Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-05 07:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/brysselavtalet-ar-borjan-pa-en-ny-historia/

DN Debatt

DN Debatt. ”Brysselavtalet är början på en ny historia”

EU väljer att gå i en annan riktning än Kina och USA, skriver Sverker Sörlin.
EU väljer att gå i en annan riktning än Kina och USA, skriver Sverker Sörlin. Foto: Francisco Seco/AFP

DN DEBATT 22/7.

Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria: Natten mot tisdagen slöts ett historiskt avtal mellan EU-länderna. Räddningspaketet är inte bara ett svar på coronakrisen och dess ekonomiska efterverkningar, utan också en fingervisning om framtidens politik.

”En historisk dag för Europa!”, twittrade Emmanuel Macron. Ja, men inte bara för Europa. Avtalet i Bryssel är i själva verket ett tecken på en historisk förskjutning av politikbegreppet och en fingervisning om vad vi kan vänta av politiken i det nya och helt annorlunda århundrade som vi alltmer börjar inse att vi lever i. Det är en större och rikare form av politik. Och det beslut som just tagits har tydligare än någon annan enskild politisk handling hittills förmått fånga hur de kriser som vi nu upplever tillsammans kan hanteras – om de alls ska kunna lösas.

Det yttre motivet för att agera på en ekonomisk skala världen förut aldrig skådat är en pandemi och dess följder. Men det enorma stödprogrammet har potential att inte bara att rädda ­Europa, eller för den delen euron som de mest klentrogna försökt göra gällande. Avtalet bygger på att genomföra en ny fas i moderniseringens historia. Det vilar faktiskt på något så otidsenligt som en politisk idé om att det är möjligt att ta sig ur kriser och tänka sig framtiden som radikalt annorlunda och bättre. Inte en återgång till det normala 2019, utan en politik för den värld vi ska leva i.

Europa gör detta samtidigt som Kina och USA väljer helt andra vägar. Dessa kolosser lever ännu kvar i en realpolitik som vilar på kontroll av naturresurser, särskilt fossil energi, och exklusiv nationell säkerhet. De för ett farligt geopolitiskt nollsummespel som successivt höjer konfliktnivån och inte erbjuder någon lösning på klimatkrisen. Den åsido­sätter också mindre staters intressen och mänskliga fri- och rättigheter överallt. 

Brysselavtalet är bekräftelsen på att det ”slut på historien” som Francis ­Fukuyama förkunnade med sin bok 1989 var en alldeles felaktig idé. I Bryssel den 21 juli 2020 är historien tillbaks på världens scen. Den skapas mitt framför våra ögon. 

Och det sekel som våra barn ska leva i dess helhet kommer att vara i alla delar lika storslaget, tragiskt och märkvärdigt som det vi nyss lämnade bakom oss. 

Och det skapas av människorna själva i ännu fler och djupare betydelser än det förra som innebar demokratins födelse och genombrottet för jämställdhet och frihet. 

Man bör se på Brysselavtalet som den punkt där flera förut åtskilda kriser och processer möts. En nivå är den globala, geopolitiska nivån där Europas väg innebär bevarad välfärd och solidaritet med svårt coronadrabbade länder, men samtidigt ett delat ansvarstagande för världens gemensamma klimatsäkerhet. 

En annan är den nationella politikens nivå. Dagordningen under det senaste årtiondet har satts av populister som förenas av sin misstro mot överstatliga lösningar och förakt för mångfald och skapande. De har lyckats pressa liberala, gröna och reformistiska krafter över hela det politiska spektrum att kompromissa med sin insikt att lösningarna på de flesta stora utmaningar kräver inte bara samarbete utan också investeringar. Att bygga det tjugoförsta århundradets samhälle är inte billigare än att bygga nittonhundratalets. Gröna infrastrukturer, digitalisering, välfärd och omsorg är just vad våra resurser behövs till. Att avskaffa fossila bränslen på ett eller ett par årtionden är en extrem utmaning som kommer att mobilisera Europas budgetar, företag och hushåll som om det rådde krig. Men det är den klokaste investering vi kan göra och även den mest fredsbefrämjande och den som allra bäst säkrar liv, hälsa och välstånd. 

