DN Debatt. ”Begränsa välfärden för de med tillfälliga uppehållstillstånd”

Trots en stark BNP-tillväxt står Sverige inför stora utmaningar med ökande budgetunderskott och en bristande integration som medför betydande sociala och ekonomiska konsekvenser. Att regeringen beskriver svensk ekonomi som urstark och samtidigt stegvis försvagar det finansiella ramverket visar på en grov underskattning av utmaningarna. För att klara av nödvändiga skol- och integrationsreformer krävs välskötta offentliga finanser och tuffa men nödvändiga besparingar på bland annat migrations- och sjukförsäkringsområdet, exempelvis genom att personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd inte får automatisk tillgång till olika välfärdstjänster och ersättningar.

Trots hög svensk tillväxt står var sjunde person i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden på grund av bristande integration och stelbenta bidragssystem som låser ute snarare än släpper in. Om inte Sverige kraftfullt förbättrar integrationen riskerar ytterligare 90.000 utrikes födda att bli arbetslösa de kommande åren. Att bryta det nya och växande utanförskapet är avgörande för att Sverige ska fortsätta att vara ett starkt sammanhållet land. Det kräver tydliga prioriteringar i de offentliga utgifterna, som regeringen nu i stället riskerar tappa greppet om.

När det nya året tar sin början kan vi blicka tillbaka på ett år som präglades av migrationskrisen, men också av en reaktiv regering som i stället för att regera huvudsakligen har reagerat. Sverige är på väg åt fel håll, men statsministern ägnar sig hellre åt att tala om att krisen är över än att visa hur han vill lösa de problem vi står inför. Det kommande året måste handla om hur vi får Sverige på rätt kurs.

För att ta oss dit krävs välskötta offentliga finanser. Kraftigt ökande utgifter tränger ut satsningar på skolan, jobbskapande eller integrationen. Regeringens obekymrade beskrivning av läget i svensk ekonomi är svår att förena med gällande statistik och prognoser. Det ökar osäkerheten om vart Sverige är på väg, och om regeringens politik är trovärdig och hållbar.

Svensk ekonomi beskrevs nyligen av finansministern som en ”nyproducerad Tesla”. Samtidigt har de prognostiserade underskotten i offentliga finanser mellan 2015 och 2018 ökat med 93 miljarder kronor sedan regeringen tillträdde enligt Riksdagens Utredningstjänst – en ökning med 245 procent.

Redan i år riskerar samtidigt andelen som står till arbetsmarknadens förfogande att börja sjunka och arbetslösheten bedöms vända upp igen 2017. Om integrationen inte förbättras kommer vi inte bara att se tillfälligt ökade offentliga utgifter. Då måste Sverige sannolikt höja skatter eller minska andra utgifter för att täcka en varaktig kostnadsökning.

Bakom statistiken döljer sig utanförskap och hopplöshet för allt fler. När det tar åtta år innan ens hälften av de nyanlända är etablerade på arbetsmarknaden, och när migrationskrisen är långt ifrån över, är behovet av att förbättra integrationen stort. Att då beskriva svensk ekonomi som en eldriven sportbil ter sig som en kraftigt förskönande verklighetsbild.

När utgiftstrycket ökar krävs tydliga besked från regeringen om hur finanspolitiken ska skötas. Men regeringen sprider osäkerhet på ett närmast systematiskt vis. Först ville regeringen ensidigt slopa överskottsmålet. Därefter klarar man utgiftstaken främst genom att utgifter skyfflas mellan åren. Och slutligen meddelar regeringen att man från 2016 ska låna till nya reformer och överge full finansiering krona-för-krona.

Det finns tre problem med regeringens agerande. För det första skapar regeringens otydlighet osäkerhet kring de långsiktiga spelreglerna för svensk ekonomi. Både Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet skriver att det är oklart vilka principer som styr finanspolitiken.

För det andra hanterar regeringen inte de utgiftsökningar som lett fram till att utgiftstaket hotas. Då utgiftsökningarna till stor del kan bli permanenta – i sjukförsäkringen, assistansersättningen och etableringen – så krävs permanenta besparingsåtgärder. Att främst skjuta utgifter mellan åren kommer inte att räcka.

För det tredje späder regeringen på det redan höga utgiftstrycket genom att överge full finansiering och börja låna till nya reformer. Det gör det mycket svårt att nå balans och överskott under överskådlig tid och minskar våra möjligheter att klara nästa konjunkturnedgång lika bra som under finanskrisen.

Bland annat bör en ny karensdag införas vid dag 15, och den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen återinföras. Men vi tror att fler åtgärder och bredare grepp kan komma att krävas.

Moderaterna kommer inte att göra avsteg från de grundläggande principerna för finanspolitiken, även om det krävs tuffa prioriteringar. Hållbara offentliga finanser är en grundförutsättning för att värna svensk konkurrenskraft och Sveriges välstånd. De offentliga finanserna måste tillbaka till balans och överskott, och för det krävs att nya reformer finansieras fullt ut. För att pressa tillbaka underskotten och skapa utrymme för investeringar i skolan och integrationen krävs således besparingar.

Framför allt måste utvecklingen av migrations- och etableringskostnaderna, som väntas öka med 50 miljarder kronor fram till 2019, dämpas. Sverige ska ta sitt ansvar i den internationella migrationskrisen, men det kräver prioriteringar. Exempelvis bör boendeformerna för unga vuxna som kommit till Sverige som ensamkommande barn fortsatt ses över. I dag placeras en stor andel på mycket dyra HVB-hem fram till 21-årsdagen, flera år efter att andra unga vuxna förväntas klara sig själva.

Men fler reformer krävs. I vår införs de tidsbegränsade uppehållstillstånd som vi moderater föreslog redan förra året. När regelverket nu läggs om bör den automatiska rätten för personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd att få tillgång till olika välfärdstjänster och ersättningar ifrågasättas. Det kan inte vara en självklar del av det svenska samhällskontraktet att den som inte bor permanent i landet, och inte har arbetat här, ska ha samma tillgång till välfärdstjänster som den med permanent uppehållstillstånd, med svenskt medborgarskap eller som den som genom arbete har kvalificerat in sig i vårt välfärdssystem. Frågan är inte unik för Sverige – runtom i EU diskuteras hur välfärdssystemen måste uppdateras i den öppna globala ekonomin.

Utöver detta ser vi hur kostnaderna för sjukfrånvaron ökar snabbt. Alliansregeringens reformer minskade kraftigt risken för förtidspension, men var inte tillräckliga i övriga sjukförsäkringen. Moderaterna har nyligen presenterat flera förslag för att än en gång minska sjukfrånvaron. Bland annat bör en ny karensdag införas vid dag 15, och den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen återinföras. Men vi tror att fler åtgärder och bredare grepp kan komma att krävas.

Moderaterna kommer under 2016 ta ytterligare steg i arbetet för att värna hållbara offentliga finanser. Regeringen borde göra detsamma. Att flytta utgifter mellan år och låna till reformer gör inte Sverige starkare. Sverige behöver en återgång till ordning och reda i offentliga finanser. Det krävs för att klara utmaningarna framåt.