Den svenska tanken om det goda samhället klarade inte verkligheten när pandemin slog till. Sverige har inte klarat av organisatoriska utmaningar som vi egentligen trodde att vi var världsbäst på. Vi står inför en smärtsam korrigering av den nationella självbilden. Bara genom att formulera problem och lösningar i klartext kan vi klara framtida kriser: Sveriges alla enskilda kommuner och regioner har inte förutsättningar och resurser för att klara välfärdsuppdraget eftersom de är för små.

Internationella data visar preliminärt att det inte är sämre i Sverige avseende vården när man drabbats av covid-19 än på jämförbara platser i världen. Det beror till stor del på att tillräckligt många har följt de allmänna råden från Folkhälsomyndigheten, smittspridningen saktats ner och belastningen på sjukvården kunnat hållas på en rimlig nivå. Sjukvården har klarat uppdraget tack vare extraordinära insatser från personalen men också för att vården vilar på professionens starka inflytande på verksamheten och har rötter i en krigsorganisation – linjeorganisation med avdelningar, divisioner, stabsläge, förstärkningsläge och etablerade principer för prioritering. Det gick snabbt att ställa om för nya krav.

Utanför sjukvården finns det där­emot tydliga tecken på flera systemfel som kostat liv. Gemensamt för dessa systemfel är det svenskaste av allt – det kommunala självstyret. Det hindrar rationella krisfunktioner och gör det möjligt att skylla på andra. När det gått så långt att vår utrikesminister lägger skulden på enskilda medarbetares sjuknärvaro i äldrevården blir det närmast som en scen ur ”Fawlty Towers” där servitören får bära hundhuvudet för de fatala bristerna i pensionatets ledning.

När det gått så långt att vår utrikesminister lägger skulden på enskilda medarbetares sjuknärvaro i äldrevården blir det närmast som en scen ur ”Fawlty Towers” där servitören får bära hundhuvudet för de fatala bristerna i pensionatets ledning.

Pandemin är inte över men det går redan att se ett tydligt mönster: Sveriges statsskick gör att styrningen av samhällets tjänster inte fungerar i krislägen. Väldigt många människor har gjort stora insatser men systemfel gör att deras insatser ofta inte leder till resultat.

Det är regionernas ansvar att hålla beredskapslager av sjukvårdsmateriel, tillräckliga för att klara en kris. Det har inte skötts – i stället har man fått dela på det som finns av munskydd, visir, handdesinfektion, plastförkläden, narkosläkemedel och provtagnings­pinnar. Sjukvårdens behov har prioriterats och kommunerna har fått vänta, en väntan som kostat liv. Genom att upprätta en krisorganisation för fördelningen av tillgängliga resurser försökte Socialstyrelsen i praktiken organisera bort skadeeffekterna av det regionala och kommunala självstyret. Sveriges kommuner och regioner begär enligt upparbetad praxis miljarder av staten för att regioner och kommuner – trots egen beskattningsrätt – ska kunna sköta sitt grunduppdrag. Regionernas ansvar i krisberedskapen är otve­tydig för sjukvården. Men ansvaret är otydligt på kommunal nivå. Det är kanske kommunernas ansvar men kanske ändå inte, eftersom man i olika omfattning lagt ut driften privat. Om vi ska klara nästa kris bättre måste detta redas ut.

Sverige har inte kunnat öka kapaciten för testning och smittspårning tillräckligt snabbt. Folkhälsomyndigheten insåg detta och övergav tidigt principen om allmän smittspårning för att i stället fokusera på sjukvården. Det räddade sjukvården men kostade liv. Oförmågan att bygga en nationell organisation för testning visar återigen effekterna av det landstingskommunala självstyret: Man kan inte uppfinna 21 olika regionala sätt att lösa samma sak och samtidigt ha den nationella samordning som krävs för att få kontroll på smittspridningen.

MSB tog fram en app för smittspårning som ingen beställt, ingen ville ha och som saknade mottagare för levererade data. Den byggde på tron om en fungerande kommunal samordning, en tydlig ansvarsfördelning när det gäller prevention, och fungerande testning och smittspårning med god kapacitet.

Inför öppen ridå har vi sett hur olika parter skyller på varandra, och hur staten tappat greppet och tagit på sig samtliga kostnader för att över huvud taget få något att hända. Regeringens ”plåster” på byråkratisk fraktionering i många myndigheter och kommunalt självstyre var att tillsätta en ”testsamordnare” som efter tre veckor konstaterade att det inte fanns några tveksamheter när det gällde ansvaret; det var bara att testa brett, isolera och smittspåra. Ändå gick det plågsamt sakta.

En nationell skam är att det på många håll saknas organisation och kompetens för att klara basal hygien på äldreboenden. Svagt arbetsgivarskap där 30–40 procent av baspersonalen saknar utbildning kombinerat med brister i långsiktig planering/krisberedskap har gjort att många fått sätta livet till i onödan. Det blir särskilt tydligt när det finns lokala exempel där man gjort rätt och förhindrat smittspridning genom att tillämpa hygienprinciper som varit kända i hundra år och som finns i Socialstyrelsens allmänna råd.

Den nationella blamagen fullbordades när Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, tog fram en app för smittspårning som ingen beställt, ingen ville ha och som saknade mottagare för levererade data. Den byggde på tron om en fungerande kommunal samordning, en tydlig ansvarsfördelning när det gäller prevention, och fungerande testning och smittspårning med god kapacitet. Bristerna i den landstingskommunala digitaliseringen bidrog till haveriet.

En kommande pandemikommission kommer sannolikt inte att peka ut en enskild aktör som ansvarig för eländet som varit men det organisatoriska kaos som pandemin blottade får bara inte upprepas. Det är alla politiska partiers ansvar att med kraft driva fram en minskning av antalet regioner och kommuner i syfte att stärka kompetens, ekonomisk uthållighet och därmed möjliggöra att lokalt kunna ta ansvar för det offentliga uppdraget. Utredningarna är klara (SOU 2016:48, SOU 2020:8) så det handlar bara om politisk ork.

Demokratin är ömtålig, särskilt i kriser. Ett fungerande samhällskontrakt är bästa sättet att vårda den.