Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-08-01 19:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/bred-koalition-kan-losa-sveriges-parlamentariska-problem/

DN DEBATT

DN Debatt. ”Bred koalition kan lösa Sveriges parlamentariska problem”

Genom tilläggsmandat och valkretsindelning med mera avspeglar verkligen den svenska riksdagen väljaropinionen. Men när man sedan ska bilda regering, byter man modell och tillämpar i stället majoritetsregeln, skriver professor Leif Lewin. Bilden: Talman Andreas Norlén i samband med att riksdagen återigen valde Stefan Löfven till statsminister.
Genom tilläggsmandat och valkretsindelning med mera avspeglar verkligen den svenska riksdagen väljaropinionen. Men när man sedan ska bilda regering, byter man modell och tillämpar i stället majoritetsregeln, skriver professor Leif Lewin. Bilden: Talman Andreas Norlén i samband med att riksdagen återigen valde Stefan Löfven till statsminister. Foto: Christine Olsson/TT

DN DEBATT 9/7.

Leif Lewin: Svensk parlamentarism har gått i baklås, men en lösning kan vara att S och M bildar en koalition för att ge landet stabilitet.

Stefan Löfven (S) har åter blivit statsminister. Men till hösten väntar nya problem för regeringen för att få igenom sin budget och nästa höst blir det sannolikt en ny regeringsbildningskarusell.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Överlevaren Stefan Löfven har åter valts till Sveriges stats­minister. Men därmed är ingalunda vårt lands parlamentariska problem ur världen.

Att svensk parlamentarism gått i baklås är inte någonting som förvånar den som tar del av den internationella statsvetenskapliga forskningen. Inom denna forskning brukar man, för att tala med den uppburne holländsk-­amerikanske statsvetaren Arend Lijphart, skilja mellan majoritets­demokrati, som syftar till att tillgodose preferenserna hos en ”majoritet”, och samarbetsdemokrati, som vill gå längre än så och söker tillfredsställa preferenserna hos ”så många som möjligt”. Sverige har hamnat någonstans mitt emellan med olyckliga konsekvenser för förmågan att bilda regering.

Länge dominerade den majoritetsdemokratiska föreställningen synen på den parlamentariska demokratin. Men redan som ung fann Lijphart att det var någonting som inte stämde i den bilden. När han blickade ut över de europeiska demokratierna var det inte alls så, som majoritetsdemokratin föreskrev, att regeringarna bestod av majoritetspartier och oppositionen av en minoritet som väntade på nästa val för att själv komma i majoritet. Tvärtom samarbetade partierna med varandra i koalitionsregeringar.

Och samarbetsdemokratin var inte bara en bättre förklaring till hur regeringsbildningen faktiskt gick till. Samarbetsdemokratierna bärs också upp av mer sympatiska värderingar. De för en mer generös välfärdspolitik, har bättre kvinnorepresentation, ger större u-landsbistånd, tar bättre hand om funktionshindrade, färre av dem tillämpar dödsstraff.

Samarbetsdemokratierna bärs också upp av mer sympatiska värderingar. De för en mer generös välfärdspolitik, har bättre kvinnorepresentation, ger större u-landsbistånd, tar bättre hand om funktionshindrade, färre av dem tillämpar dödsstraff.

Sverige var en framväxande majoritets­demokrati till år 1909, då vi beslöt att gå över från majoritetsval till proportionella val. För de segerrika majoritetsdemokraterna bestående av liberaler och socialdemokrater innebar emellertid det demokratiska genombrottet en obehaglig överraskning. Tvärtemot förväntan fick inte denna vänster majoritet, nya partier gjorde sitt intåg i riksdagen tack vare den proportionella valmetoden och parlamentarismens seger följdes omedelbart av parlamentarismens kris. Hela tjugotalet kom att präglas av regeringskriser. Men år 1933 tog vårt land ett avgörande steg mot samarbetsdemokrati genom den stora krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. Den blev möjlig genom att båda partierna svek sina vallöften: Socialdemokraterna löftet om frihandel, Bondeförbundet löftet om motstånd mot Socialdemokraternas nya ekonomiska politik.

Länge gick det sedan hyggligt. Trots att de aldrig fick egen majoritet lyckades Socialdemokraterna med överlägsen taktisk skicklighet bygga olika koalitioner för att få igenom sin välfärdspolitik: Kommunisterna behandlades som dörrmatta (som det numera heter), samarbetet med Bondeförbundet fullföljdes i regelrätta koalitionsregeringar. Men när allt fler partier kom in i riksdagen – Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna – blev det svårare att få ihop en majoritet och det stora socialdemokratiska partiet, som brukade få över 40 procent av väljarna, fick i senaste valet nöja sig med 28 procent. Regeringsbildningen försvårades ytterligare av att olika partier stängde dörrar till samarbete både till höger och vänster och av att vårt land saknade en bestämmelse om konstruktivt veto, vilket tvingar den som yrkar misstroende att också redovisa vilket regeringsalternativ vederbörande förordar i stället.

Att försämra proportionaliteten och gynna de stora partierna skulle i praktiken vara att utfärda en dödsdom för småpartierna. Och eftersom enighet är huvudregeln när det gäller författningsförändringar synes den vägen oframkomlig.

Efter tillfällig omgruppering har den gamla höger- vänsterskalan återkommit med två tydliga block. Endast nyckelspelaren Centerpartiet vägrar ta ställning och förordar i stället samarbete i ”den breda politiska mitten”. Men eftersom de är ensamma där, är det svårt att se med vilka de skulle samarbeta. I praktiken tyr sig Centern till vänsterblocket.

Den svenska samarbetsdemokratin är halvgången, kan man säga. Den tillämpas på väljarnivå men inte på regeringsnivå. Svenska väljare ges unika möjligheter att bli ”rättvist” representerade i riksdagen. Genom tilläggs­mandat och valkretsindelning med mera avspeglar verkligen den svenska riksdagen väljaropinionen. Men när man sedan ska bilda regering, byter man modell och tillämpar i stället majoritetsregeln. Då är det inte längre fråga om att alla ska vara representerade. I stället får den ena halvan bilda regering och den andra gå i opposition. Nu har Löfven återinsatts som stats­minister – med minsta möjliga marginal. Det gällde att ingen uteblev från voteringen, att den politiska vilden kunde övertalas, att en minister avgick för att garantera den röst som det var osäkert att ersättaren kunde leverera, att Löfven gick med på villkor från Centern som det andra stödpartiet Vänsterpartiet avvisade, etc etc. Och till hösten väntar nya problem för regeringen att få igenom sin budget. Och nästa år är det ordinarie riksdagsval och sannolikt en ny upprepning av regeringsbildningskarusellen.

Så kan vi i längden inte ha det. Svensk parlamentarism måste komma ur sina låsningar. I princip finns då två utvägar. Den ena är att ändra de samarbetsdemokratiska reglerna på väljarnivå, framför allt att justera den proportionella valmetoden. Men det torde vara politiskt omöjligt. Att försämra proportionaliteten och gynna de stora partierna skulle i praktiken vara att utfärda en dödsdom för småpartierna. Och eftersom enighet är huvudregeln när det gäller författningsförändringar synes den vägen oframkomlig.

Den andra lösningen vore att fullfölja den samarbetsdemokratiska modellen även på regeringsnivå och bilda samlingsregering eller en stor koalition. Det är Lijpharts eget ideal. I vårt land skulle det innebära att de två statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna räckte varandra händerna och tog ansvar för en bred koalition för att ge landet politisk stabilitet.

Ämnen i artikeln

Demokrati
Riksdagen

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt