Man kan börja med att konstatera att statsrådet Maria Larsson sin vana trogen även i denna fråga nöjer sig med att ställa frågor, i ett läge där allt fler väljare kräver besked och åtgärder. Hade regeringen agerat för att hantera problemen med vinstintressen i välfärden, vilket deras väljare vill, så hade inte den här debatten behövts. I sin replik exemplifierar Maria Larsson sina teser med personlig assistans.
Vi hade inte för avsikt att avhandla detta område i vår rapport. Men om vi tillåter oss att lyfta den frågan så kan man säga att inom området personlig assistans verkar valfriheten fungera bra. Detta bygger på att man har informerade och organiserade brukare med klara preferenser, personliga rättigheter och i jämförelse goda resurser och en nästintill perfekt korrelation mellan individens intresse och samhällets.
Vi ska erkänna att vi kan se att liknande lösningar med mycket starkt rättighetsskydd för den enskilde skulle kunna fungera i vissa delar av den övriga välfärden, exempelvis äldreomsorgen. Man ska dock ha klart för sig att om man vill ge den enskilde brukare i äldrevården samma typ av rättigheter och möjligheter som brukarna av personlig assistans har så handlar det om att bygga ut en rättighetsbaserad välfärdsstat som kommer kosta många miljarder per år. Är Maria Larsson bredd att finansiera en LSS/LASS för alla gamla i behov av omsorg? Får hon med sig de andra allianspartierna på denna reform som skulle kunna utradera både ett och två jobbskatteavdrag?
För att återgå till den mer generella anklagelsen om att inskränka valfriheten är det en klassisk retorik från alliansen och välfärdslobbyisterna. De hävdar att regleringar kommer innebära massnedläggningar av välfärdsverksamheter och därmed hindra brukare från att välja och utöva inflytande och tvinga in en massa anställda i stela byråkratiska system. Detta hot skulle kanske ha bäring om det inte var så att vi samtidigt vill bygga ut välfärden. Sverige växter, speciellt storstäderna där den största andelen vinstdrivande välfärdsverksamheter finns. De verksamheter som finns idag kommer att behövas, de ska inte läggas ner.
I vårt förslag diskuterar vi också hur en övergång till ett system utan vinstintressen skulle kunna gå till utan att vare sig den enskildes valfrihet hotas eller anordnare som vill utveckla välfärden utan vinst som huvudmotiv hindras. Men för propagandisterna verkar de värderingar som 90 procent av svenska folket har kring skatteläckaget ur välfärden inte spela någon roll. De har betalt för att inte lyssna. Istället för en sansad debatt om ett reellt problem för man fram sina hårdvalsade lobbyistmyter som att ett vinstförbud skulle hota valfriheten.
Vi anklagas också för att inte diskutera frågan om kvalité. Vår utgångspunkt när vi skrev rapporten var att kvalitet inom välfärden bäst skapas av professionella välfärdsarbetare med stort eget ansvar för verksamhet och utveckling. Detta tycker vi redan är relativt väl etablerat i forskning och i internationella jämförelser. Vi tror inte att lösningen är fler New Public Managementsystem och låtsasmarknader eller mer vinstintressen och nedskärningar. Dessa metoder har testats i tjugo år nu. Har de löst välfärdens problem? I en tid av vårdkriser och fallande skolresultat tycker vi detta är svårt att hävda. Det är dags att testa en annan väg.
Vägen vi anser att man borde gå är mot en välfinansierad välfärd där autonoma välfärdsprofessioner som åtnjuter det allmännas förtroende får möjlighet att faktiskt jobba med det de kan och är utbildade till. En välfärd där brukare har inflytande dels genom att kunna välja inriktning på verksamheten men också i vardagen. Det måste tillföras riktiga resurser i välfärden för att åtgärda personalbrist, höja löner och skapa utrymme för löneutveckling. Vad detta kommer kosta och hur det ska finansieras återkommer vi med i ytterligare en rapport senare i vår.
Med vinstintresset kvar i välfärden är denna väg svår att gå. Varje skandal kommer dels föranleda krav på hårdare detaljregleringar som underminerar de anställdas möjlighet att göra ett bra jobb och dels minska betalningsviljan för en gemensam välfärd hos det allmänna när de ser att deras skattepengar hamnar i skatteparadis.
Daniel Suhonen, chef Katalys
Dany Kessel, nationalekonom Katalys