Coronapandemin har på ett dramatiskt sätt blottlagt samhällets brister. Enligt OECD är Sverige det land där inkomstskillnaderna ökat mest sedan 90-talet. De ökade klasskillnaderna har haft förödande konsekvenser får våra möjligheter att möta pandemin; det är de fattigaste som drabbats hårdast.

Den stegvisa överföringen av de offentliga välfärdssystemen till en konkurrensutsatt marknad har lett till kraftig underbemanning, alltför många timanställda, orimliga arbetsförhållanden med hårt pressade scheman och dåligt ledarskap. Idéerna om New public management har tillsammans med Lagen om valfrihet, LOV, varit drivande i denna marknadisering av såväl sjukvården som äldreomsorgen.

Till detta kommer pandemins effekter för arbetsmarknaden. Arbetslösheten bedöms på det nya året öka till ofattbara 10 procent. Ökningen sker dessvärre samtidigt som även samhällets arbetsmarknadspolitiska redskap, de offentliga arbetsförmedlingarna, förbereds för en marknadisering; privata företag ska ersätta de offentliga institutionerna.

Coronakommissionens första rapport pekar på de, som man kallar, strukturella problemen inom äldreomsorgen. Det är dels problemet med det dubbla huvudmannaskapet, dels problemen med underbemanning, bristande kompetens och bristande ledarskap. Märkligt nog vågar inte kommissionen tala klarspråk om de grundläggande o­rsakerna till just dessa strukturella problem, nämligen att marknadiseringen har lett till en destruktiv kostnadsjakt hos inte bara de privata utförarna utan alla aktörer, även kommunerna.

Förmodligen utan avsikt öppnar Coronakommissionen för en mycket viktig diskussion om hela den svenska förvaltningsmodellen och konstitutionen.

Kommissionen konstaterar att det ansvar som regionerna, kommunerna och andra myndigheter har, enligt bland annat socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen, kvarstår vid en kris. Kommunerna har således det yttersta ansvaret för att alla som vistas inom kommunen får det stöd och den hjälp de behöver och regionerna det huvudsakliga ansvaret för hälso- och sjukvården.

Men samtidigt hänvisar kommissionen till regeringsformens formulering om att ”regeringen styr riket” (1 kap. 6 § regeringsformen) och menar att både den sittande regeringen och tidigare regeringar bär det yttersta ansvaret för de brister som påtalas. Regeringen borde, enligt kommissionen, ha tagit de initiativ som behövts för att äldreomsorgen skulle stå bättre rustad för en kris av detta slag.

Med dessa konstateranden ifråga­sätter kommissionen faktiskt hela den kommunala självstyrelse, som under flera generationer ansetts vara en bärande del av den svenska förvaltningsmodellen. En kommunal självstyrelse utan ansvar är ju meningslös ur demokratisk synpunkt. Hur – och varför – ska medborgarna utkräva ansvar av de valda kommunpolitikerna, om det ändå är regeringen som har det yttersta ansvaret för de verksamheter som kommunerna och regionerna driver?

Kommunernas intresseorganisation, tidigare SKL, nu SKR, har tidigare mycket bestämt invänt mot varje försök från regeringen att styra kommunerna. Just respekten för den kommunala självstyrelsen har också ofta varit Lagrådets invändningar mot förslag som skulle leda till en central styrning av kommunerna.

Ur denna synpunkt är det intressant att notera att SKR inte, såvitt vi vet, haft några invändningar mot Coronakommissionens slutsatser. Kanske inser även SKR:s ledning att det är dags att på allvar diskutera den framtida ansvarsfördelningen.

Den nuvarande ordningen leder till osäkerhet om hur ansvaret ska fördelas. Vid en kris som den pågående pandemin försöker alla lägga ansvaret för eventuella felsteg hos någon annan del av den offentliga förvaltningen.

Coronakommissionen bör enligt vår mening följas upp av en ny prövning av hela förvaltningsmodellen.

Det är dags att ifrågasätta om det är rimligt att upprätthålla tre skilda nivåer i den offentliga förvaltningen – kommunerna, regionerna och staten. Flertalet medborgare har dålig kunskap om vilka uppgifter och vilket ansvar som ligger på mellannivån, vilket försvårar eller helt omöjliggör ett politiskt ansvarsutkrävande.

Det politiska ansvaret bör utvecklas kring två nivåer – den lokala och den nationella, det vill säga kring kommunerna och staten. Regionerna kan avvecklas och deras uppgifter föras över till staten och kommunerna.

Staten bör bli ansvarig för hela den högspecialiserade sjukvården, det vill säga sjukhusen, medan kommunerna bör bli ansvariga för primärvården. Då kan äldreomsorgen och primärvården föras samman. Staten bör också åter bli ansvarig för utbildningen, för den regionala utvecklingen, regionalpolitiken, arbetsmarknadspolitiken och glesbygdsfrågorna.

Det är möjligt att detta kräver en kommunreform, men det är inte givet. Det kommunala uppdraget kan utvecklas i samarbete mellan kommunerna. Däremot måste det nuvarande kommunalskattesystemet reformeras.

En konstitutionell reformering av den svenska förvaltningsmodellen bör också följas av en förändring av valsystemet.

Sedan 1970 har vi ett unikt syste­m med gemensam valdag för alla lokala och nationella val. Med fyraåriga mandatperioder innebär det att vi har längst mellan valen av alla demokratiska stater.

Den gemensamma valdagen leder dessvärre till en olycksalig sammanblandning av de politiska ansvarsområdena. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att utkräva ansvar.

Det finns därför starka skäl att återinföra skilda valdagar och låta väljarna säga sitt vartannat år.

Risken är att valdeltagandet minskar vid kommunalvalen. Men det ska ställas mot att väljarna i dag inte vet vad de röstar om.