Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Den tandlösa svenska lagen mot barnaga måste skärpas”

I den senaste undersökningen rapporterade 14 procent av barnen att de utsatts för kroppslig bestraffning någon gång i livet av sina föräldrar och drygt fem procent har upplevt svårare och/eller upprepad misshandel, skriver artikelförfattarna.
I den senaste undersökningen rapporterade 14 procent av barnen att de utsatts för kroppslig bestraffning någon gång i livet av sina föräldrar och drygt fem procent har upplevt svårare och/eller upprepad misshandel, skriver artikelförfattarna. Foto: Claudio Bresciani/TT

 

DN DEBATT 15/2. Barnaga är sedan fyrtio år förbjudet i Sverige. Men någon straffbestämmelse kopplad till förbudet finns inte. I stället ska paragraferna om misshandel i brottsbalken användas. I praktiken har det lett till att föräldrar frikänts när de utövat våld mot barn. Det är nu dags att skärpa lagstiftningen, skriver Anna Karin Hildingson Boqvist och Anita Wickström.

Det är snart 40 år sedan Sverige, som första land i världen, förbjöd barnaga. Alla former av våld mot barn är förbjudet, även om det sker i uppfostringssyfte. Men om inte barnet kan beskriva att slagen gjort ont kan det leda till att den förälder som slår sitt barn frias i en brottmålsrättegång. I dagarna står den svenska regeringen som värd för ett toppmöte om våld mot barn som är en del av arbetet med FN:s utvecklingsmål Agenda 2030. Det är hög tid för Sverige att ta nästa steg som föregångsland. Nu behövs en ny straffbestämmelse om misshandel av barn utan det så kallade ”smärtrekvisitet”.

När Sverige 1979 införde ett förbud mot barnaga var det banbrytande. Än i dag är det bara 52 länder som har följt Sveriges exempel, och det är fortfarande tillåtet för föräldrar att använda våld i uppfostringssyfte i majoriteten av världens länder, inklusive länder inom EU som Storbritannien och Frankrike. Lagändringen ledde till en kraftig nedgång av barnmisshandel mellan år 1980 och år 2000.

Sedan dess har förekomsten av kroppslig bestraffning av barn stannat på en konstant nivå. I den senaste undersökningen rapporterade 14 procent av barnen att de utsatts för kroppslig bestraffning någon gång i livet av sina föräldrar och drygt fem procent har upplevt svårare och/eller upprepad misshandel. Trots att Sverige internationellt sett har låga siffror av barnmisshandel kan vi konstatera att nästan var sjunde högstadieelev fortfarande har blivit slagen i hemmet.

När Barnrättighetsutredningen granskade 120 domar där barn utsatts för våld av sina föräldrar var det flera fall där föräldrar beskrivit slag mot barnet som i sig typiskt sett är förenat med smärta, till exempel en örfil. Men åtalen ogillades eftersom barnets berättelse om smärta inte varit tillräcklig.

I undersökningen konstateras att särskilt barn som utsatts för upprepat eller allvarligare former av våld även utsatts för fler typer av våld. Vissa grupper av barn, som till exempel barn med funktionsnedsättning, är särskilt utsatta för våld.

Barnagaförbudet infördes i föräldrabalken för att tydliggöra att våld mot barn inte är tillåtet i uppfostringssyfte. Men någon straffbestämmelse kopplad till förbudet infördes inte. När en förälder använder våld mot sitt barn är det i stället bestämmelserna om misshandel i brottsbalken som träder in. Skyddet av barn i brottsbalken är inte lika långtgående som i FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, som Sverige förbundit sig att följa för snart 30 år sedan.

För att en handling ska vara straffbar som misshandel enligt brottsbalken krävs att den handling det är fråga om har lett till kroppsskada, sjukdom eller smärta som inte varit alltför lindrig eller hastigt övergående.

