En av alliansregeringens viktigare målsättningar inom rättspolitiken har varit att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott. Målsättningen omsattes i en reform den 1 juli 2010 då en rad åtgärder vidtogs i detta syfte. Men trots tydliga reformer visar den nuvarande statistiken att domstolarna inte har dömt ut längre straff för våldsbrott.
Genom brottets straffskala sätter riksdagen, som lagstiftare, en ram för brottets straffvärde. Riksdagen har exempelvis ansett att grov misshandel har ett straffvärde mellan ett och sex års fängelse. Riksdagen har dessutom bestämt hur domstolarnas påföljdsbestämning ska gå till genom att ange vilka förmildrande respektive försvårande omständigheter som domstolar särskilt ska beakta.
Sedan är det upp till domstolarna att bestämma straff i enskilda fall.
I svenska domstolar utgår man vanligtvis från straffminimum, det vill säga straffskalans lägsta nivå, för det aktuella brottet när straffet ska bestämmas. Straffen har därför kommit att bestämmas i den nedersta delen av straffskalorna.
Ur lagstiftarens perspektiv motsvarar straffminimum det lägsta straffvärde ett visst brott kan ha. Det ska alltså inte vara möjligt att begå en ”lindrigare” grov misshandel än den som leder till fängelse ett år.
Alliansen markerade tidigt under förra mandatperioden att vi vill uppnå en höjd straffnivå för allvarliga våldsbrott. Vi ville förändra domstolarnas straffmätning, som innebär att om några särskilt försvårande omständigheter – såsom att det varit fråga om väldigt grovt våld eller målsäganden fått svåra skador – inte har förelegat så döms den som begått en grov misshandel traditionellt sett till ett straff som ligger nära brottets straffminimum. Detta oavsett om det finns andra tänkbara fall av grov misshandel som inte är lika allvarliga.
Alliansen menade att domstolarnas straffmätning innebar att utrymmet för att nyansera bedömningen mellan olika brotts allvar blev begränsat. Olika brott får samma låga straff. Alliansregeringen valde därför att göra den största straffskärpningsreformen i modern tid.
Efter reformen skulle domstolarna, vid bedömningen av straffvärde, särskilt ta hänsyn till om en gärning inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person. Reformen syftade, bortsett från att skärpa straffen, också till att få en större spridning inom straffskalorna.
I motiven till lagstiftningen sades exempelvis att ett våldsbrott som tidigare gett fängelse ett år nu skulle ge ett fängelsestraff på ett år och tre månader. En gärning som tidigare lett till fem års fängelse skulle nu ge sex års fängelse.
Genom straffskärpningsreformen betonades också att återfall i brott skulle ha större betydelse för det nya straffet. Dessutom infördes brottet synnerligen grov misshandel med en straffskala på fängelse i lägst fyra och högst tio år. Slutligen höjdes straffminimum för grov utpressning och för grovt vållande till annans död från fängelse sex månader till fängelse ett år.
Riksdagen ställde sig bakom regeringens bedömning, vilket innebar att det fanns ett tydligt stöd för att straffskärpningarna skulle få ett genomslag i domstolarnas straffmätning. Regeringen räknade med att domstolarna nu skulle börja röra sig friare – och uppåt! – inom straffskalorna.
Av statistik från Brottsförebyggande rådet framgår att straffen höjdes under det första halvåret efter ikraftträdandet. Därefter hände något överraskande: de straff som utdömdes av domstolarna sjönk tillbaka! Av statistiken avseende 2011 framgår att endast marginellt längre straff dömdes ut för våldsbrott jämfört med före reformen.
Det är förvånande att ett beslut om en så tydlig och bred straffskärpningsreform inte verkar ha fått något egentligt genomslag på de utdömda straffen. Straffen som döms ut i dag är i stort sett på samma nivå som före reformen. Samtidigt har Högsta domstolen förändrat straffmätningspraxis på narkotikaområdet så att strafftiderna radikalt har sänkts.
Lagstiftningen kan inte ge svar på alla de frågor som kan uppkomma vid praktisk tillämpning. I domstolarnas roll ligger bland annat att tolka, och att i vissa fall utveckla, lagstiftningen. Detta kan vara förenat med svårigheter. Mot bakgrund av den tydlighet som präglade 2010 års straffskärpningsreform är det dock anmärkningsvärt att inte hårdare straff för allvarliga våldsbrott har dömts ut.
En viktig målsättning för alliansregeringen är att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott. Att statistiken visar att 2010 års reform inte verkar ha fått önskat genomslag innebär att regeringen anser att det redan nu finns anledning att överväga om det behövs ännu tydligare åtgärder i syfte att skärpa straffen för de allvarliga våldsbrotten.
Regeringen kommer därför att ge en utredare i uppdrag att ta fram förslag som garanterar att den skärpta synen på allvarliga våldsbrott får effekt. Det gäller särskilt grov misshandel, rån, grovt rån och grov utpressning, men även för andra allvarliga våldsbrott som omfattades av straffskärpningsreformen kan det finnas skäl att åstadkomma en höjd straffnivå.
Beatrice Ask, justitieminister