Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Behåll anmälningsplikten för självmord i vården”

Foto: Privat

Övergrepp i vården. Om vi menar allvar med nollvisionen är det orimligt att slopa anmälningsplikten vid självmord och självmordsförsök inom vården. Det förekommer övergrepp i vården och det förekommer att missförhållanden mörkas. Jag vet, jag är en av dem som drabbats. Det skriver Anneli Wester, före detta patient inom psykiatrin.

I nya föreskrifter som föreslagits av Socialstyrelsens slopas anmälningsskyldigheten vid självmord och självmordsförsök i vården. Anmälan ska istället göras om det finns misstanke om att ett självmord eller självmordsförsök beror på att vården brustit. Bedömningen ska göras av vården själv.

Föreskriften om anmälningsskyldighet infördes 2006. Ska vi på ett seriöst sätt arbeta mot en nollvision för självmord så behöver vi ha anmälningsskyldigheten kvar. Eftersom det förekommer att vården mörkar missförhållanden är vården inte redo för ansvaret att själva stå för bedömningen om de brustit.

Nej, allt var inte bara övergrepp och elände under mina år i vården. Men det var mycket. Och det behövs ett samtal om detta.

Patienter som säger ifrån om övergrepp sägs ofta vara störda. Deras berättelser om missförhållanden och oegentligheter anses vara ett symtom på deras sjukdom. Det formuleras som att det ligger i sjukdomens art att vara missnöjd. Förstår man inte det som patient beror det i sin tur på bristande sjukdomsinsikt. Ju mer man insisterar på att det som har hänt har hänt desto mer störd anses man vara.

Utgångspunkten i svenska domstolar är att en person som är eller har varit patient inom psykiatrin inte anses trovärdig. Om ord står mot ord får personalens ord företräde. Läkare och annan vårdpersonal har dessutom trumfkortet att de också får tolka det patienten säger och gör närmast fritt. Dessa tolkningar skrivs också in i journalerna. Vid en prövning utgås ifrån att det som står i journalerna är korrekt.

Så det är i många avseenden fritt fram att förgripa sig på patienter inom psykiatrin. Man är som patient eller före detta patient närmast rättslös. Hamnar man i fel karuseller i psykiatrin så kan det gå hur illa som helst. Det var i en sådan karusell jag hamnade. Många tar livet av sig. Det var nära att jag också gjorde det.

Jag hängde mig, men hittades i sista stund. Medvetslös och blå. Skars ner med en kökskniv. Det här är läkarens rapport om hängningen i journalen: ”Enligt rapport från nattöversköterskan har pat igår kväll i samband med byte mellan dag- och nattpersonal smitit in på toaletten och lagt en snara av ett sönderrivet lakan om halsen, knutit upp sig i något rör. Uppmärksammades av någon personal och togs genast ner och tycks inte ha kommit till någon skada. I samband med detta förhöjd övervakning.”

Om det som hänt dagen innan står det följande i daganteckningarna. ”River loss en stor hårtuss, kryper under sängen och gör en massa småhyss” samt ”slog till personal oprovocerat i ansiktet handgemäng uppstod, då rev pat sönder personals tröja. Kl 21.00. Lugnade därefter ner sig” samt en anteckning om den försvunna tandborsten.

Allt vårdpersonalen skrivit under hela den dagen jag hängde mig är ”När nattpersonalen tar över upptäcker vi pat hängandes i duschen. Har hängt sig i rivna lakan. Plockas ner. Nattöversköterskan kontaktas. Pat är lite medtagen. Ingen annan åtgärd behövs än vila. Sovit u.a. [utan anmärkning].”

I epikrisen, det vill säga sammanfattningen över den vård som varit när jag lämnade kliniken har de skrivit ”hon gjorde ett suicidförsök som betraktades som inte så allvarligt, utan mer ett tecken på uppmärksamhet”.

Någon mer anteckning finns inte. Någon utredning finns inte.

Jag hängde mig, men hittades i sista stund. Medvetslös och blå. Skars ner med en kökskniv. 

Här är min version om vad som hände. Platsen är rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Jag hade inte begått något brott utan de sålde specialistvård till andra landsting för unga tjejer med självskadebeteende som sedan vårdades tillsammans med de dömda patienterna. Jag var en självskadande patient.

När jag kom dit placerades jag i ett observationsrum, dörren var inte låst men jag fick stränga instruktioner om att inte gå ut. De tog ifrån mig mina tillhörigheter. De satte ut medicinerna tvärt, jag hade stått på tung psykofarmaka i sex år. De satte även ut medicin som kompenserar för den hormonproduktion som utslagna inre organ inte längre producerade. Det blev kaos i hela mitt system och jag fick abstinens.

