Trots att den svenska arbetsmarknaden i många avseenden fungerat i många år, har växande grupper svårt att få fotfäste och hittills har inga politiska reformer kunnat rå på utvecklingen. I direktiven till den pågående utredningen ”En moderniserad arbetsrätt” står det att ”visstidsanställningar kan vara en väg in på arbetsmarknaden särskilt för grupper som i dag står långt ifrån arbetsmarknaden, till exempel unga och nyanlända”. Det är en analys som har fog för sig, men som vi snart kommer att förklara är det bekymmersamt att direktiven klumpar ihop alla visstidsjobb till en enda kategori. Vi menar att utredningen bör lämna förslag som inte bidrar till att de mest osäkra tidsbegränsade anställningsformerna expanderar än mer.

I en ny rapport från tankesmedjan Arena idé visar vi att de mest osäkra formerna av tidsbegränsade anställningar har ökat kraftigt på de mer trygga formernas bekostnad. När fackliga organisationer kritiserar de tillfälliga jobben brukar svaret från bland andra Svenskt Näringsliv bli att andelen anställda med tidsbegränsade jobb inte har ökat utan under lång tid legat kring drygt 15 procent. Det är sant att an­delen med tidsbegränsade anställningar inte har ökat, utan legat på ungefär samma nivå i omkring 15 år. Men det är en ytlig beskrivning som bortser från att det finns flera olika tidsbegränsade anställningsformer.

Vi har beställt ny SCB-statistik för åren 2005–2018 om de fyra huvudsakliga tidsbegränsade anställningsformerna som anges i lagen om anställningsskydd (las): allmän visstid (ava), säsongsarbete, provanställning och vikariat (därutöver finns en form för anställda över 67 år). Utöver dessa kan fack och arbetsgivare i kollektivavtal komma överens om ytterligare anställningsformer, ofta varianter av ava som går under namnet behovsanställningar.

Det är ingen nyhet att andelen fackligt anslutna är särskilt låg bland personer med ava/behovsanställning, men vi kan nu också visa att den fackliga organisationsgraden bland dessa anställda sjunkit kraftigt.

För att analysera SCB-statistiken med avseende på jobbens otrygghet har vi använt oss av undersökningar från bland andra LO och det näringslivsfinansierade Arbetsmarknadsekonomiska rådet, samt genomfört egna intervjuer med personer i olika anställningsformer. Med dessa underlag kan vi jämföra de olika formerna av tidsbegränsad anställning utifrån tre trygghetskriterier:

• Om den anställde vet när och var hen ska arbeta härnäst.

• Om den tidsbegränsade anställningen riskerar att avslutas.

• Sannolikheten för att den tidsbegränsade anställningen ska övergå i en fast anställning.

När vi analyserar SCB-statistiken ut­ifrån dessa faktorer, kan vi bland annat konstatera följande:

1 Sedan 2005 har antalet personer med ava/behovsanställning ökat med nästan 30 procent och består nu av totalt 439.300 arbetstagare. Det är omkring 60 procent av alla med en tidsbegränsad anställning. Samtidigt har andelen med vikariat minskat med 25 procent, medan andelarna med prov- och säsongsanställningar legat ganska stilla. Det har alltså skett en tydlig förskjutning av de tidsbegränsade anställningarna: de mest otrygga formerna har ökat medan de tryggare formerna har minskat.

2 Av de tidsbegränsade anställningsformerna är ava/behovsanställning den mest osäkra, utifrån de tre trygghetskriterierna. Ofta sitter den anställde och väntar på ett sms om när hen ska arbeta, inte sällan blir man kallad till jobb samma dag. Det råder också ofta total osäkerhet om huruvida en behovsanställd kommer att bli erbjuden jobb framöver och sannolikheten att man får en fast anställning är betydligt lägre än för provanställda och vikarier.

3 Bland de övriga tidsbegränsad anställning är vikariat den minst otrygga. En provanställning kan snabbt avslutas, vilket drar ner tryggheten. Däremot är provanställningen den form som oftast leder vidare till ett fast jobb.

Den negativa utvecklingen är särskilt tydlig på vissa delar av arbetsmarknaden. Till exempel är ava/behovsanställningar vanligare inom branscher som vård-och omsorg, utbildning, företagstjänster (däribland reklamutdelning), handeln och personliga och kulturella tjänster. Sedan 2005 har också dessa otrygga jobb ökat inom alla dessa branscher, men särskilt mycket inom företagstjänster, utbildning och hotell- och restaurang.

Ökningen av ava/behovsanställningar slår olika hårt mot olika grupper av anställda. Bland personer med dessa otrygga anställningar finns en tydlig överrepresentation av LO-medlemmar, kvinnor, utrikes födda och unga arbetstagare. Det är grupper som redan tidigare hade en hög andel med otrygga anställningar.

Vår SCB-statistik innehåller även uppgifter om den fackliga anslutningsgraden bland personer med tidsbegränsade anställningar. Det är ingen nyhet att andelen fackligt anslutna är särskilt låg bland personer med ava/behovsanställning (knappt var tredje är med i facket), men vi kan nu också visa att den fackliga organisationsgraden bland dessa anställda sjunkit kraftigt. Detta påverkar den fackliga anslutningsgraden särskilt negativt inom branscher som hotell- och restaurang, samt handeln. Ökningen av ava/behovsanställningar får alltså inte bara konsekvenser för enskilda individer, utan också för den fackliga organisationsgraden.

Statistiken visar att unga arbetstagare och utomeuropeiskt födda är särskilt drabbade. För många sker det första mötet med arbetslivet genom olika former av ava/behovsanställningar, i dagligt tal ofta kallade sms-anställningar, där den fackliga organisationsgraden är låg och ibland obefintlig. När unga och utomeuropeiskt födda hamnar i miljöer där många står utanför facket är risken stor att det får långsiktiga konsekvenser för den fackliga organiseringen – och därmed för anställningsvillkoren i dessa sektorer. I synnerhet riskerar det att slå mot den fackliga organiseringen för LO-jobb i branscher som vård och omsorg, hotell- och restaurang och handeln.

Vi hoppas att såväl utredningen ”En moderniserad arbetsrätt” som arbetsmarknadens parter i sina relaterade avtalsförhandlingar beaktar det vi visar i vår rapport, nämligen att de tidsbegränsade anställningarna sedan 2005 utvecklats på ett sätt som ökat otryggheten för åtskilliga tiotusentals män­niskor och deras familjer. Dessutom har det varit negativt för den fackliga organisationsgraden, som är en grundbult i den svenska arbetsmarknaden och en förutsättning för vår parts­modell. De mest utsatta människorna på vår alltmer tudelade arbetsmarknad vore betjänta av förslag som bidrar till ett tryggare arbetsliv.