Få beslut har på ett så genomgripande sätt förändrat Sverige som när folkomröstningen 1994 gav klartecken för vår anslutning till Europeiska unionen. I dag har vi varit medlemmar i 25 år. Det ger tillfälle att blicka både bakåt och framåt på det svenska medlemskapet i unionen.

Låt oss börja med nuläget. Det som lite tvistigt kallades ”EU-frågan” är numera borta från dagordningen. Sveriges medlemskap i EU är självklart för de allra flesta. Kraften i det svenska EU-engagemanget kan läggas på att göra samarbetet i EU bättre och på att nå konkreta resultat.

Det är tydligt att tidsandan nu är en annan. Miljontals svenskar vet inget annat än att Sverige är medlem av EU. Den som är ung kan arbeta på en bar i Berlin eller plugga i Frankrike. Möjligheten att bosätta sig var man vill – med samma rättigheter som landets egna medborgare – var en frihetsreform. Och på fabriksgolven ser man betydelsen av EU:s inre marknad. Exportintäkterna bidrar till att finansiera den svenska välfärden.

Men det handlar också om något mer. Genom ett demokratiskt EU finns förutsättningar för att göra sådant som ett enstaka land inte klarar ensamt: stoppa klimatförändringarna, värna säkerheten och stärka ekonomin.

I riksdagen verkar partier som velat lämna EU nu vilja byta fot, ett efter ett. Det är en stor förändring att EU-medlemskapet numera har en så bred förankring, både folkligt och parlamentariskt.

Så har det inte alltid varit. Att Sverige skulle bli EU-medlem var ingalunda självklart. Medan länder på kontinenten hade sina historiska skäl för EU-medlemskap var Sverige präglat av vår historia och identitet.

Sverige var en del av den europeiska kulturen och vi delade demokratiska ideal med länderna i det som då kallades Europeiska gemenskapen (EG). Ändå var medlemskap inte möjligt så länge som det äventyrade tilltron till vår neutralitetspolitik.

Den säkerhetspolitiska utveckling som följde på Berlinmurens fall ändrade allt detta. Ett medlemskap i det europeiska samarbetet blev en realistisk möjlighet.

Samtidigt växte en insikt i den svenska socialdemokratin om att det fanns starka politiska argument för ett medlemskap. För oss handlade det om jobben och den svenska välfärden, men också om vårt starka intresse av handel över gränserna och om EU som gemensamt fredsprojekt. Miljöfrågan fanns också med.

När vi väl blev medlemmar gjorde vi också avtryck. Vi gick i spetsen för en öppenhetsförordning som gjorde EU mycket mer transparent. Den europeiska kemikalielagstiftningen drevs fram av Margot Wallström som miljökommissionär. Göran Persson och Anna Lindh var huvudpersoner när länderna i östra Europa hade blivit demokratier och togs in som medlemmar i unionen. I Cecilia Malmström hade EU en stark och tydlig röst för fri handel.

Nu kan vi sammanfatta 25 år av EU-medlemskap. Det har utan tvekan gjort Sverige till ett starkare samhälle. Det har både gett flera jobb och en bättre miljö. Det har ökat vårt inflytande i vårt närområde liksom i omvärlden.

Vårt engagemang i EU är numera självklart för de flesta. Sverige har gått från att först säga nej, av goda skäl; sedan till en period av tvekan; och nu till att fullt ut omfamna det faktum att vi är medlemmar i EU. Trots problem som dykt upp längs vägen, trots en ganska besvärlig resa, är EU-medlemskapet nu accepterat på ett helt annat sätt än någonsin tidigare.

Detta var bakgrunden till den EU-deklaration som statsminister Stefan Löfven lämnade i riksdagen i höstas. Huvudbudskapet var att Sverige är ett EU-land att lita på och att samarbeta med. Vi ska aktivt och positivt pröva deltagande i alla delar av samarbetet.

Det finns sådant vi står utanför, som euron – ett beslut vi tagit tillsammans. Men tröskeln är hög för att ställa oss vid sidan av annat. Det ligger i vårt nationella intresse att fullt ut delta i EU-samarbetet. Då får vi bäst genomslag för de prioriteringar som är viktigast för en socialdemokratiskt ledd regering.

EU ska behålla ledningen i den klimatomställning som måste genomföras. Det behövs en ekonomisk politik i Europa som skapar flera nya jobb, och det ska vara schyssta jobb. Det finns mer att göra för att EU:s röst ska bli bättre hörd globalt.

Men det finns också orosmoln mitt ibland oss. Det EU som vi anslöt oss till var en union av demokratier. Så måste det förbli. Vårt samarbete bygger på grundläggande gemensamma värderingar som frihet, jämlikhet, tolerans och mänskliga rättigheter.

Hit hör också ett oberoende rättsväsende och den tillit länderna emellan som detta skapar. Utan tillit blir det ingen god grund för samarbete. Och inte heller för viljan att engagera sig ekonomiskt – den som investerar måste kunna lita på rättssystemet i landet där man satsar sina pengar.

Nu går det europeiska samarbetet in i en ny fas. Storbritannien lämnar unionen den 1 februari. Det blir en förlust för Sverige eftersom vi tappar en nära allierad i många viktiga sakfrågor. Det förändrar balansen i EU och ställer krav på oss att vara mer aktiva och offensiva.

Men brexit har samtidigt skapat en större medvetenhet om värdet av att vara med i unionen. Inte i någon av EU:s huvudstäder verkar man ens tänka tanken att följa det brittiska exemplet.

Och på denna 25-årsdag kan det vara värt att ställa frågan – vad hade Europa varit utan EU? Vi tror att det varit en kontinent med mycket större motsättningar. Politiska intressen hade kunnat konfronteras på ett brutalt sätt och ekonomiska intressen spelas ut mot varandra. Gemensamma insatser i vår omvärld hade varit mycket svårare.

EU har gett oss instrument att hantera våra olika intressen och att främja det som är gemensamt. Ibland kräver det utdragna och tröttsamma förhandlingar, men det finns ingen bättre väg för att söka gemensamma lösningar.

Den vägen är också Sveriges väg. Den kommer att fortsätta att tjäna oss väl.