Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom slänger sig i sin debattartikel stundtals med förbluffande siffror och märkliga procentsatser, som möjligen gett täckning för rubriken, om de var riktiga. Men det är de inte, och det är högst anmärkningsvärt att tre forskare, var och en med gedigen forskarbakgrund hänger sig till en anekdotisk bevisföring på smalast möjliga underlag, som faller utanför all form av rimlighetsbedömning. Man skulle kunna ägna många repliker åt att bryta siffor och påståenden mot varandra.

Vi vänder oss mot tonen och vissa påståenden, men debatten om folkbildningen och studieförbundens verksamhet är för viktig för att polariseras sönder.

ABF, som Sveriges största studieförbund välkomnar den debatten, men den måste föras sakligt och sansat. Påståenden som att släpphänt kontroll lett fram till Järvaskandalen faller platt, om man betänker att hela skandalen uppdagades av vår egen internkontroll sommaren 2019. ABF välkomnar kraven på extern granskning, men vi konstaterar också att den nattsvarta bild debattörerna målar upp helt enkelt inte stämmer.

Vi har följt Ranstorp, Hyllengren och Carlboms korståg i debatten de senaste åren, och deras mer och mindre relevanta kritik mot folkbildningen. Den viktigaste aspekten tycks de dock helt ha glömt bort, den om människors rätt till fri bildning.

En sak är vi fortsatt eniga med debattörerna om: Det nuvarande statsbidragssystemet behöver reformeras. ABF hade tyvärr helt rätt i vårt remissvar från när nuvarande system antogs 2016:

”Ett nytt statsbidragssystem ska prioritera utifrån statens syften med folkbildningen, snarare än utifrån kvantitet i form av studietimmar och antal kulturarrangemang. Tjänstemannaförslaget styr resurserna mot accelererad tim- och arrangemangsjakt i alla tre verksamhetsformer och har för svagt fokus på de målgrupper som behöver folkbildningen som mest”.

ABF har hållit emot den befarade volymjakten, men vi noterar att några av studieförbunden som drev på för nuvarande system är de som mest ökat sina volymer och nu har störst problem med kvalitet och kontroll.

I debattartikeln framstår det som det finns ett pengaregn över Folkbildningen. Så är det inte. Knappt 2.500 kronor per studiecirkel, kurs, föreställning, föreläsning och arrangemang har vi i bidrag. Förutom arrangemangskostnader säkerställer de pengarna en demokratisk infrastruktur för tiotusentals lokalföreningar, folkbildning och kultur i hela landet. Därtill lokaler, cirkelledare, studiematerial och samlingslokaler. I 290 kommuner, 365 dagar om året.

Vi har följt Ranstorp, Hyllengren och Carlboms korståg i debatten de senaste åren, och deras mer och mindre relevanta kritik mot folkbildningen. Den viktigaste aspekten tycks de dock helt ha glömt bort, den om människors rätt till fri bildning.

Att det ska finnas möjlighet att utvecklas i de teoretiska och praktiska kunskaper man själv vill. Likaså rätten att både kunna utöva eller ta del av kultur, oavsett var i landet man bor, eller vilka förkunskaper eller förutsättningar man har. Det är vår främsta agenda.