare 85 procent av väljarna som inte anser sig har något inflytande på politiska beslut mellan valen.

Detta är någonting som ger populistiska rörelser kraft över hela västvärlden. Newt Gingrich konstaterar i sin bok ”Understanding Trump” att ”Trump förstod att de flesta amerikaner ansåg att de inte blev lyssnade på”. Genomgående för de högerpopulistiska partierna i västvärlden är att de vill ha folkomröstningar och direktdemokrati. Men när de fått makten – som i Polen och Ungern – har de infört politikervälde i Public Service, domstolar och kulturlivet. Italienska Femstjärnerörelsen har en app med vilken man låter medlemmar och sympatisörer bestämma partiets politik. Bristen på intern demokrati i partierna och stängda vägar för kontinuerlig påverkan av politiken har öppnat upp för högerpopulisterna.

De svenska politiska partierna har blivit allt mer toppstyrda och centraliserade. Det gör att cirka en tredjedel av medlemmarna inte anser sig ha mer inflytande på politiken än andra väljare har. Partierna är inte längre en kanal för väljarnas löpande påverkan.

Det finns få vägar för väljarinflytande mellan valen. Medborgarförslag, alltså att man kan sända in en propå till kommunen och den då ska behandlas, förekommer i de flesta kommuner. Allt fler har dock antingen satt en övre gräns för antalet eller helt avskaffat institutionen medborgarförslag.

Möjlighet finns för lokala rådgivande folkomröstningar, men det sker sällan. I Demokratiutredningen hemställde vi att det skulle underlättas för medborgarna att få ett förslag till rådgivande folkomröstning behandlat i kommunfullmäktige. Vi föreslog också att Sverige, liksom Finland, skulle införa ”folkmotion”, det vill säga att om en procent av väljarna i kommun, landsting eller landet ställde sig bakom ett förslag väcks det som motion. (På det sättet fick Finland samkönade äktenskap.) Tyvärr har idén inte tagits upp av något politiskt parti.

Regeringen – oavsett hur den är sammansatt – bör starta direkt efter valet för att göra det möjligt med skilda valdagar för lokala och nationella val från och med 2026.

Den kommunala självstyrelsen är en av grundpelarna i svensk demokrati. Dock innebär den gemensamma valdagen att de kommunala frågorna ofta kommer i rikspolitikens slagskugga. Regeringsfrågan dominerade slutet av denna valrörelse, och den har föga relevans för enstaka kommuner. Riksdagsvalet styr, menar Gissur Erlingsson, svensk statsvetare med inriktning på lokal politik.

Alltfler väljare röstar nu på olika partier i de tre samtidiga valen. 30 procent av väljarna delade sina röster i 2014 års val. På 80-talet var siffan 10 procent. Det är sannolikt att det i år blir färre än 70 procent som röstar på samma partier i de tre valen. Lokala partier som Demokraterna i Göteborg, Sjukvårdspartiet i Norrbotten och i Västernorrland torde gå mot betydande framgångar. Att Demokraterna i Göteborg och Waxholmspartiet har medvind beror på att kommunfullmäktigemajoriteterna valt att bortse från resultatet av lokala rådgivande folkomröstningar.

På de flesta håll – av 290 kommuner, 20 regioner/landsting – blir dock den lokala politiken ett annex till rikspolitiken. Att vi har en gemensam valdag gör debatten nationell snarare än lokal.

När beslutet om gemensam valdag fattades 1967 reserverade sig den nyinvalde Per Ahlmark mot Folkpartiets beslut att gå med på kompromissen och i sitt jungfrutal i riksdagen betonade han att man borde riva upp beslutet. Både Liberalerna (då Folkpartiet) och Centerpartiet ville länge göra det. Nu har båda partierna släppt kravet. Orsaken är sannolikt att alla partier har allt färre medlemmar, därmed svagare valorganisation och inte orkar med valrörelser vartannat år.

Skulle vi få en reform som delade upp de kommunala och nationella valen och val vartannat år skulle det innebära att väljarna oftare fick göra sina röster hörda. Det är demokratiskt viktigt och skulle ta bort en av populismens framgångsfaktorer.

De lokala frågorna skulle komma att spela en helt annan roll. Stadsbyggnadsfrågorna i Stockholm är starkt kontroversiella, men tycks – vid sidan om Nobelcentret som sänker Moderaterna – ha marginell betydelse. Om vi endast hade val till kommun och landsting skulle väljarna på ett helt annat sätt sätta sig in i frågor som byggandet och Nya Karolinska sjukhuset. De lokala politikerna skulle också bli mer välkända.

För att den lokala politiken ska få en starkare ställning och för att medborgarna ska få större löpande inflytande krävs att den gemensamma valdagen avskaffas. Det är en process som regeringen – oavsett hur den är sammansatt – bör starta direkt efter valet för att göra det möjligt med skilda valdagar för lokala och nationella val från och med 2026.