Sverige ska bli bättre på mänskliga rättigheter! Det var integrationsminister Erik Ullenhags budskap i våras då han presenterade arbetet med att ta fram regeringens strategi för arbetet med de mänskliga rättigheterna i Sverige. Det första steget är att kartlägga vilka brister som finns i skyddet av de mänskliga rättigheterna och på vilka områden de kan behöva förstärkas.
Med anledning av detta finns det nu skäl att lyfta frågan huruvida omskärelse av pojkar bör förbjudas i Sverige. Detta är inte en ny fråga, men den är så pass kontroversiell och för många så obekväm att den inte alls får det utrymme den förtjänar.
Nu har även Vårdförbundet ställt sig bakom ett förbud mot omskärelse, men frågan är fortfarande politiskt mycket känslig:
Socialstyrelsens rapport från 2007 om omskärelse av pojkar vittnar om en inställning till barns kroppsliga integritet som villkoras av religioners påbud. I rapporten har vuxna människors tro prioritet framför barns integritet:
”Företrädare för framför allt de muslimska trossamfunden efterlyser att omskärelse ska kunna erbjudas inom hälso- och sjukvården, offentlig eller privat, med rimlig väntetid och till en rimlig kostnad. De uttrycker också att det krävs en attitydförändring från samhället och vården, så att familjer som vill omskära sina söner möts med empati och respekt och inte med misstänksamhet och ovänliga attityder.”
Att visa empati och respekt för vuxna människor som önskar skära i sina barns friska kroppar innebär emellertid ett ställningstagande som vänder barnen ryggen. Empati och respekt bör i detta sammanhang visas de som ingreppet utförs på, inte för dem som står vid sidan av och firar den oåterkalleliga märkningen av barnet.
Utöver ett ställningstagande för vuxna människors religionsutövning intar rapporten en relativiserande hållning med avseende på kulturella uttryck;
”Det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas tro och övertygelse. Det är dock en värderingsfråga. Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt. Det är i barnets intresse att bli en del av familjens tro och tradition.”
Socialstyrelsens resonemang missar helt barnkonventionens intentioner då det utgår från att barn som råkar födas in i en judisk eller muslimsk familj inte kan tänkas motsätta sig föräldrarnas tro och kulturella praxis.
Utifrån deras argumentation har barn som fötts in i en ”icke-västeuropeisk kontext” varken självbestämmande eller individuella rättigheter. Endast kollektivet har betydelse. Deras kroppsliga integritet är dessutom villkorad. Kristna och västeuropeiska barn betraktas däremot i rapporten som individer som potentiellt kan ha en intressekonflikt med föräldrarna i denna fråga.
Ponera att Socialstyrelsen får in ett fall där ett par föräldrar tillhör en religiös rörelse som vill skära bort öronsnibbarna på sina nyfödda barn. Anta att de hänvisar till sin trosövertygelse inom denna religiösa rörelse och bifogar ett citat från rörelsens heliga bok som säger; ”Omforma öronen på era barn som ett tecken på ert förbund med Gud.”
På vilka grunder kan Socialstyrelsen neka dessa föräldrar möjligheten att utöva sin religion på barnet och samtidigt tillåta muslimer och judar att utöva sin religion på sina barn? Det vore diskriminerande av Socialstyrelsen att bara låta muslimer och judar hänvisa till religion vid märkning av sina barn. Det enda rimliga är följaktligen en nolltolerans mot icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn.
Ett argument som ofta förs fram i diskussionen är att ett förbud skulle leda till att omskärelse förflyttas till osäkra miljöer. Detta är givetvis en legitim oro, och ett inte helt otänkbart utfall. Argumentet håller emellertid inte då lagar stiftas oavsett om samhällsmedborgare kan tänkas bryta mot dem eller ej. Könsstympning av flickor är förbjudet i svensk lag men det finns skäl att tänka att även det genomförs i osäkra miljöer.
Barnaga är förbjudet i Sverige, detta förbud hindrar tyvärr inte föräldrar från att misshandla sina barn. Det är likväl ett principiellt viktigt förbud som visar på samhällets syn på barn som rättighetsbärande individer. Att som förälder, i exempelvis uppfostringssyfte, motivera fysiskt våld mot sina barn möter hårt juridiskt och samhälleligt motstånd. Ett förbud mot icke-medicinska ingrepp på barns underliv bör för övrigt vara könsneutralt.
Om regeringen, med Ullenhag i spetsen, på allvar ämnar stärka arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige så måste omskärelse av pojkar förbjudas. Sverige kan inte betraktas som progressiv på MR-fronten om vi fortsätter att villkora vissa barns kroppsliga integritet. När uppskattningsvis 3 000 pojkkroppar årligen blir religiöst stympade i Sverige saknar vi fog att kalla vårt engagemang för mänskliga rättigheter något annat än halvhjärtat.
Staffan Bergström, professor emeritus Internationell hälsa, Karolinska institutet, specialist inom förlossningsvård och gynekologi
Christer Sturmark, ordförande Humanisterna
Ellis Wohlner, vice ordförande Humanisterna
Annika Borg, teologie doktor, debattör och präst
Per Dannefjord, lektor i sociologi vid Linnéuniversitetet
Eduardo Grutzky, politisk samordnare Alma Europa
P C Jersild, författare, leg läkare
Gunnar Göthberg, överläkare vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, Hedeniuspristagare 2011
Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi
Åsa Wihlbeck, leg läkare, årets folkbildare 2010
Bengt Westerberg, f d socialminister
