Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 09:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/bara-om-staten-tar-ansvar-for-varden-kan-koerna-kapas/

DN Debatt

DN Debatt. ”Bara om staten tar ansvar för vården kan köerna kapas”

Problemen inom svensk sjukvård är inte ett kapacitetsproblem. Sverige använde 2016 11,0 procent av BNP till sjukvård, en högre andel än de andra nordiska länderna, skriver artikelförfattarna. Foto: isabell Höjman/TT

DN DEBATT 10/2. Ett av många problem för den nya regeringen är de långa vårdköerna. Tillfälliga insatser som kömiljarden kan inte lösa problemen. Skapa ett nationellt vårdstödjande it-system, separera akut och planerad vård och ge staten huvudansvaret, skriver tre tidigare chefer inom vården.

Rätta artikel

Internationella jämförelser visar att den svenska hälso- och sjukvården har god kvalitet och inom flera områden resultat som är bland de bästa i världen. Den sämre tillgängligheten i Sverige bekräftas också i flera undersökningar. De långa väntetiderna är inget nytt fenomen men ett problem som accentuerats de senaste fem åren. Sedan 2014 har antalet patienter som väntat mer än 90 dagar på besök hos specialist eller operation/behandling nästan fördubblats, från 61 000 till 111 000. 

Vi är övertygade om att det i grunden inte är ett kapacitetsproblem. Sverige använde 2016 11,0 procent av BNP till sjukvård, en högre andel än de andra nordiska länderna. Flera länder där sjukvården använder en mindre andel av BNP än Sverige till medicinsk vård visar en bättre tillgänglighet, till exempel Nederländerna, Norge och Storbritannien. Läkartätheten i Sverige är bland de högsta i världen och har ökat med 20 procent på tio år. Däremot ligger antalet sjuksköterskor förhållandevis lågt. I en jämförelse för några år sedan visade akutsjukhusen i Sverige en genomgående lägre produktivitet än sjukhusen i grannländerna.

När kirurger i genomsnitt har en operationstid på 5–6 timmar per vecka och specialist­läkare använder mindre än en tredjedel av sin arbetstid till att möta patienter föreligger ett systemfel.

Så vad kan man göra om resursbrist inte är orsaken till den nuvarande kösituationen?

I rapporten ”Varierande väntan på vård” 2015 dras slutsatsen att väntetiderna kan kortas genom effektivare användning av tillgängliga resurser såsom bättre arbetssätt och mer ändamålsenlig personalförsörjning. Inte så mycket konkret hjälp kanske. En nationell handlingsplan grundad på befintlig erfarenhet bör utformas och inkludera följande:

I det korta perspektivet måste antalet inställda besök och operationer reduceras. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, ställdes 20 000 operationer in under 2017. Siffran kan jämföras med att det i Sverige finns cirka 41 000 som väntat mer än 90 dagar på operation. Orsaker var bland annat bristande förplanering, störningar på grund av akut uppkomna behov, brist på specialiserad kompetens och att patienten inte kommer/ställer in med kort varsel (cirka 3 000 fall per år). Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm genomförde 2017 cirka 7 000 planerade operationer och endast 24 patienter uteblev! I flera rapporter om verksamhetsutveckling har antalet uteblivna läkarbesök reducerats kraftigt med enkla hjälpmedel: Patienten får själv boka sin tid och får sedan sms-påminnelse dagen före besöket.

Sverigegemensamma it-system som stöder vården måste skapas. Dessa bör genom sin struktur och tillgänglighet spara tid i stället för att som i dag stjäla tid från vårdpersonal.

De digitala lösningarna kan också vidareutvecklas genom att återbesök/kontroller oftare sköts genom digital kommunikation i stället för fysiska möten. Detta har förutsättningar att vara medicinskt säkrare än nuvarande trend med förstakontakter med en ”nätdoktor” utan tidigare patientkännedom.

Vidare måste specialiserad arbetskraft användas till de arbetsuppgifter endast den kan utföra. När kirurger i genomsnitt har en operationstid på 5–6 timmar per vecka och specialist­läkare använder mindre än en tredjedel av sin arbetstid till att möta patienter föreligger ett systemfel, som borde vara hanterbart.

Det är också angeläget att tillse att tillräckligt hög kompetens används längst fram i vårdkedjan. Inom akutsjukvården tas beslut med långtgående effekt på hur resurser inklusive vårdplatser används. Dessa beslut fattas i dag vanligen av läkare under utbildning. Alla analyser visar att vårdförlopp, akuta såväl som planerade, med rätt initiering förbättras. Samtidigt minskar risken för att handläggningsfel begås.

På några års sikt måste vården omstruktureras så att akut och planerad vård separeras. Den planerade vården störs i betydande omfattning av att akuta vårdbehov ges prioritet. Med en uppdelning av specialistvården på akutsjukhus och produktionsinriktade sjukhus utan akut vård uppnås flera fördelar. Produktionen kan detaljplaneras och genomföras utan störning från akutvården. Erfarenheter från offentliga Frölunda sjukhus och privata Capio Lundby sjukhus i Göteborg visar att planerade volymer och god kvalitet kan uppnås.

Systemet med regioner/landsting och kommuner som beställare/uppdragsgivare av vård där de själva är utförare klarar inte att hantera kostnadsutveckling och produktionsuppföljning inom ett så komplext fält som modern sjukvård. En beställare med reellt kostnadsansvar ser till att ingångna avtal följs och att ersättning endast ges för utförd prestation. Beställar- och utförarrollerna måste separeras. Detta ger möjligheter till utveckling av adekvat beställarkompetens grundad på kunskap om medicinska behov och möjligheter samt insikt i ekonomiska förutsättningar.

Det enklaste och kanske enda möjliga sättet att åstadkomma ovanstående är att ge staten ansvar som finansiär och beställare av all sjukvård. Detta ger samtidigt möjlighet att uppfylla sjukvårdslagens krav på rättvis tillgång till sjukvård för alla. Regioner och kommuner med mycket skilda förutsättningar i befolkningsstruktur saknar förmåga att åstadkomma detta. Genom att ge regioner och kommuner en renodlad utförarroll överlåts ansvaret för tillgång på vård till den nationella nivån. Endast då finns möjlighet att ta ansvar för allas lika rätt till sjukvård.

Beställaren staten kan både utforma sjukvårdens övergripande struktur och bestämma hur vården fördelas mellan offentliga och privata vårdgivare, till exempel genom konkurrensutsättning.

Sammanfattningsvis måste effektiviseringsåtgärder som reducerar inställd vård och ser till att specialiserad kompetens används på rätt sätt vidtas nu. Inom ramen för en nationell handlingsplan bör Sverigegemensamma, vårdstödjande it-system skapas, akut och planerad vård separeras och staten göras till beställare och finansiär av all samhällsfinansierad vård. Nuvarande svensk sjukvård är utformad för att ha och vidmakthålla köer. Kömiljarden löser inte det underliggande problemet. Med statligt huvudansvar kan de förändringar som krävs genomföras. Men för att genomföra detta krävs politiskt mod.