Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Bemöt också elever som individer”

En elevgrupp glöms bort i den välkomna debatten om skolans dåliga förmåga att anpassa undervisningen till individuella förutsättningar. Det är elever som borde ha lätt för sig i skolan men inte har det utan i alltför många fall hoppar av skolan, blir deprimerade och mobbade: de som har mycket hög IQ. Vi som jobbar för att dessa personers tillvaro ska bli drägligare får tyvärr alltför ofta höra att deras upplevelser ifrågasätts eller förminskas, skriver Sten Collander på Mensa.

Det är mycket välkommet att den svenska skolans ibland bristande förmåga att anpassa undervisningen till elevers individuella förutsättningar diskuteras (”Ökade kunskapskrav slår hårt mot stor grupp elever”, 10/8). En elevgrupp som dock bara i förbigående nämns i inlägget vill jag belysa mer ingående i det följande.

Det är elever som, kognitivt sett, borde ha lätt för sig i skolan men inte har det utan snarare i alltför många fall hoppar av skolan, blir deprimerade, mobbade, utåtagerande eller – ibland redan som 7-8 åringar – har tankar kring att livet inte är värt att leva. Jag talar om de elever som har en stor talang för ett eller flera teoretiska ämnen och/eller en IQ bland de högsta 5 procenten och intelligensmässigt ofta befinner sig lika långt från genomsnittseleven som särskoleeleven gör (på ”andra sidan” av normalfördelningskurvan) men som inte bemöts på ett bra sätt i skolan.

I våra kontakter med dessa elever och deras föräldrar kommer tyvärr ofta förskräckliga historier fram: skolan har inte förstått att dessa unga också har särskilda behov av stimulans och av att bli bekräftade och sedda som de är. I stället får de exempelvis sudda ut de tal de gjort i räkneböckerna och börja om från början när de är färdiga ”för snabbt”, de blir uttråkade och understimulerade för att de ofta redan kan det som klassen går igenom, de blir mobbade för att de ställer annorlunda frågor/är ”pluggisar”, och de frågar förr eller senare sig själva och sina föräldrar vad det är för fel på dem. Svaret är att det inte är något fel på dem, de passar bara inte in i ”mallen” och deras lärare har inte förberetts tillräckligt bra på att bemöta dem.

Vi som jobbar för att dessa personers tillvaro ska bli drägligare får tyvärr alltför ofta höra att deras upplevelser ifrågasätts eller förminskas (”hen som är så smart kan inte ha några problem”) och att de symtom med utåtagerande eller inåtvändhet/depression som de unga uppvisar tros ”lösas” med till exempel en adhd- eller aspergerdiagnos. Att lösa svenska skolans alla utmaningar låter sig inte göras i en kort repliktext, men några relativt enkla steg för att komma till rätta med de utmaningar som härstammar ur olika individuella förutsättningar kan ändå skisseras.

• Det första är att i lagar, styrdokument och lärarutbildningar med mera tydligare fastställa att elever faktiskt är individer och som sådana är duktiga och har utmaningar inom olika områden.

• Det andra är att inför skolstart varje år genomföra enkla kartläggningar/valideringar på individnivå som tydliggör bland annat vilka kognitiva, sociala och kunskapsmässiga förutsättningar alla elever har för att tillgodogöra sig undervisningen (vad eleverna redan kan och vilka utvecklingsområden som finns) och sedan också, både administrativt och i klassrummen, kunna anpassa undervisningen och ge behövligt stöd baserat på resultaten.

• Det tredje är att minska samhällets och skolans fokus på biologisk ålder. Det bör vara viktigare vilken mognad och kunskaper en elev har för vilken årskurs individen går än hur gammal hen är. Varken att vara kvar i en årskurs när man redan kan det som ska läras ut (vilket har beskrivits som att sitta och vänta på bussen i 7 timmar per dag, vecka efter vecka) eller att automatiskt flyttas upp till nästa årskurs utan att ha tillgodogjort sig tillräckliga kunskaper och kompetenser bör vara möjligt framöver, det är att göra eleverna björntjänster och också bädda för större problem både på individuell och, vilket Pisaresultaten tyvärr visar, på nationell nivå.

Givet att samhället utvecklas och tenderar att bli mer komplext borde inte vägen framåt vara att sänka kunskapskraven i skola och arbetsliv utan snarare, som skolforskaren John Hattie också lyfter fram, att ha kvar en hög men realistisk förväntan på människors möjligheter att utvecklas och nå såväl akademiska som yrkesmässiga mål.

Att sedan individer har olika förutsättningar och mål och gör olika val är en delvis annan sak och inte något som bör bekämpas utan snarare, från samhällets håll, stöttas. Olikheter ger utrymme för lärande och utveckling och bygger ett såväl rikare som bättre samhälle. En utmaning, uppmaning och ett ansvar för inte bara skolans personal utan oss alla kan sägas formuleras i skollagens tredje kapitel: ”Alla … ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt”.

Jag ser fram mot den dag när denna och liknande formuleringar överallt blir mer än bara de vackra ord de tyvärr alltför ofta stannar vid.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.