DN Debatt. ”Beredskapen inför nästa finanskris inte särskilt hög”

Den 15 september 2008 kollapsade den amerikanska banken Lehman Brothers. Det blev inledningen till den djupaste finanskrisen sedan 1929. Nu, tio år senare, har världen återhämtat sig. Arbetslösheten har sjunkit, börser och fastighetspriser stigit. Men nygamla obalanser kan leda till nya kriser.

Än en gång ser vi en stor skulduppbyggnad. Finanskrisen 2008 föregicks av en snabb kreditexpansion, där fastigheter belånades – ofta med hjälp av komplexa värdepapper som var betydligt mer riskfyllda än vad köparna insåg.

I dag har sådana värdepapper till viss del förbjudits. Ändå är världen mer skuldtyngd än den var för tio år sedan; de totala skuldernas andel av global BNP har stigit med över 40 procentenheter, mest i Kina. I några länder tog staten över dåliga lån från banker och företag. Där har den offentliga skulden växt. I andra länder har i stället den privata skuldsättningen ökat. Sverige har ramstarka statsfinanser men stigande privata skulder.

Sverige har bättre ekonomiska förutsättningar än flera andra länder, tack vare rejäla buffertar i budgeten, men här finns i stället frågetecken kring den politiska beslutsförmågan framöver.

Upplåningen har underblåsts av penningpolitiken. Centralbankerna sänkte snabbt sina styrräntor till historiskt låga nivåer. Det stagade upp ekonomierna i det akuta krisläget; världen föll inte ner i depression, som under 1930-talet.

I så måtto lyckades krispolitiken. Men därefter fortsatte kreditstimulansen, även under konjunkturuppgång. Räntorna sänktes ännu mer. Centralbankerna köpte upp enorma mängder värdepapper. Frågan är om historien kommer att upprepa sig – kommer skuldöverhänget att frambringa en ny kris i ett läge då tillgångspriser faller och arbetslösheten ökar?

Det vet vi inte i dag. Inte heller vet vi vad som skulle utlösa en ny kris – Kina, fastighetsbubblor, handelskrig, oro i tillväxtländerna, Brexit, italiensk röra, tillbakadragna stimulanser? Kandidaterna är många. Och även om såren efter 2008 års finanskris har läkts, föranleder det gångna decenniet en del bekymmersamma funderingar om världsekonomins långsiktiga hälsa – och om motståndskraften mot framtida nedgångar.

○ ○ ○

Den ekonomiska tillväxten i de flesta länder i Väst har varit svag under det senaste årtiondet – trots den massiva stimulanspolitiken. Delvis beror det på att antalet arbetade timmar stagnerar. Men dessutom har produktiviteten – produktionen per arbetstimme – stått mer eller mindre still. Trots all hype om ny teknik.

Möjligen mäter vi fel. BNP är ett gammalt mått, för ekonomier som producerar i ton och hektoliter; det fångar dåligt det vi gör i dagens kunskapsbaserade värld. Men även med hänsyn till detta ökar produktiviteten långsammare än förr.

Ett skäl kan vara att många företag kräver fortsatt hög avkastning – ibland 15 procent eller mer – trots den låga räntan. Långsiktiga investeringar riskerar då att sållas bort till förmån för finansiella operationer i syfte att hålla uppe börskurs och utdelningar. Jakten på avkastning höjer det finansiella risktagandet.

För sex år sedan, 2012, skrev jag en artikel här på DN Debatt om behovet att bygga en mer ansvarstagande och inkluderande kapitalism efter krisen. De förhoppningarna har inte infriats. I viktiga avseenden har våra samhällen blivit hårdare.

Svag produktivitetstillväxt har hållit tillbaka reallönerna. Tillsammans med arbetsbesparande teknik och hård konkurrens från lågkostnadsländer medför det att arbetar- och medelklass klämts hårt, med få möjligheter att öka sin standard. Ökade inkomstskillnader har i sin tur ytterligare bromsat tillväxten, eftersom de medfört att sparkvoten stigit.

Stagnerande reallöner å ena sidan och stegrade förmögenhetsvärden å den andra har medfört att traditionell fördelningspolitik – transfereringar, skatter, avtalsrörelser – tappat kraft. Smärre förändringar av lönerelationer, bidrag och skattesatser betyder inte mycket jämfört med vad ett hushåll kan tjäna på att komma in i marknaden för ägda bostäder vid rätt tidpunkt. De ungdomar och nyanlända som inte kan köpa sig in på bostadsmarknaden är förlorare.

Därmed växer skillnaderna mellan välmående områden med ägda och belånade fastigheter å ena sidan och å andra sidan områden med hushåll i hyresrätter utan möjlighet att bygga upp ett eget kapital.

Det bådar illa. Växande klyftor i en ekonomi som ser ut att ha gått på högvarv, men som i verkligheten pumpats upp av stora mängder billiga pengar. Vad händer när en sådan ekonomi möter nästa lågkonjunktur?

Den europeiska centralbanken ECB avser att börja höja styrräntan först en bra bit in på 2019. Den reala räntan (rensad för inflation) kommer med andra ord att vara runt noll eller negativ även när konjunkturen vänder ner. Det samma gäller antagligen Sverige.

Vid det laget kanske det inte finns så många skarpa vapen kvar i den ekonomisk-politiska verktygslådan. Att efter ett decennium av superlätt politik sänka räntor ännu mer och köpa ännu mer statspapper riskerar att förvärra de underliggande strukturfel jag beskrivit ovan. Och många länder – dock inte Sverige – har budgetproblem som försvårar en aktiv finanspolitik.

Om arbetslösheten i en sådant läge börjar stiga, medan de traditionella ekonomisk-politiska verktygen inte biter, ökar lockelsen i till synes enkla lösningar såsom protektionism, handelskrig och syndabocksletande. Om populistisk politik har kunnat vinna ökat stöd i så många länder under de gångna åren – under ekonomisk uppgång – vad kan då inte ske om uppgången byts i nedgång?

○ ○ ○

Jag ifrågasätter inte centralbankschefers eller finansministrars goda avsikter. Inte heller påstår jag att det skulle ha varit enkelt att finna rätt väg framåt. En global depression avvärjdes tack och lov efter krisen. Finanssektorn har fått stramare tyglar. Låg inflation har ställt penningpolitiken inför svåra utmaningar. Och finanskrisen har ju faktiskt övervunnits, om än långsamt och med stora våndor.

Men långsiktiga insatser för högre produktivitet och bättre fungerande arbets- och fastighetsmarknader har på många håll fått vänta, alltmedan sedelpressarna rullat på. ”Skuggbankssystemet” av oreglerade finansinstitut växer igen. Beredskapen inför nästa kris är inte särskilt hög. Sverige har bättre ekonomiska förutsättningar än flera andra länder, tack vare rejäla buffertar i budgeten, men här finns i stället frågetecken kring den politiska beslutsförmågan framöver.

Så när världen nu uppmärksammar tioårsminnet av Lehman-kraschen ska vi inte tro att risken för nya kriser är över. Många ekonomier lider av grava obalanser. Missgrepp som ledde fram till krisen 2008 har i alltför hög grad upprepats. Det lär straffa sig.