Den tredje och den mest grundläggande är den nya politiska nivå som erbjuds av begreppet antropocen. Tanken är nu välbekant. Världens samhällen och människor har blivit den största verkande kraften på planetär nivå, större än naturens egna processer. Vi deltar alla i omgestaltningen av jorden och alla dess livsuppehållande system. Jorden själv har därmed blivit en del av oss, en politisk aktör, omöjlig att tänka bort. 

Sveriges idéer ledde en gång utvecklingen. Nu förhandlar man med oss så att vi åtminstone inte bromsar den.

Hittills har vi mest av allt skadat jorden och de livsuppehållande systemen och vi hotar nu planetens gränser. Den antropocen vi lever i är också orättvis och ohållbar. De rikaste och största skadar mest och bär det största ansvaret – utan att ta det. Den kloka vägen ut är att göra det möjligt att bygga välfärdssamhällen som inte bygger på orättvisa uttag av gemensamma resurser i atmosfären, världshaven, den biologiska mångfalden. 

Antropocen politik är en historiskt ny politik för vårt nya århundrade. Begreppet introducerades år 2000 av Nobelpristagaren Paul Crutzen. På senare år har det kopplats allt närmare till en förståelse av ”global environmental governance”. En tidig milstolpe i detta tänkande var FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Men under många årtionden var detta ännu väsentligen en politik för miljön i snäv mening. Den levde åtskild från de stora sociala, ekonomiska och geopolitiska skeendena. Så kan det inte förbli.

Det är just därför avtalet är så väsentligt: det kopplar samman en hel kontinents politiska prioriteringar med en förståelse av det samtidiga och oupplösliga sambandet mellan alla dessa politiska nivåer. Den politik som här tar form är framprovocerad av en kris, men dess djupare och långsiktiga drivkrafter finns i en förståelse som för bara ett par årtionden sedan inte ens var möjlig att tänka. Den begreppsliggjordes, som så ofta, först inom forskning och idédebatt. Men verkligt genomgripande nya förståelser stannar sällan där. De omgestaltar den värld vi lever i och de skapar i en yttersta instans villkoren för vår framtid. 

Beslutet i Bryssel bekräftar också vad vi länge vetat om kriser. De är påskyndare och förlösare. Pandemin, föregången av finanskrisen 2008–2009 och den underliggande klimat- och miljökrisen och de geopolitiska spänningar som ökar i Mellanöstern, Sydkinesiska havet, Arktis – dessa kopplade kriser ser nu en politik födas som äntligen inger en smula hopp. Den politik som här tar form med Europa som global ledare och progressiv kraft har också en skala som gör den omöjlig att genomföra för enskilda länder. Den pressar tillbaks den samhällsundergrävande populismen. 

Ända sedan Europa uppstod som politisk idé på 1600-talet har det förts en aldrig avstannande debatt om var ansvaret ska ligga. Hos nationalstaterna – furstarna, parlamenten – eller på en gemensam nivå? Svaret har aldrig varit ett antingen-eller utan ett både-och. Men trenden går obevekligen mot ett mer och mer gemensamt ansvarstagande. 

Sverige har klokt drivit på för rättsstatsmekanismen och ökat klimatåtagandena i avtalet. Men i övrigt har detta inte varit vårt lands största stund. Sveriges idéer ledde en gång utvecklingen. Nu förhandlar man med oss så att vi åtminstone inte bromsar den. Vad Europa nu genomför tillsammans är vår tids version av den politik för modernisering, välfärd, solidaritet och rättvisa som den svenska samhällsmodellen vilat på och som gjort Sverige till ett av världens mest framgångsrika och framsynta länder. Från Bryssel har det nu utgått ett budskap till världens folk och en av de platser där man borde lyssna mest uppmärksamt är Stockholm. Det är dags att bejaka. 

Ämnen i artikeln

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt