Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Dags för Svenska kyrkan och staten att gå skilda vägar”

Foto: Nicklas Thegerström

Vid millennieskiftet gick Svenska kyrkan och staten skilda vägar. Men någon verklig skilsmässa ägde inte rum. Kyrkan regleras fortfarande i lag och partipolitiseringen har ökat. Dagens val handlar om vad Svenska kyrkan ska vara: en plattform för partipolitiska konflikter eller en kristen kyrka, skriver Annika Borg och Johanna Andersson.

Dagens kyrkoval kommer att bli avgörande för Svenska kyrkans utveckling och framtida roll i Sverige. Svenska kyrkan är en enorm organisation, sett till dem som väljer att tillhöra den – över fem miljoner människor – och ekonomisk resursstyrka. Ändå är Svenska kyrkan uppseendeväckande lite bevakad, analyserad och genomlyst i medierna. Med undantag för när skandaler skett, som vidlyftigheterna och missförhållandena inom utlandskyrkan Skut.

År 2000 skulle separationen mellan kyrka och stat inträtt, ändå stiftades en lag om Svenska kyrkan. Riksdagen har således röstat om och i lag reglerat vad Svenska kyrkan är och ska vara, vilken verksamhet kyrkan ska bedriva och hur organisationen ska se ut. En sådan reglering finns inte för något annat trossamfund.

Lagen om Svenska kyrkan behöver upphävas om kyrkan ska vara fri. Inte minst eftersom den reglering som säger att kyrkan ska vara rikstäckande ställer till problem. Istället borde alla kyrkotillhöriga själva få välja vilken församling de vill tillhöra. Det skulle också bli ett lackmustest på vad de kyrkotillhöriga önskar av sin kyrka. De undersökningar som finns visar att de kyrkotillhöriga inte vill att Svenska kyrkan ägnar sig åt politiska utspel, utan åt sina kärnuppgifter. När människor kan välja vilken församling de vill tillhöra, kommer en välbehövlig kyrklig självsanering av uppgifter och förkunnelse ske.

Ett annat exempel på att Svenska kyrkan och staten inte skiljts åt är den så kallade ”medlemsavgiften” eller kyrkoavgiften. I praktiken är det fortfarande en skatt. Den är proportionell sett till inkomst och fungerar ungefär som kommunalskatt. I snitt rör det sig om några tusenlappar om året, men kan bli mycket mer. Kyrkliga röster har upprepat höjts för att det måste finnas ett tak för kyrkoavgiften och även ett golv. Detta förefaller givetvis helt rimligt, men förslagen har inte vunnit gehör.

Svenska kyrkan får hjälp att ta upp avgiften via skattsedeln. Det är offentliga medel som används för att täcka kostnader för Skatteverkets administration. En uppskattning, om man jämför med den avgift som andra trossamfund betalar för tjänsten, är att det kan röra sig om upp till 100 miljoner per år. Det är givetvis orimligt att Svenska kyrkan får denna service betald med våra allmänna medel. En förklaring som framförs angående den kyrkliga oviljan att sätta tak och golv för avgiften, är att det skulle krävas andra rutiner hos Skatteverket och innebära att kyrkan behövde börja betala för tjänsten.

Riksdagen har således röstat om och i lag reglerat vad Svenska kyrkan är och ska vara, vilken verksamhet kyrkan ska bedriva och hur organisationen ska se ut. En sådan reglering finns inte för något annat trossamfund.

Mediebevakningen inför kyrkovalet har varit en illustration till mediernas blinda fläck vad gäller Svenska kyrkan. Med få undantag har medierna samstämmigt förmedlat bilden av att kyrkovalet handlar om en batalj mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, det vill säga ett slags karbonpapper på den politiska samhällsdebatten. Medierna har okritiskt och utan vidare analys förmedlat den bild dessa båda partier vill sätta av Svenska kyrkan och kyrkovalet. S och SD kan vara nöjda med medieuppmärksamheten. De idkar provval inför nästa års allmänna val och vill mäta sina krafter. Svenska kyrkan har gjorts till en arena för denna partipolitiska polarisering – samt låter sig användas. Förutom att de politiska partierna utnyttjar kyrkan som opinionsplattform vill de även hålla kvar, eller för SD:s del skapa sig, makt över Svenska kyrkan.

Partipolitiseringens fortsatta utbredning i Svenska kyrkan är ytterligare ett exempel på att banden mellan kyrkan och statsapparaten inte är upphävda. Det är givetvis en fullständig anomali, och helt unikt i den demokratiska världen, att politiska partier har inflytande över och kan diktera villkor för en kyrkas teologi och tro. Skälet till dagens situation är att S och Centern, som var pådrivande för den reform som skulle skilja kyrka och stat vid millennieskiftet, inte tog konsekvenserna av sin egen reform och kapade banden mellan kyrkan och moderpartiets direkta inflytande, utan höll kvar dem. Det har i sin tur öppnat för Sverigedemokraternas intåg i ”kyrkopolitiken”. ¬

Mediernas blick på Svenska kyrkan har inför kyrkovalet således varit genompolitiserad och förmedlat en skev och okunnig beskrivning av vad det är de kyrkotillhöriga egentligen ska rösta om på söndag. Kyrkovalets huvudfråga handlar inte om de politiska partiernas agenda: Att som S mena att kyrkans etiska kompass och goda människosyn är avhängiga S eller som SD påstå att de som parti är en garant för kristendomen. Huvudfrågan är istället teologisk och handlar om ifall Svenska kyrkan ska vara en kristen, fri kyrka med Kristus i centrum eller inte. Skiljelinjen går således mellan de tre politiska partiernas grupper i Svenska kyrkan, S, C och SD, och de som är kyrkliga grupper och driver kyrkans frågor. En del inkluderar de grupper som kapat banden med de politiska moderpartierna bland de senare, kyrkliga, grupperna.

Eftersom partipolitiseringen flyttat in i Svenska kyrkan kan dessvärre även ämbetsbärare och andra kyrkliga företrädare tolka kyrkovalet utifrån en politisk höger-vänsterskala och uppvisa avsaknad av teologisk och trosmässig ryggmärgsreflex. Detta är i sig förödande för Svenska kyrkan. Det vittnar om det som teologer och forskare varnat för i många år: Kyrkans inre sekularisering. En sekulariserad kyrka där företrädarna inte har en teologisk tonträff kan inte förkunna evangelium. Och en kyrka som inte kan förkunna evangelium har tappat sitt existensberättigande.

Det här ödesvalet handlar således om ifall de politiska partierna S, SD och C ytterligare ska stärka sitt grepp om Svenska kyrkan eller lämna den ifred och låta den växa och verka som Kyrka. Kyrkotillhöriga har en mängd partipolitiska åsikter och kan givetvis engagera sig i kyrkan. Men då för kyrkans skull, inte för att deras moderpartier ska ha inflytande över tro och teologi och tillgång till en rik samt rikstäckande opinionsplattform. Det är exempelvis en absurditet att det sekulära partiet S har en partiledare som säger sig vara icke troende, men som vill behålla makten, som den största gruppen, i Svenska kyrkans kyrkomöte.

Det är nu dags för kyrkan och staten att helt kapa banden på dessa punkter: lagen om Svenska kyrkan, kyrkoavgiften och partipolitiseringen. Svenska kyrkan ska som en fri Kristi kyrka stå på egna ben. Söndagens kyrkoval kommer visa vilken väg som blir framtidens för Svenska kyrkan.

DN Debatt. 17 september 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.