Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Därför misslyckas enfrågepartier som MP”

Foto: Magnus Hallgren

Partisystemet. Enfrågepartier som Miljöpartiet låter sig inte inordnas i de vanliga fållorna, de sätter allt på ett kort, och stjälper spelet över ända. Kaos är ett vanligt inslag, när de får inflytande. Enfrågepartierna bör abdikera och det finns två vägar ut ur politiken för dem, skriver professor Torbjörn Tännsjö.

Miljöpartiets hotande brunkolshaveri är ingen tillfällighet. Det beror på att MP är ett enfrågeparti och att enfrågepartier inte har någon säker plats i ett parlamentariskt system som det svenska. Det är inte svårt att förstå varför.

Grunden för det svenska partisystemet är en enkel vänster/höger-skala. Denna skala dominerar andra. Det beror på att Sverige är ett klassamhälle med stora ekonomiska skillnader i ägande, inkomster och makt. Ju större skillnaderna är, desto tyngre väger denna skala i politiken.

Det är alltså ingen tillfällighet att vänster/höger-skalan övertrumfar andra. Men det är också välgörande för det politiska systemet att det finns en enda sådan överordnad skala, på vilken partierna kan arrangeras. Den skapar funktion och stabilitet i systemet.

Om man har en överordnad skala i politiken innebär det att partierna alltså kan inordnas på den på ett systematiskt sätt. För att förstå hur det går till har man jämfört med situationen då en busshållplats ska anläggas på en gata. De boendes preferenser för var den ska ligga kan ordnas på en skala. Ju närmre hållplatsen hamnar den egna boplatsen, desto bättre, tycker var och en.

Två intressanta fenomen orsakas av en sådan skala.

Foto: Maja Suslin/TT

För det första, fattar man majoritetsbeslut i en fråga tenderar den som har lika många röstande på ena sidan av den egna optimala punkten, som de på den andra sidan, att få sin vilja igenom. I ekonomisk politik handlar det om sådant som skattetryck, offentlig sektor och så vidare. Ju fattigare man är, desto mer gillar man skatter och transfereringar. Ju rikare man är desto större är en aversion emot sådant. Då man fattar beslut i demokratisk ordning vinner alltså ”medianväljaren”, i det här fallet väljaren vars rikedom representeras av medianinkomsttagaren. Hon har lika många till vänster om sig som är fattigare, som hon har rikare till höger om sig. Det kan tilläggas att då medianinkomsttagaren är en förhållandevis fattig person i alla kända samhällen får demokratin som sådan en inneboende utjämnande verkan. Av det skälet ogillade den grekiske filosofen Aristoteles demokratin.

Förekomsten av en överordnad skala medför också att det inte uppstår ”cykliska” majoriteter. Sådana kan uppkomma om partierna har åsikter som inte passar in på en enkel skala. Om åsikterna hos partierna spretar åt olika håll, på ett osystematiskt sätt, kan det hända att demokratiskt beslutsfattande leder till konstiga utfall. Ett förslag, x, kan vinna majoritetens stöd framför ett annat förslag, y, som i sin tur får stöd av en majoritet över z, vilket i sin tur kan vinna över x. Kaos hotar!

Just kaos är ett vanligt inslag, då enfrågepartier får inflytande i parlamentet. De låter sig inte inordnas i de vanliga fållorna, de sätter allt på ett kort, och stjälper spelet över ända. Det var vad Fälldin försökte göra med kärnkraften, det var av Sverigedemokraterna försökte göra med frågan om invandring och det är vad MP frestades att göra med brunkolet.

Ett sådant kaos är normalt övergående. Fälldin fick kapitulera. SD isolerades inte bara genom sitt utspel utan framtvingade sannolikt för lång tid en långt mera generös flyktingpolitik än den vi skulle haft om inte övriga partier (då det begav sig) haft ett behov av att distansera sig från dem.

 

Det är alltså ingen tillfällighet att vänster/höger-skalan övertrumfar andra. Men det är också välgörande för det politiska systemet att det finns en enda sådan överordnad skala, på vilken partierna kan arrangeras. Den skapar funktion och stabilitet i systemet.

 

Samma sak tycks nu hända med MP. Det tvingas ge upp sin ställning som ett enfrågeparti, och bli ett parti som alla andra, lite till höger om Socialdemokraterna, med möjlighet att förhandla med de borgerliga om den ekonomiska politiken. Eller de kan sätta hårt mot hårt, skapa kaos, men i så fall isoleras och dessutom berövas allt inflytande i den egna frågan (miljön).

Det svenska politiska systemet är alltså omilt mot enfrågepartier. Är detta något att beklaga?

Låt oss se på det aktuella exemplet. Jag tror det är långt bättre då miljöfrågorna drivs av icke partipolitiskt bundna organisationer, som kan sätta press på samtliga partier, än då frågan monopoliseras av ett parti — som till sist sviker.

Finns det någon vägande invändning mot detta resonemang? Man kunde resonera så här. Vänster/höger-skalan i politiken är föråldrad och överspelad. Nu bör politiken kretsa kring något annat: invandringen, feminismen eller miljön. Ja, många har resonerat så. På SD:s hemsida kan man läsa:

”Partiet kan ... inte placeras in på vänster/högerskalan och tillhör därför inte heller något av blocken.”

Gudrun Schyman har förklarat:

”Den politik som bedrivs innanför de ramar som vi brukar benämna ”höger” och ”vänster” är uppenbarligen oförmögen att lösa de konflikter och konsekvenser som den patriarkala maktordningen producerar.”

Per Gahrton har på motsvarande sätt pratat om miljön:

”Det finns inget politiskt utrymme ’mellan’ den borgerliga tillväxthetsen och den socialdemokratiska tillväxthetsen. Däremot finns det massor med utrymme ’framför’.”

Det mest uppenbara problemet med deras hållning är att de är oense om vilken denna nya dimension borde vara. De har var och en sitt favoritsvar på den frågan. Ett annat problem är att ekonomiska realiteter tenderar att tvinga sig på de politiska partierna. Och det är, tycker jag, som det bör vara, i ett klassamhälle med stora och växande olikheter.

Man bör också notera att partier till höger och vänster, även om de ger en gemensam läpparnas bekännelse till sådant som migration, feminism och miljö, har radikalt olika tankar om hur de gemensamt identifierade problemen bör lösas. Men i så fall hotar även enfrågepartier att sprängas inifrån på grund av vänster/höger-skalan i politiken.

Enfrågepartierna bör abdikera. Det finns två vägar ut ur politiken för dem.

De kan normaliseras, och ta en plats på den traditionella vänster/höger-skalan. Men där är det trångt! En sådan omvandling förutsätter nog utbyte av både väljare och medlemmar.

Eller de kan upplösas för att deras medlemmar i stället ska kunna arbeta i olika folkliga, icke partipolitiskt bundna, rörelser.

Beträffande MP tänker jag att den senare utvägen nu borde vara den som ligger närmast till hands.

DN Debatt.12 juni 2016

Debattartikel

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet:
”Därför misslyckas enfrågepartier som MP”

Repliker

Markus Uvell, fristående opinionsanalytiker och rådgivare, tidigare bland annat vd för United Minds, Demoskop och Timbro:
”Så kallade alternativpartier blir allt viktigare”

Förre MP-politikern Ulf Löfgren:
”Höger-vänster-skalan har fått konkurrens”

Slutreplik från Torbjörn Tännsjö:
”Inget alternativ till vänster/höger-skalan i politiken”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.