I forskningsprogrammet Mistra Carbon Exit har vi studerat hela värdekedjor för att se hur transportsektorn och bygg- och anläggningssektorn kan möta kravet på nollutsläpp. Även om kostnaderna för att ta bort koldioxid är höga i producentledet är kostnaderna längst ut i värdekedjan, det vill säga hos konsumenterna, i de flesta fall marginella och därmed små för samhället i stort.

Vi kan ta cement och stål som exempel. Tillverkningen av dessa står för 18 procent av Sveriges utsläpp. Investeringarna för att göra dessa material klimatneutrala är mycket stora och resulterar i att materialen blir betydligt dyrare. För cement handlar det om dubbla kostnaden och klimatneutralt stål blir 20–30 procent dyrare.

Men effekten längre ut i värdekedjan är ändå marginell. En byggnad som innehåller koldioxidfri cement skulle bli cirka 20 000 kronor dyrare per lägenhet. Ett fordon som byggs av fossilfritt stål blir bara ett par tusenlappar dyrare. I båda fallen handlar det om ökade kostnader på runt 0,5 procent.

Gör man dessutom andra åtgärder och bygger med lättare konstruktioner är det inte alls säkert att kostnaden behöver öka. Den skulle till och med kunna minska.

Det är med andra ord varken teknik eller ekonomi som står i vägen för att vi ska nå nettonollutsläpp. Men det behövs en samlad strategi som både fokuserar på kortsiktiga åtgärder med snabba utsläppsminskningar och på implementering av långsiktiga tekniker och åtgärder. Det skulle göra att vi kan nå nollutsläpp inom ett par decennier och dessutom därefter uppnå negativa utsläpp i enlighet med de svenska utsläppsmålen.

Här är nio lärdomar från vår forskning att ha som utgångspunkt för att omställningen ska bli verklighet:

1. Tydliga krav behöver ställas vid offentlig upphandling. Stora statliga beställare bör ges instruktioner att gå före och leda utvecklingen. På kort sikt behövs krav som säkerställer att bästa tillgängliga teknik används. För att leverantörerna ska investera i ny kunskap och teknik behövs även tydliga utfästelser för hur kraven ska skärpas över tid. Lika viktigt är utbildningsinsatser och stödstrukturer för både beställare och leverantörer.

2. Förbättra samarbetet i byggprojekt. I bygg- och anläggningssektorn finns en stor potential i att utnyttja mer flexibla, samverkansinriktade och långsiktiga upphandlingsstrategier. Sådana strategier krävs för att klimatfrågan ska genomsyra alla aktiviteter i projekten och engagera även underkonsulter och underentreprenörer.

3. Utveckla teknik för ett flexibelt elsystem. En ökad elektrifiering förutsätter en kraftig utbyggnad av förnybar elproduktion. En allt större andel vindkraft och solenergi ökar behoven att kunna hantera stora variationer i efterfrågan och tillförsel, till exempel genom vätgaslagring och smart styrning av värmepumpar. Trots att möjligheterna är mycket stora med dagens it-teknik har införandet av denna teknik knappt påbörjats.

4. Snabba på omställningen av transportsektorn. Även om andelen elektrifierade bilar i nyförsäljningen är bland de högsta i EU måste andelen fortsätta öka snabbt. Ladd­infrastrukturen måste bli tillgänglig för den stora allmänheten. Det behövs bättre samordning mellan el- och transportsektorn med smarta laddstrategier så att kapacitetsbrist i lokalnäten undviks. För tunga fordon, sjöfart och flyg behöver en elektrifiering kompletteras även med andra energibärare.

5. Skapa nya regelverk för batterier. En elektrifiering av bilparken riskerar att utsläppen flyttas från avgasrören till produktionen av batterier om den sker i länder med låga ambitioner att minska utsläppen av växthusgaser. För att säkerställa att elektrifieringen av den svenska bilparken leder till maximal klimatnytta behöver utsläppen längs hela värdekedjan kvantifieras, rapporteras och möjligtvis regleras.

6. Stärk engagemanget från finansiella sektorn. Nya finansierings- och affärsmodeller måste utvecklas med utgångspunkt i det faktum att kostnaden för omställningen är liten i konsumentledet. Företag bör samverka med den finansiella sektorn för att ta fram omställningsfonder som kan minska risken för de stora klimatinvesteringar som måste göras i producentledet.

7. Vässa utsläppshandeln ytterliga­re. Kostnaden för att släppa ut kol­dioxid i EU:s utsläppshandelssystem låg i slutet av december i fjol på ca 80 euro (drygt 800 kronor) per ton. Det är bra, men ytterligare prishöjningar krävs. Den fria tilldelningen av utsläppsrätter behöver snabbt fasas ut för att få intäkter som kan finansiera omställningen och för att ge företag som vill tillverka koldioxidfria material bättre möjligheter att konkurrera med traditionella företag. Sverige bör fortsätta spela en aktiv roll i reformeringen av handelssystemet eftersom svensk industri har allt att vinna på en skärpning av systemet.

8. Inför kompletterande stöd och styrmedel. Utsläppshandeln behöver kompletteras med investeringsstöd och andra styrsystem för att stötta införandet av tekniker som i dag är för dyra för att motiveras enbart av priset på utsläppsrätter, exempelvis koldioxid­infångning, men som kommer behövas om Sverige ska nå nettonollutsläpp till 2045.

9. Sätt upp nya finansierings­modeller för koldioxidlagring. Sverige har goda förutsättningar att vara ledande i att åstadkomma negativa utsläpp, till exempel genom att avskilja och lagra biogen koldioxid från massa- och pappersindustrin och från fjärrvärmeverk. I dag saknas dock incitament för sådana investeringar. Enligt budgeten för 2022 kommer staten finansiera avskiljning och lagring av biogen koldioxid, men på sikt behövs finansieringsmodeller som inte belastar statskassan, till exempel kvotplikt på verksamheter med utsläpp som är svåra att åtgärda.

Klimatomställningen kommer att innebära minskad sysselsättning i vissa sektorer med olika konsekvenser för glesbygd och tätort. Därför är det centralt att arbeta för en inkluderande och rättvis omställning.

Omställningen kommer samtidigt att skapa nya arbetstillfällen. En ny global marknad för klimatsmarta produkter och tjänster kan växa fram. Med en aktiv klimatpolitik och stärkt sam­verkan mellan olika aktörer kan svensk industri ta marknadsandelar samtidigt som fördelar skapas i hela samhället. Men det brådskar.

Vår forskning visar att även om det finns mycket vilja bland såväl med­borgare som politiker och näringsliv – till ­exempel färdplansarbetet inom Fossilfritt Sverige – så saknas det fort­farande flera nödvändiga förutsättningar.

Det är dags att accelerera klimat­omställningen och se till att den inte bara sker i form av mål på pappret, utan blir verklighet och når alla delar av samhället. Utkomsten från klimattoppmötet COP 26 i Glasgow visar att omställningen kan ske snabbare och med mer kraft än vi tror.

Den största risken för ett litet land som Sverige är att halka efter. Vi behöver därför en tydlig plan för en ”Omställning 2.0”.