Under lång tid har det lappats och lagats i pensionssystemet. Man har skruvat lite här och kompletterat lite där. Ofta har det varit förändringar med betydelse för människors vardag, men det är ad hoc-lösningar som i grunden visar att pensionssystemet inte levererar på löftena. Målet i den ursprungliga pensionsöverenskommelsen var att pensionen skulle motsvara minst 70 procent av slutlönen – i dag får stora samhällsgrupper klara sig på mindre än hälften av sin tidigare lön som pensionär. Faktum är att andelen fattiga pensionärer i Sverige är högst i Norden och vi har fler fattiga pensionärer än EU-genomsnittet.

Det är hög tid att den pensionsgrupp, som ligger som en parlamentarisk våt filt över debatten, tar ett riktigt nytag i pensionsfrågan. Utgångspunkten kan vara de resultat som Kommunal presentar i rapporten: ”Pension för mödan – det ska löna sig att ha arbetat”.

Utgångspunkten är att det ska synas i pensionskuvertet hos alla att de har jobbat ett helt yrkesliv – även de som har haft en arbetarlön. Så är det inte i dag. För majoriteten av medlemmarna i Kommunal är risken överhängande att ett helt yrkesliv gör ett obemärkt avtryck i pensionskuvertet. Pensionen blir knappt märkbart större än om de inte jobbat alls eller bara lite. (Beräkningarna är gjorda på en genomsnittlig heltidslön på Kommunals avtals­område, 25 000 kronor.)

Faktum är att andelen fattiga pensionärer i Sverige är högst i Norden och vi har fler fattiga pensionärer än EU-genomsnittet.

Huvudförklaringen är kombinationen av låg lön och pensionssystemets konstruktion. För att få en pension som baseras på den egna intjänade pensionen förväntas pensionsåldern för medlemmarna i Kommunal som är födda 1960 bli cirka 70 år för de som arbetat heltid med tjänstepension, (utan tjänstepension 73 år). Först då har man en tillräckligt hög pension för att den helt ska baseras på livsinkomsten.

För en person född 1980 blir det än värre, hen får vänta till 73 års ålder (76 år utan tjänstepension). Skillnaden i disponibel inkomst efter bostadstillägg för en person född 1980 som arbetat heltid från 20 års ålder till den beräknade rikt­åldern på 69 år blir maximalt runt 2 000 kronor än om man inte arbetat alls. Om rätten till bostadstillägg inte förekommer för den som har arbetat hela livet blir skillnaden endast en tusenlapp.

Det handlar inte om att nivåerna på garantipension och bostads­tillägg är för höga. Ett grundskydd ska garantera en rimlig försörjning för de som inte har kunnat arbeta ihop sin egen pension. Det är en hygienfaktor i ett välfärdssamhälle. Men i nuläget blir det så kallade respektavståndet mycket litet. Fokus måste vara att se till att det lönar sig att ha arbetat, även med låg inkomst. Det är en fråga om den fortsatta tilliten till pensionssystemet och i förlängningen till välfärdssystemet som helhet. Här finns två grundläggande utmaningar:

● Det första är att avgifterna till den allmänna pensionen inte är tillräckligt höga för att ge en allmän pension som fullt ut baserar sig på inkomstgrundad pension för den med en vanlig arbetarlön. Men att enbart höja avgifterna är ingen lösning på problemet. Kommunals rapport visar att för den som är född år 2000 och går i pension vid 69 år skulle en höjning av den allmänna pensionsavgiften på 4 procentenheter ge en högre inkomstpension – men inte nödvändigtvis leda till en märkbart högre pension totalt.

Orsaken till att den samlade inkomstgrundade allmänna pensionen blir så pass låg är att det grundskydd man har rätt till minskas i relation till höjningen av inkomstpensionen. Avgiftshöjningen skulle därmed, för den som har rätt till bostadstillägg, enbart höja den disponibla inkomsten med ett par hundra­lappar. De med högre inkomster skulle tjäna betydligt mer – en inkomst på 40 000 kronor skulle med samma höjning ge 3 000 kronor mer efter skatt.