I praktiken har det här så kallade ”smärtrekvisitet” i misshandelsbestämmelsen lett till att föräldrar har frikänts straffrättsligt när de utövat våld mot barn. Våld mot barn ger inte alltid synliga skador och i dessa fall, och särskilt i avsaknad av vittnen, blir barnets förmåga att beskriva smärta avgörande för bedömningen av om ett misshandelsbrott föreligger.

Detta är tyvärr inte bara ett teoretiskt problem, utan får reella konsekvenser när våld mot barn ska prövas i domstol. När Barnrättighetsutredningen (SOU 2016:19) granskade 120 domar där barn utsatts för våld av sina föräldrar var det flera fall där föräldrar beskrivit slag mot barnet som i sig typiskt sett är förenat med smärta, till exempel en örfil. Men åtalen ogillades eftersom barnets berättelse om smärta inte varit tillräcklig. I praktiken ställer lagen krav på att barn ska kunna beskriva smärta på samma sätt som vuxna.

Hur bestämmelsen om misshandel används vid våld mot barn har under senare år lett till kritik både i den allmänna och i den juridiska debatten. Det har hävdats att domstolarna tenderar att se mindre allvarligt på misshandel av barn. Kritiken har bland annat gällt ett avgörande från Högsta domstolen (HD) där en mamma slog sin nioårige son med en stekspade på stjärten och låret flera gånger. HD bedömde att brottet var att anse som ringa misshandel och att det inte fanns några skäl att betrakta användandet av stekspaden eller att det hänt i hemmet som försvårande.

Visserligen har synen på misshandel av barn därefter skärpts något i lagstiftningen men även i ett nyligen avgjort fall från HD bedöms misshandel av ett barn som ringa. Det handlar om en åttaårig flicka som blivit slagen över benen med ett skärp av en förälder. Domstolen konstaterar att misshandeln bestått av enstaka slag som gett upphov till smärta av kortvarig och lindrig art. Trots att misshandeln är riktad mot ett litet barn i det gemensamma hemmet, bedömer HD sammantaget att omständigheterna är sådana att brottet ska anses som ringa.

Därtill kommer, som Barnrättighetsutredningens kartläggning av praxis visar, att föräldrars våld mot barn många gånger rättfärdigas eller ursäktas med hänvisning till förälderns ansvar för barnets uppfostran och förälderns tillsynsansvar. Detta trots agaförbudet. Inte heller i detta avseende ges barn samma straffrättsliga skydd som vuxna mot våld.

Enligt barnkonventionen och den tolkning av den som FN:s kommitté för barnets rättigheter har gjort av den, är alla former av våld, totalt förbjudet. Vårdnadshavaren får inte använda någon form av våldsam eller förödmjukande fostran.

I FN:s Agenda för hållbar utveckling (2030) återkommer också det ansvar som stater har: ”Alla stater är skyldiga att förhindra övergrepp, exploatering, trafficking och alla former av våld eller tortyr mot barn (FN, 2015).”

Barnrättighetsutredningens kartläggning av praxis visar att Sverige, 40 år efter förbudet, inte lever upp till detta ansvar. Barn far undantagslöst illa av att utsättas för våld. Särskilt utsatta är de barn som blir offer för våld av en person som barnet ska känna särskild tillit till, och som ska tillgodose barnets rätt till trygghet, som en förälder.

Vi uppmanar därför regeringen att införa en ny straffbestämmelse om misshandel av barn, där smärtrekvisitet är borttaget. Det vill säga, där det inte krävs att våldet har orsakat smärta. Bestämmelsen bör ha fokus på våld som utövas av föräldrar eller omsorgspersoner. Ett sådant förslag lades fram av Barnrättighetsutredningen och är remissbehandlat.

Statsministern har i två regeringsförklaringar aviserat att barnkonventionen ska bli svensk lag. Barnrättslagen är tänkt att träda i kraft 1 januari 2020. Barnkonventionen ställer krav på att barn ska skyddas från alla former av våld. Vi anser att barns straffrättsliga skydd mot våld måste stärkas.

DN Debatt.15 februari 2018

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.