Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 07:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/det-maste-skapas-mer-insyn-i-haktningsprocessen/

DN Debatt

DN Debatt. ”Det måste skapas mer insyn i häktningsprocessen”

I Sverige når åklagare framgång med att få någon häktad i över 90 procent av fallen, och felaktiga beslut är svåra att ifrågasätta, skriver Henrik Olsson Lilja som arbetat med försvaret av artisten ASAP Rocky. Foto: Stephen Lovekin/TT

DN DEBATT 23/7. I Sverige sitter många häktade på grunder som kan ifrågasättas. Trots regelbunden kritik från advokater och internationella organisationer gör regeringen inget åt situationen. Att problemet uppmärksammas först när en världsstjärna blir frihetsberövad är oacceptabelt, skriver advokaten Henrik Olsson Lilja som initialt försvarade ASAP Rocky.

Egentligen är det inte alls konstigt att vi i Sverige har misstänkta personer häktade på grunder som kan ifrågasättas. Det har skett under många år och är inget nytt fenomen. Det är först när en världsstjärna blir frihetsberövad som frågan blir uppmärksammad. I själva verket har advokater och internationella organisationer under många år kritiserat situationen i Sverige. 

Trots detta har regeringen inte haft något större intresse av att förändra situationen. Någon enstaka utredning har lagts fram men ingen lagstiftning har presenterats. Fokus från regeringens sida har i stället varit på hårdare tag mot brottsligheten. Att arbeta för att färre personer häktas gynnar helt enkelt inte opinionsläget.

När det gäller allvarligare våldsbrottslighet är nog de flesta överens om att häktning är ett tvångsmedel som måste användas, men hur är det i övriga fall? Att bli frihetsberövad är ju statens yttersta maktmedel mot individen och utgångspunkten är att den person som frihetsberövas är oskyldig. Från lagstiftarens håll var tanken att häktning endast skulle användas i undantagsfall. Det skulle givetvis finnas en sannolik misstanke men dessutom en risk att den misstänkte exempelvis påverkar vittnen eller lämnar landet. Det uppställdes även krav på åklagaren för att bevisa att det fanns en risk; den skulle vara konkret och beaktansvärd. De juridiska kraven var sålunda ganska höga.

Även om förhållandena på svenska häkten generellt sett är acceptabla innebär de långa häktningstiderna i praktiken en inhuman behandling.

Frågan är om lagstiftarens välformulerade tankar i förarbetena fått genomslag i svenska domstolar. Domare är överlag skickliga och under rättegångar finns det ingen större anledning att kritisera vare sig kompetensen eller det svenska systemet i sig. Rättegångarna är som regel offentliga och därför finns goda möjligheter att granska systemet både under och efter att rättegången avslutats.

När det kommer till häktningsförhandlingar förhåller det sig helt annorlunda. Förhandlingen hålls inom stängda dörrar och det som sägs når ingen utomstående. Förhandlingen spelas inte in och protokollen som förs är mycket knapphändiga. Insynen är sålunda närmast obefintlig. Domstolen behöver dessutom inte motivera sitt ingripande beslut att häkta en misstänkt. Det är därför svårt att veta på vilket sätt det skulle finnas en konkret och beaktansvärd fara för exempelvis flykt.

Tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätten men där träffas inte parterna utan frågan avgörs skriftligen. Sannolikheten att hovrätten ändrar tingsrättens beslut är i princip obefintlig. Inte heller hovrätten behöver motivera sitt beslut. Givetvis finns möjligheten att överklaga hovrättens beslut till Högsta domstolen men eftersom det krävs prövningstillstånd är chansen mycket liten.

Det har alltså skapats ett system i Sverige som är mycket svårt att angripa. Häktad blir man enkelt uttryckt om åklagaren vill det. Statistiken bekräftar detta förenklade påstående. I över 90 procent av fallen når åklagaren framgång med att få någon häktad. Självklart har vi seriösa åklagare och domare i Sverige men felaktiga beslut är svåra att rätta. Det finns helt enkelt ingen kontrollfunktion som fungerar. Även i efterhand är det i princip omöjligt för Justitieombudsmannen att granska besluten med tanke på bristen på dokumentation. Vi har helt enkelt ett slutet system fritt från insyn. Makten hamnar hos åklagaren och dennes godtycke.

Förutom att det är lätt för åklagaren att nå framgång med häktning tillkommer komplikationen att det tar lång tid att utreda brott. Många gånger anlitas Nationellt Forensiskt Centrum (NFC) för att göra forensiska analyser. Dessa analyser kan göras snabbt av ackrediterade företag men i stället har vi den ordningen att låta ett resursfattigt NFC göra utredningarna med långa väntetider som följd. Detta accepteras vanemässigt av domstolarna eftersom det är extremt ovanligt att en häktad person släpps på grund av att utredningen inte sköts på ett snabbt sätt.

Även om förhållandena på svenska häkten generellt sett är acceptabla innebär de långa häktningstiderna i praktiken en inhuman behandling. Det är något som sticker ut eftersom Sverige inte har några problem att kritisera andra länders rättssystem som bryter mot Europakonventionen. På många områden är vi ett föregångsland när det gäller lagstiftning om exempelvis föräldraledighet och förbud mot köp av sexuella tjänster. När det gäller häktningsinstitutet ligger vi långt efter.

Den intressanta frågan är varför vi hamnat i denna situation. Justitie­minister Morgan Johansson har ju visat sig ovanligt innovativ när det gäller lagstiftningsarbetet med krafttag mot grövre brottslighet, men varför behandlas just häktade så styvmoderligt?

En av förklaringarna kanske kan vara att det saknas närmare förståelse för hur häktade har det. Det finns förvisso regelbundna rapporter och internationell kritik men den informationen verkar inte nå fram. Juristerna på departementet har knappats arbetat som brottmålsadvokater och likaså förhåller det sig med både åklagare och domare. Mötet med klienter och anhöriga som drabbas av häktningsinstitutet är i princip bara förbehållet oss som arbetar som försvarare. Det är vi som märker hur illa det är för frihetsberövade.

Vad bör då ske inom rättsväsendet?

1. På kort sikt skulle nya avgöranden från Högsta domstolen vara välkomna. Högsta domstolen har ju tidigare rättat till en obalanserad rättstillämpning när det gäller narkotikabrott och i praktiken halverat påföljderna. Dessa domar kom förmodligen som ett resultat av att regeringen inte tog några initiativ till att lagstiftningsvägen ändra den felaktiga praxis som fanns.

2. På lite längre sikt borde Morgan Johansson öka takten i lagstiftnings­arbetet och finna innovativa lösningar som gör att människor inte ska vara frihetsberövade. En grundläggande problematik är att det som sägs under ett förhör med polis inte har så stor betydelse. Det är först när en rättegång äger rum som det viktiga ska läggas fram. Det gör att en misstänkt kan ändra sig varför det som sägs under förhör får mindre betydelse. Hela 67 procent av skälen för att häkta någon utgörs just av det argumentet (kollusion). Den här ordningen har kritiserats och nya tankar har framförts i utredningar (SOU 2016:52 och SOU 2017:98). Fotboja skulle exempelvis lätt kunna lösa problemet med flyktfara. Problemet är att inget händer.

Oberoende av lösning är det dags för regeringen att börja agera eftersom vi i dag har en situation som är oacceptabel. Regeringen bör med fog kritiseras och det är bara förvånande att det ska krävas en amerikansk världsstjärna för att denna viktiga fråga ska komma upp på bordet.