Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Bristen på stora reformer sänker Socialdemokraterna”

Göran Persson valtalar i Stockholm, 19 augusti 1998. I denna valrörelse lanserade ­Socialdemokraterna maxtaxa i barnomsorg och äldrevård, den senaste stora reform som partiet gått till val på. Partiet fick då 36 procent av rösterna.
Göran Persson valtalar i Stockholm, 19 augusti 1998. I denna valrörelse lanserade ­Socialdemokraterna maxtaxa i barnomsorg och äldrevård, den senaste stora reform som partiet gått till val på. Partiet fick då 36 procent av rösterna. Foto: Sven-Erik Sjöberg

Förlorat framgångsrecept. Under lång tid gick Socialdemokraterna till val på ­ stora ­reformer – av pensioner, föräldraförsäkring och semester. I de senaste valen har det ­saknats ­ekonomiskt prioriterade förslag av denna kaliber, trots att både tandvården och ­arbetsrätten skulle platsa på en reformagenda, skriver statsvetaren Jonas Hinnfors.

Om man studerar Socialdemokraterna under partiets ”gyllene år” efter andra världskriget fram till slutet av 1980-talet framträder ett specifikt drag: partiet lyckades regelbundet samla sig till genomgripande välfärdsreformer. Ibland var reformerna kontroversiella eller fick oönskade eller oväntade effekter men Socialdemokraterna var i grunden ett parti som levererade reformer. Reformerna präglade Sverige och som den amerikanska statsvetaren Sheri Berman beskrivit i flera böcker kom de vartefter att accepteras även av borgerliga väljare och partier. Numera är det dock länge sedan partiet förmådde gå till val på en större reform. Socialdemokraterna har i praktiken upphört att vara ett reformparti.

Stefan Löfven försöker nu via extra valet i mars få väljarna att skaka om spelplanen så att Socialdemokraterna kan återkomma i regeringsställning. I val kan allt hända men det är en utmaning för Löfven att få väljarna att i större skaror vända tillbaka till det parti som tidigare dominerade svensk politik.

Kanske gjordes strategiska misstag som ledde fram till debaclet kring budgeten. Alliansens agerande att lägga ett samlat budgetförslag tvingade möjligen i praktiken Löfven att ta in Vänsterpartiet i sitt budgetförslag. Därmed gavs SD en nyckelroll. Men Socialdemokraternas problem är mer djupgående än en höst med låsningar kring budgetarbetet. Skälen till den successiva nedgången från ett 45–50- till ett 30–35-procentsparti bör sökas historiskt. Senast partiet förmådde leverera en större välfärdsreform var när maxtaxan i barn- och äldreomsorg kom in i 1998 års valmanifest och sjösattes fram till 2002. 2002 är det år Socialdemokraterna senast nådde ett valresultat som var i närheten av de traditionella nivåerna.

Från ATP-reformen 1958, som intressant nog gav upphov till vårt senaste extra val, där Socialdemokraterna alltså tog strid för en av efterkrigstidens största välfärdsstatsreformer, över till barnomsorgsreformer, arbetsrätt, semesterförlängning och så vidare lyckades Socialdemokratin konkret leverera reformer som ett svar på partiets delvis vaga och inte alltid lättdefinierade ideologiska vision. I och med det så kallade stoppaketet 1990 tog reformarbetet dock abrupt slut.

Partiet hade i 1988 års valmanifest förberett en lång rad välfärdsreformer: föräldraförsäkringen skulle förlängas från nio till 18 månader, semestern skulle förlängas till sex veckor och alla barn skulle få rätt till barnomsorg från 1,5 års ålder. Dessutom skulle skatterna sänkas, något som internt i partiet i och för sig var kontroversiellt men som presenterades som ”rättvisare skatter”. Mycket snart efter valet drabbades partiledningen av panik när det ekonomiska läget försämrades drastiskt. Det enda som blev kvar var ironiskt nog skattereformen. Reformerna lades i princip på hyllan. Stoppaketet 1990, när reformer ersattes av löne-, prisstopp och strejkstopp, ledde trots modifieringar till väldiga spänningar inom arbetarrörelsen och Socialdemokraterna backade i valet 1991 från 43,2 procent till 37,7 procent. Valutslaget blev en första dramatisk varningssignal till Socialdemokraterna att väljarna inte riktigt kände igen partiet.

Under 1980-talet växte alltså uppfattningen fram att skatterna i princip inte kunde höjas mer. Under 1990-talet utvecklades även en insikt om budgetbalans. Om skattepolitiken respektive budgetpolicyn varit rimliga får ekonomer bedöma, men Socialdemokratin har sedan dess haft utomordentligt svårt att samla sig till reformer.

Samtidigt som reformerna har uteblivit har Socialdemokratin stundtals blivit vilsnare kring vad partiet egentligen vill givet de nya ramarna för politiken. Spelet kring det femte jobbskatteavdraget är ett tydligt exempel på ambivalensen. Att först utmåla skattesänkningar som roten till Sveriges problem för att sedan acceptera jobbskatteavdraget var rimligen förvirrande både för de väljare som önskade sig högre skatter och för de som önskade sig lägre skatter. En konsekvens av beslutet att behålla det femte jobbskatteavdraget blev även att budgetutrymmet för reformer blev ännu snävare.

Den budget partiet nu går till val på tillsammans med Miljöpartiet bygger i stora drag på Socialdemokraternas valmanifest inför 2014 års val. Manifestet 2014 var i sin tur i flera delar snarlikt 2010 års rödgröna valmanifest. I båda valen nådde Socialdemokraterna sina sämsta resultat sedan 1914. Naturligtvis saknar inte manifesten, eller budgeten, prioriteringar och satsningar, men exempelvis förstärkningar av A-kassa och sjukförsäkring är ju snarare försök att återställa halvsekelgamla reformer än nya slags satsningar. I inget av manifesten, och inte heller i den budget som precis förlorat i riksdagen, fanns någon reform av det slag och med den ekonomiska prioritering som gjorde att Socialdemokraterna under 50 år lyckades dominera svenskt politiskt liv.

Vad skulle Socialdemokratin då kunna göra? Frågan kan förstås enbart finna svar inom partiet självt men dess svar på hur socialdemokratisk ideologi förverkligas var länge att avsätta medel till välfärdsstaten. Exempelvis en stor tandvårdsreform hade uppfyllt de flesta kriterierna på en välfärdsreform som påverkar alla - och partiet skulle ännu en gång kunna visa att man förmår konkretisera sina ideologiska visioner.

Samtidigt är klassiska reformer med en stor pengapåse till ett visst område kanske allt svårare att genomföra inom de ramar partiet satt upp. Ett alternativt sätt att försöka komma tillbaka till reformagerande skulle kunna vara att fokusera på ett annat av Socialdemokratins klassiska reformområden: arbetsrätt och utformningen av trygghetssystem. I en tid när allt fler människor går in i och ut ur anställningar, samtidigt är såväl anställda som egenföretagare som arbetsgivare finns stora utmaningar att utforma arbetsrätt och trygghetssystem så att flexibilitet och konkurrenskraft kan samsas med de värden som fortfarande genomsyrar Socialdemokraternas partiprogram: solidaritet och individens frihetsförverkligande via kollektiva åtaganden.

I val kan allt hända men Socialdemokraterna tycks ha allt svårare att vara ett reformparti. Utsikterna inför 2015 års val är osäkra.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.