De sa till mig att jag inte visste vart jag hade kommit, att jag skulle bli kvar i väldigt många år, att andra utanför sjukhuset önskade sådana som mig död och att jag skulle vara tacksam mot personalen som var där för att hjälpa mig och påtalade upprepade gånger hur sjuk jag var.

Jag reagerade, rev mitt hår och kastade iväg matbrickan. Kommentarerna fortsatte.

Jag blev rädd, kröp in under sängen och fastnade med tröjan och kom inte loss. När jag bad skötaren om hjälp sänkte hon ner sängen så jag klämdes och revbenen knakade. Först när det blev kritiskt av att jag inte kunde andas pumpades sängen upp. Till slut kom jag loss.

Kommentarerna fortsatte och jag kunde inte hantera det, varvid jag kastade en filt på en av personalen. Reaktionen blev att jag hölls fast av en personal och en annan personal slog mig bland annat med knytnävsslag i ansiktet.

På kvällen svalde jag min tandborste, vad som helst för att få komma därifrån, de letade efter den men hittade den inte och agerade inte på det inträffade mer än tala om hur störd jag var.

Nästa dag flyttades jag över i ett isoleringsrum där det endast fanns en säng fastskruvad i golvet med ett spännbälte i samt ett lakan och två filtar. Ingen kudde, ville jag ha kudde fick jag använda ena filten vilket jag gjorde. Jag tvingades klä av mig naken och sedan ta på mig en sjukhusklänning, mamelucker och strumpor. Jag minns att jag frös. De tog ifrån mig mina glasögon så att jag inte längre kunde se personalens ansiktsuttryck. Jag fick inte använda hårborste med motiveringen att ”det här är ingen jävla catwalk”. Jag fick endast vistas på rummet med undantag för att två gånger under dagen gå till ett rökrum för att röka. Dörren till mitt rum var stängd men inte låst men jag fick inte öppna den utan var tvungen att ringa på ett klocka och invänta personal. Jag fick inte kontakta advokat eller tillsynsmyndigheter och jag fick inte skriva brev. Jag fick ringa ett kort samtal på kvällen under förutsättning att jag skötte samtalet snyggt. Det samtalet ringde jag hem till min far och tog farväl.

Därefter gick jag in på mitt rum igen och rev mitt lakan i remsor och gömde under klänningen. När det var dags för personalbyte på kvällen bad jag personalen att låsa upp toaletten. Den var inne på mitt rum men alltid låst. Dörren låstes upp och jag lämnades.

Jag klättrade upp på handfatet, knöt fast lakanet runt ett rör eller något, runt halsen och hoppade. Jag minns att tåspetsarna nuddade i golvet, sen försvann allt.

Jag vaknade av att någon drog något vasst under min fot. Jag låg på en brits på mitt rum och lyftes över i sängen. Nacken var skadad och snedställd och jag hade begränsad kraft i benen och kunde inte röra armarna. Någon sa att jag var okej och sedan lämnades jag ensam. Någon läkare tillkallades inte utan jag blev liggandes utan att kunna röra mig.

De tittade till mig ibland genom en lucka i dörren då de samtidigt tände lysrören i taket. Någon gång öppnade de dörren och tittade till mig.

Jag förmådde inte längre att vara i känslorna och tankarna, jag var inte ens chockad, allt blockerades. Till slut somnade jag.

Nästa dag hade jag fått tillbaka tillräcklig kraft i benen för att kunna gå. Armarna var fortfarande svaga. Nacken var kraftigt snedställd.

Personalen försökte intala mig att det inte hade hänt. Strax kom överläkaren och han försökte också intala mig att det inte hade hänt.

Dagen efter fick jag föras i ambulans för akutoperation av den svalda tandborsten.

Det här var 1995 och mitt enda självmordsförsök under de sju år jag var i vårdskarusellen. Jag har i dag en juristexamen och är verbal men det har ändå tagit mig 20 år att klara av att berätta. En av de försvårande orsakerna är det ständiga ifrågasättandet om min trovärdighet så snart jag påpekar missförhållanden – detta anses vara en del av min problematik. Jag får dras med stämpeln trots att det snart är 20 år sedan jag lämnade psykiatrin. Eftersom vården mörkar sina misstag och patienten skuldbeläggs önskar jag att det hade funnits en oberoende myndighet som kunde kopplats in.

Jag ställer mig frågande till hur borttagandet av anmälningsskyldigheten motiveras. Vården är inte mogen för ansvaret.

DN Debatt. 6 december 2015
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.