DN Debatt. ”Den akuta klimatkrisen ­kräver bred politisk samling”

Människans negativa påverkan på planeten blir alltmer tydlig. På flera områden har vi sannolikt redan passerat ett antal trösklar (”tipping points”) som medför icke-reversibla förändringar i våra livsförutsättningar. Ett exempel är den klimatförändring som följer av de globala växthusgasutsläppen. De tre senaste åren är de varmaste som någonsin uppmätts: 1,1 grader över förindustriella värden. Koldioxidhalten i atmosfären ökar nu tio gånger så snabbt som under tidigare perioder i planetens historia när koldioxidhalten i atmosfären låg på samma nivå som dagens.

En ny rapport av ledande klimatforskare i PNAS den 6 augusti varnar för att redan en uppvärmning på två grader kan innebära att planeten ”tippar över” och att en accelererande uppvärmning blir omöjlig att stoppa.

Vi ser redan konsekvenserna av denna utveckling: extrema väderhändelser i form av orkaner, skyfall, hetvågor (som den som svept över jorden under sommaren), torka, översvämningar och även kyla har ökat i omfattning och styrka. Redan inom några decennier kan detta ge upphov till hundratals miljoner klimatflyktingar. Flertalet flyktingar antas komma från regioner som inte själva har bidragit till klimatuppvärmningen.

Vi som undertecknat detta menar att Sverige kan och bör gå före och visa ledarskap i denna omställning. Om inte vi – vilka ska då göra det?

Utvecklingen i kryosfären är extra oroande. Glaciärer och havsisar smälter allt snabbare och innebär förändringar som kan vara icke-reversibla. Konsekvenserna blir att havsnivån stiger allt snabbare. Reduktionen av planetens vita ytor gör att mer solvärme absorberas och uppvärmningen förstärks.

Mitt i allt detta fortsätter koldioxidutsläppen att öka. Världen har långt ifrån övergivit sitt fossilberoende: fossilbränsleanvändningen ökade 2017 dubbelt så mycket som användningen av förnybar energi. Hittills har människan släppt ut cirka 2100 gigaton koldioxid i en atmosfär som kanske tål 2900 gigaton om man ska ha en rimlig chans att klara klimatmålen från Paris­mötet. Med nuvarande utsläppstakt är det kvarvarande utsläppsutrymmet förbrukat innan 2040. Därefter är vi ute på okända vatten.

Andra, delvis sammanhängande, kritiska områden är uttömningen av våra färskvattenförråd, den snabbt pågående jorderosionen, den snabbt växande globala plastanvändningen, utfiskningen av haven samt en långtgående utslagning av arter och individer som inte bara hotar biodiversiteten utan kan leda till en sjätte global våg av massutrotning.

Fyra decennier av internationella miljö- och klimatförhandlingar har givit resultat som inte ens ligger i närheten av vad som krävs. Samstämmigheten är stor inom forskarsamhället om att en omfattande kursändring måste till i våra samhällens sätt att fungera för att vi ska hamna i balans med vad planeten tål.

Vad gäller klimatpolitiken är risken stor att människor i allmänhet – de flesta beslutsfattare inräknade – invaggats i tron att det enda som behövs är att fortsätta reducera utsläppen med någon eller några procent årligen, såsom skett de senaste decennierna. Men för att utsläppen ska komma ned till nära noll – vilket är målet enligt den svenska klimatlagen – räcker det inte med ”inkrementalism”. Vad som måste till är en transformation av alla viktiga sektorer.

Omställningen behöver inledas snabbt. Växthusgasutsläppen måste omedelbart börja minska med minst 7 procent årligen, såväl globalt som i Sverige.

Vad som krävs är en omläggning av de resurskrävande livs- och produktionsmönster som etablerats under efterkrigstiden. Det innebär inte bara en omställning av energisystemet – den enda sektor där politiken hittills haft viss effekt – utan även av material­användningen, infrastrukturen och jordbruket. Stål, cement, aluminium och plast svarar i dag för nära 20 procent av de globala koldioxidutsläppen. Lägg till textilier och andelen blir över 25 procent. Storskaliga skogsplanteringar måste kompensera den avskogning som fortfarande pågår och jordbruket måste gå från att vara en kolkälla – varje gång en plog sätts i jorden frigörs kol – till en kolsänka.

Det finns inget som talar för att den kursändring som är nödvändig kan ske enbart genom internationella avtal. Top-down-strategin har misslyckats. Parisavtalet och de åtaganden som gjordes i anslutning till detta är otillräckliga. För att ha en chans att nå framgång måste arbetet med att rädda planeten börja underifrån. Enskilda länder, företag och andra aktörer måste gå före och genom goda exempel visa på framkomliga vägar. Det bygger på samspel – även om mycket av den omställning som krävs är både möjlig och lönsam så krävs kraftfulla politiska åtgärder för att lägga priser, skatter och regler till rätta så att omställningen till ett uthålligt samhälle blir attraktiv, lönsam och snabb. Fokus för stora delar av finanssektorn måste förflyttas från spekulation i tillgångsvärden och strävan efter kortsiktig vinst till att stödja långsiktigt hållbara investeringar.

Vi som undertecknat detta menar att Sverige kan och bör gå före och visa ledarskap i denna omställning. Om inte vi – vilka ska då göra det? Den kraftfulla politik som krävs måste baseras på en bred samhällelig mobilisering. En sådan kan påminna om vad som ägt rum i samhällen som hotats av krig. Läget nu är likartat: vi har en akut kris som kräver storskalig, kraftfull och snabb handling. Den kräver också en målmedveten samverkan med olika samhällsaktörer, inklusive kulturlivet och trossamfunden för att bearbeta de existentiella frågor som nu ställs på sin spets.

Väljarna förväntar sig att Energi­överenskommelsen från 2016 med fem partier och världens mest ambitiösa klimatlag som sju partier står bakom verkligen genomförs. Även detta kräver en bred politisk samling, antingen i form av en blocköverskridande regering eller att man kom överens om en färdplan för fossilfrihet som genomförs i samarbete. Det skulle väcka respekt bland väljarna och i vår omvärld om en bred allians av partier kunde lägga det partipolitiska spelet åt sidan och prioritera människans långsiktiga överlevnad. På så sätt skulle omställningen till en socialt och ekologiskt hållbar samhällsekonomi också kunna bidra till att gjuta nytt blod i ett politiskt system som stelnat i gamla tankemönster.

De stora frågor vi nu möter passar dåligt in i den etablerade vänster-högerskalan, som i växande grad förlamar vår demokrati. Utmaningen för vårt politiska system är att leverera trovärdiga lösningar på hur övergången till ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle kan gestalta sig. Många frågor kräver en bred samverkan, till exempel hur vi kan få denna omställning att också bli rättvis, inte minst stödja regioner och medborgargrupper som inte självklart är vinnare i omställningen. Hur kan detta ske med bibehållen konkurrenskraft, ja rentav bidra till att Sverige och svenska företag tar en ledande roll i den transformation som behövs även internationellt. Den teknik- och systemutveckling som omvandlingen innebär kan bli en kraftfull investering i konkurrenskraft och välfärd.

De åtgärder som behöver vidtas är väl kända om än i huvudsak frånvar­ande i valdebatten. Den nya regeringens främsta uppgift blir att skapa tempo i omställningen. Vi undertecknare erbjuder oss att dra vårt strå till stacken i bygget av den postfossila värld som ännu är möjlig att utveckla under värdiga former.