● Den andra utmaningen är att medellivslängden i Sverige ökar – en fantastisk utveckling. För pensions­systemet innebär det dock att pengarna ska räcka fler år och ersättningen per månad blir därmed lägre. Den politiska lösningen är att höja åldersgränserna i pensionssystemen kraftigt de kommande åren för att därefter följa en riktålder som bygger på medellivslängden.

Det är inte en hållbar lösning för alla. Vi har länge konstaterat att man kan höja pensionsåldern hur mycket som helst. Det spelar ingen roll eftersom det för många är kroppen – inte riksdagsbesluten – som avgör när man slutar arbeta. Kommunal organiserar yrken där den fysiska arbetsbelastningen är hög, bland annat undersköterskeyrket – Sveriges största yrkesgrupp. Och de som inte klarar att arbeta längre kommer att drabbas värst, både av en lägre pension och av att rätten till bostadstillägg och garantipension skjuts fram i samband med övergången till riktålder. De som har fysiskt och psykiskt tunga arbeten och inte längre orkar tvingas acceptera en mycket låg pension utan grundskydd.

Något pensionsgruppen talar tyst om i samband med höjningen av pensionsålder är att den ökade medellivslängden i Sverige fördelar sig olika mellan olika grupper. Vid 30 års ålder skiljer det i dag sex år i återstående medellivslängd mellan personer med universitetsutbildning jämfört med personer utan gymnasieutbildning – och arbetarkvinnors medellivslängd ökar inte minst. Lite hårdraget betyder det att pensionsgruppen (S, MP, C, L, M och KD) för en politik som tvingar arbetarklassens kvinnor att välja mellan att få en kortare tid som pensionär eller ännu lägre pension – för att rädda pensionerna för medelklassen.

Varken höjd pensionsålder eller höjd pensionsavgift ökar alltså den disponibla inkomsten för Kommunals yrkesgrupper. Pensionsgruppen har delvis insett detta och föreslår ett inkomstpensionstillägg. Men det löser inte problemet med respektavståndet.

I ”Pension för mödan” presenterar Kommunal ett antal förslag på långsiktiga och rättvisa lösningar.

1 En friskare arbetsmiljö. Det ska vara möjligt att orka jobba så länge som krävs för att få en pension som är anständig. Det kräver en god arbetsmiljö med bättre balans mellan krav och kontroll i arbetet.

2 Regelverket i sjukförsäkringen måste förändras och åldersgränserna måste höjas. Rätten till sjuk­ersättning, sjukpenning och a-kassa ska självklart följa med pensionsåldern uppåt och hänsyn till bland annat ålder måste tas i sjukförsäkringen. Det ger möjlighet att vänta med att ta ut pension och därmed få en högre pension.

3 Ett långt arbetsliv ska ha betydelse för pensionens storlek. Högre pensionsavgift i kombination med att man får behålla grundskydd vid högre inkomstgrundad pension är en lösning. Det ska självklart inte ske genom att de fattigaste pensionärerna får mindre.

4 Öka möjligheterna att skjuta upp uttag av ålderspension. För pensionens storlek spelar de sista åren i arbetslivet större roll än de första. Kommunals medlemmar börjar ofta arbeta tidigt och arbetar i fysiskt ansträngande arbeten, medan möjligheten att arbeta högre upp i åldrarna är mindre. En lösning där vissa yrkesgrupper med fysiskt ansträngande arbeten får skjuta upp uttag av ålderspension möjliggör högre pensioner.

5 Heltidsarbete som norm. Heltidsarbete ger mer pengar i plånboken i nuet, men höjer även den inkomstgrundade pensionen. Heltidsarbete som norm är en förutsättning för att tjäna ihop till en bra pension.

Det är snart 25 år sedan pensions­systemet gjordes om. Syftet var att få ett pensionssystem som var mer ekonomiskt hållbart och rättvist. Det har inte uppnåtts. Medlemmarna i Kommunal har viktiga och krävande arbeten och ska självklart få pension för mödan efter ett helt yrkesliv.

Dags att pensionsgruppen, med Ardalan Shekarabi (S) i spetsen, gör om – och gör rätt.