DN Debatt. ”Crowdsourcing kan hjälpa partierna utveckla politiken”

Populistisk retorik och nationalkonservativa grupperingar vinner politisk terräng i västvärlden, medan de etablerade politiska partiernas ställning bland medborgarna försvagas. Utvecklingen riskerar att på sikt urholka förtroendet inte bara för de politiska partierna, utan också för politiskt ledarskap och för den representativa demokratin som styrelseskick. Är partidemokratins tid förbi? Har de etablerade partierna tappat förmågan att ge röst åt medborgarnas viljeyttringar?

Medborgarnas politiska intresse och politiska engagemang har inte minskat. Men intresset och engagemanget tar sig allt mer sällan uttryck i partipolitisk verksamhet. Antalet svenskar som är medlemmar av ett politiskt parti har på ett par decennier mer än halverats. Och andelen svenskar som betraktar sig som anhängare av något politiskt parti har minskat kraftigt, från 65 procent 1968 till 25 procent 2014. Medborgare tenderar i dag att engagera sig i de enskilda politiska sakfrågor de brinner mest för (till exempel flyktingpolitik, miljö, antirasism, jämställdhet), i stället för att gå in i ett politiskt parti och varaktigt binda sig för en ideologiskt och politisk helhet.

De politiska partiernas försvagade band till väljarna är ett bekymmer för den representativa demokratin. Partierna har till uppgift att samla upp och syntetisera medborgarnas idéer och intressen för att omvandla dem till konkret politik på folkviljans grund. Om medborgarna inte längre uppfattar att partierna är de avgörande och självklara aktörerna i den processen försvårar det för partierna att uppfylla sin demokratiska uppgift.

Det viktiga är att partierna förmår utnyttja den nya teknologin till att göra saker tillsammans med medborgarna. Partierna måste finnas där medborgarna finns – annars urholkas deras roll i den representativa demokratin och populistiska rörelser kan få än större växtkraft.

Partiernas försvagade ställning hänger samman med samhällets individualisering och digitalisering. Men samhällsutvecklingen innebär inte bara svårigheter för partierna, utan också möjligheter. Partierna kan utnyttja den nya teknologin för att stärka banden till medborgarna och därmed också sin egen ställning i det politiska livet.

I boken ”Digital demokrati? Partierna i en ny tid” (Atlas Förlag) undersöker vi hur de politiska partierna utnyttjar digitaliseringens möjligheter att förstärka banden till medborgarna. Resultaten är nedslående.

I boken visar vi till exempel hur ett megafontänkande starkt dominerade de politiska partiernas syn på sociala medier under valrörelsen 2014. Sociala medier uppfattades i huvudsak som ett ytterligare medel, ännu en kanal, till att föra ut partiernas politiska budskap.

Möjligheterna att interagera med väljarna för att på så sätt bidra till att stärka banden underutnyttjades. Likaså avstod partierna från att utnyttja digitaliseringens möjligheter att stärka och utveckla det interna partiarbetet i valrörelsen. 

Sverigedemokraterna ägnade visserligen sin egen interna arena viss uppmärksamhet. Men uppmärksamheten avsåg inte i första hand hur partiet kunde använda sociala medier som ett sätt att utveckla sitt inre arbete, utan i stället som ett uttryck för oro över vad enskilda medlemmar skulle kunna ställa till med i sociala medier. 

Feministiskt initiativ sticker ut åt andra hållet, genom att inte vara oroliga utan i stället uppmuntra medlemmar och sympatisörer att kampanja på sociala medier. Sammantaget uppfattades sociala medier som en ny plattform för mera av samma sak än för att göra något egentligt nytt.

Detta duger inte. Partierna måste bli bättre på att använda digitaliseringen till att utveckla sina organisations- och arbetsformer på ett sätt som gör dem och deras verksamhet mer relevanta för dagens samhällsengagerade medborgare.

Ett enkelt sätt vore om partierna i stället för att använda sociala medier främst som ett medel att tala till medborgarna – och i bästa fall ibland kanske till och med samtala med dem – förmådde utnyttja den nya teknologin till att göra saker tillsammans med medborgarna. En möjlighet är att använda massans kreativitet till att lösa problem och utveckla politik i form av så kallad crowdsourcing. Inom företagsvärlden är crowdsourcing i dag en etablerad och okontroversiell verksamhet. Vi väntar fortfarande på att crowdsourcing på allvar ska ta steget in i politiken.

Ta sjukvården till exempel. Varför är väntetiderna där ofta så långa, trots att svensk sjukvård håller internationell toppklass? Beror väntetiderna på för små resurser? På otillräcklig planering? Vilka förklaringar finns till att patienter väljer akutmottagningens långa fysiska väntetider före rådgivning via nät eller telefon? Vilka är de uppfattade bristerna i ungdomspsykiatrin?

Frågorna är många, och få eller inga politiker har några enkla och bra svar att ge. Genom en omsorgsfullt utformad crowdsourcing skulle läkare, sjuksköterskor, administratörer, jurister, patienter och anhöriga kunna involveras i processen och bidra med personliga erfarenheter, sakkunskap och värderingar. Ett sådant arrangemang skulle ge en annan input än en traditionell statlig utredning och ge de politiska partierna nya möjligheter att utforma politiken.

Motsvarande angreppssätt kan naturligtvis användas även på andra politikområden – integrationspolitiken, bostadspolitiken, jämställdhetsfrågorna, hållbar utveckling – och bör ske systematiskt. Det råder sannerligen ingen brist på frågor som engagerar människor och som skulle kunna brytas i diskussioner och rådslag i samverkan mellan partierna och väljarna.

Crowdsourcing är bara ett exempel. Det viktiga är att partierna förmår utnyttja den nya teknologin till att göra saker tillsammans med medborgarna. Partierna måste finnas där medborgarna finns – annars urholkas deras roll i den representativa demokratin och populistiska rörelser kan få än större växtkraft.

Samhällsförändringarna påverkar politikens förutsättningar. Partierna måste våga släppa sina inarbetade, stela organisationsformer och också – åtminstone ibland vara beredda att släppa kontrollen över processen. Digitaliseringen kan också användas till att ge partiernas sympatisörer och anhängare en plattform för delaktighet i verksamheten, utan att behöva ta steget till formellt medlemskap. Om partierna vågar och vill finns det hopp om att de även kommer att kunna utveckla och stärka sin roll som en länk mellan medborgarna och deras valda representanter, och därigenom också legitimiteten för och kraften i vår representativa demokrati.

Som Fredrik Reinfeldt sa: Förändra er eller dö.