DN Debatt. ”Brist på alternativ asylpolitik kan förklara SD:s framgångar”

Valet till Sveriges riksdag är överståndet och den all överskuggande frågan är hur Sverigedemokraternas stora framgång skall förklaras. Över en miljon etthundratusen väljare lade sin röst på detta parti. Det är en rent fenomenal ökning om man betänker att partiet så sent som i 2010 års val enbart fick drygt trehundratusen röster och att samtliga övriga riksdagspartier tagit starkt avstånd från partiet och vägrat inleda något samarbete med dem. Så vad förklarar denna fundamentala omgörning av det svenska politiska landskapet?

I huvudsak har vi beståtts med två förklaringar. En som pekar på rasism som den avgörande faktorn och en annan som hävdar att det främst är globaliseringen som lett till mer ojämlikhet och mer osäkra arbeten som varit avgörande.

Jag är för min del övertygad om att det finns en rasistisk kärna i Sverigedemokraternas väljarkår men det förefaller samtidigt osannolikt att andelen rasister i landet skulle ha ökat i samma takt som SD:s väljarkår.

Att närmare arton procent av de svenska väljarna skulle vara fullblodsrasister förefaller mig dessutom helt osannolikt. Tillgängliga undersökningar av väljarkårens attityder talar inte heller för att främlingsfientligheten eller rasismen skulle ha ökat. Den samhällsvetenskapliga metodläran säger oss att något som är konstant kan inte förklara en förändring.

Jag är också tveksam till att globaliseringens effekter när det gäller ökningen av antalet med osäkra jobb och antalet som står utanför arbetsmarknaden kan vara en huvudförklaring till SD:s framgångar.

Skälet är att ända sedan etableringen av den Rehn-Meidnerska modellen i slutet av 1950-talet så har den svenska ekonomin varit i det närmaste helt öppen för internationell konkurrens. Med sin solidariska lönepolitik förstärkte modellen ifråga dessutom starkt utslagningen av de industrier och näringar som inte var tillräckligt lönsamma.

Strukturomvandlingarna under perioden från 1950-talet till slutet av 1980-talet var närmast våldsamma. Hela branscher såsom den stora varvsindustrin, stora delar av stålindustrin, de mindre och medelstora jordbruken och merparten av beklädnadsindustrin slogs ut och många tvingades sluta vad de uppfattat som trygga jobb. Många av dessa kunde finna nya jobb men många fick nöja sig tillfälliga beredskaps­arbeten, arbeten i så kallade skyddade verkstäder, arbetsmarknadsutbildningar som ofta inte ledde någonstans eller så tvingades de till förtidspension.

Likväl uppstod under dessa årtionden inte något parti som sade sig särskilt företräda dessa grupper. Vad jag kan se av statistiken har inte andelen visstidsanställda på den svenska arbetsmarknaden ökat nämnvärt under de senaste femton åren. Till detta skall läggas att vi den senaste tiden haft en sjunkande arbetslöshet och en stigande förvärvsfrekvens. Igen, en konstant kan inte förklara en förändring.

Det är uppenbart att strategin att stämpla huvuddelen av de som röstat på SD som moraliskt lågtstående människor inte har fungerat. Demokrati måste innebära att man inte bara demoniserar utan också försöker förstå sina meningsmotståndares bevekelsegrunder.

De ovan nämnda förklaringarna till SD:s framgångar innefattar också ett ett annat problem, nämligen att de till stora delar fritar de etablerade partierna från ansvar för SD:s framgångar. Båda pekar i huvudsak på strukturella faktorer som ligger bortom politikernas möjlighet att påverka.

Jag vill i stället peka på något annat, nämligen att SD:s stora framgångar kan förstås som effekten av ett omfattande demokratiskt underskott i svensk politik.

Vad som faktiskt förändrats är att Sverige under den gångna valperioden tagit emot ett exceptionellt antal flyktingar. Åren 2014 och 2015 tog Sverige emot cirka 243.000 flyktingar. För att riktigt förstå den siffran måste man jämföra med andra länder. För Norge är siffran 42.000, för Danmark 35.000. Om Storbritannien skulle tagit emot en lika stor procentandel flyktingar som Sverige i förhållande till sin folkmängd skulle det ha varit 1,5 miljoner. Man tog emot 73.000. Det går inte att hävda annat än att under så kort tid ta emot en så stor mängd flyktingar innebär en omfattande förändring av samhället.

Många frågor i en demokrati är komplicerade och det är inte alltid som väljarna har intresse eller förmåga att ta ställning. Men i de stora frågorna måste det presenteras alternativ för att röstning skall uppfattas meningsfull. I Sverige har frågan om avvägningen mellan skatter och offentlig service och bidrag varit en sådan fråga.

Problemet med flyktingpolitiken var att de etablerade partierna i de fyra senaste valen inte förmått presentera ett sådant alternativ till den förda politiken. De slöt alla gemensamt upp kring den förda asylpolitiken och de politiker inom de etablerade partierna som förde fram vikten av att diskutera volymer fördes saklöst åt sidan.

Detta innebar att den väljare som i valet 2014 ansåg att Sverige borde ha en jämförelsevis generös invandringspolitik, till exempel att vi skulle ta emot dubbelt, eller tredubbelt eller till och med fyrdubbelt så många som vårt stenrika grannland Norge, inte hade något alternativ bland de etablerade partierna att rösta på. Fredrik Reinfeldts berömda ”öppna era hjärtan”-strategi ställde väljarkåren utan ett alternativ från de etablerade partierna i denna för många avgörande fråga.

Jag tror att det hade räckt med ett politiskt alternativ som skulle inneburit enbart en något stramare asylpolitik än den som faktiskt fördes för att förhindra SD:s tillväxt, men något sådant kom inte. Det hela har naturligtvis inte blivit bättre än att de som önskade sig dagens strama flyktingpolitik när det begav sig stämplades som främlingsfientliga.

Storleken på flyktingmottagandet plus anhöriginvandring har också inneburit att Sverige nu haft en exceptionellt hög befolkningstillväxt, högre än i många utvecklingsländer. Att många lågutbildade stöder SD måste också förklaras av att det är denna grupp som fått starkt ökad konkurrens om arbetstillfällen och bostäder.

Det är heller inte på Södermalm utan i de resurssvagas bostadsområden som den offentliga verksamheten inom vård, skola och omsorg fått en starkt ökad belastning. Den gängkriminalitet som uppstått förefaller också den vara starkt koncentrerad till bostadsområden med stor andel lågutbildade. Man kan anta att många som röstat på SD har uppfattat den förda flyktingpolitiken som ett elitprojekt där man inte haft något att säga till om men där man får bära huvuddelen av integrationsproblematikens bördor.

Tilläggas skall att jag personligen anser att den förda politiken var rätt och att landet på sikt kommer att gynnas ekonomiskt och även på andra sätt av den omfattande invandringen, även om integrationsproblemen nu är många och svåra. Men det är uppenbart att strategin att stämpla huvuddelen av de som röstat på SD som moraliskt lågtstående människor inte har fungerat. Demokrati måste innebära att man inte bara demoniserar utan också försöker förstå sina meningsmotståndares bevekelsegrunder.