DN Debatt. ”Donald Trump lär knappast skriva under vår blankett”

Just nu råder en förtroendeklyfta mellan å ena sidan forskare inom humaniora och samhällsvetenskap och å andra sidan Etikprövningsmyndigheten (EPM). Senast i raden är statsvetarna Peter Esaiassons och Jacob Sohlbergs historia (SvD 1/5) om hur deras planerade intervjustudie med boende i Göteborgsförorterna Hammarkullen och Biskopsgården på oklara grunder fått ett nej av myndigheten.

I efterföljande replikskiften (”P1 Morgon” 3/5, SvD 4/5) mellan Esaiasson och EPM:s direktör Johan Modin, besvarar Modin kritiken med att myndigheten bara tillämpar de regelverk som gäller, och att Etikprövnings­myndigheten inte är något hinder mot forskningen.

Eftersom situationen är förvirrad vill vi bidra med ett eget fall, på ett helt annat material, och ett exempel på hur myndigheten de facto går längre i sina tolkningar än vad regelverket kräver. Det är ett fall som fått våra forskar­kollegor att häpna.

I den kritiska humorforskning som vi bedriver intresserar vi oss för hur humor kan vara både varm och befriande, men lika gärna kan slå fast normer eller användas i maktutövning. Framför allt följer vi ungdomars skämt och humor men en del av vårt projekt handlar också om hur etablerade komiker gör politisk satir, och hur politiska före­trädare använder humor som retoriskt grepp.

Det är ett fall som fått våra forskarkollegor att häpna.

Vi intresserar oss för ett offentligt material i tryckt press och sociala medier som avsändaren själv har valt att sprida till en stor publik. EPM granskade vårt projekt och kom till beslut: ”Att videoklipp som innehåller öppna och torgförda politiska ställningstaganden inte får behandlas utan att informerat samtycke har inhämtats.”

Vad kan det vara för offentligt material som är så laddat? Det kan gälla videoklipp när Donald Trump häcklar sina motståndare med ett hånskratt. Det kan handla om tv-sända svenska partiledardebatter eller hur Sverige­demokraternas mediesajt Riks använder humor i sin produktion.

Det här materialet är välspritt och tillgängligt för var och en som söker efter det. Avsändarna till klippen vill att budskapet ska nå en bred publik. Men eftersom forskningen kan komma att innehålla politiska åsikter krävs godkänd etikprövning, därav vår ansökan.

EPM går längre i sin tillämpning än vad etikprövningslagen kräver.

Etikprövningsnämnden säger i sitt beslut att vi visst kan forska på detta – men att vi måste ha allas dokumenterade samtycke.

Det är här som EPM går längre i sin tillämpning än vad etikprövningslagen kräver. Kravet på samtycke i 13 § gäller nämligen inte om etikprövning krävs enkom på grund av att känsliga personuppgifter ska förekomma i forskningen (3 §).

Samtycke kan visserligen i många fall ändå vara etiskt motiverat utifrån forskningens förväntade integritetsintrång. Men det är långsökt att hävda integritetsintrång vid forskning på ett offentligt material där etablerade komiker och politiker vill nå ut till en stor publik.

I överklagan till Överklagandenämnden för etikprövning (Önep) anförde vi flera problem med beslutet. Att få tag i internationella humorstjärnor blir minst sagt svårt. Att få Donald Trump att svara på vår samtyckesblankett är omöjligt. I praktiken stoppar EPM genom beslutet vår forskning.

Det är långsökt att hävda integritetsintrång vid forskning på ett offentligt material där etablerade komiker och politiker vill nå ut till en stor publik.

Men det är inte bara EPM:s makt över forskningen det gäller. Avgörandet om vilken forskning som kan bedrivas lämnas också över till offentliga personer i maktpositioner. Vill vi analysera Magdalena Anderssons (S) skratt åt Ebba Busch (KD) i en partiledardebatt, eller skämten i SD:s mediesajt Riks, måste vi först be Magdalena Andersson och programledarna vid Riks om lov.

Vi påstår inte att de skulle säga nej till vår forskning. Det vet vi ingenting om även om vi ser risken. Problemet är att vi lägger beslutet i händerna på den politiska makten.

Modin säger i P1 att EPM:s granskning och beslut är viktiga för att folk ska kunna lita på forskningen, och i SvD (4/5) skriver han ”att forskningen är säker innebär även att allmänhetens förtroende för forskningen stärks”.

Vi håller naturligtvis med om betydelsen av tilliten – men att låta politiska makthavare fatta beslutet stärker knappast förtroendet för den fria forskningen. En sådan tillämpning av lagen skulle få ödesdigra konsekvenser för forskarsamhället, exempelvis för statsvetenskap eller medieforskning.

På samma sätt som i Esaiassons och Sohlbergs ärende överklagade vi alltså EPM:s beslut och fick rätt. Hela ärendet från första inskick till EPM och godkännande från Önep kostade oss fem månader av uppskjuten forskningstid. Önep skriver att ”riskerna för forskningspersonerna får anses vara obetydliga varför något krav på samtycke inte anses vara behövligt. Forskningen kan således godkännas utan krav på samtycke”.

Vi välkomnar det, och ser det som prejudicerande för all vidare forskning på liknande offentliga material.

På samma sätt som i Esaiassons och Sohlbergs ärende, överklagade vi alltså EPM:s beslut och fick rätt.

Till sist. Ett ytterligare problem med både EPM:s och Öneps förfarande är att de gör bedömningar av forskningens grad av angelägenhet när de väger etiska risker mot den tänkta forskningsnyttan. Externt finansierade forskningsprojekt genomgår en grundlig granskning där kommittéer bestående av forskare med spetskompetens inom relevant område synar forsknings­planerna och bedömer nyttan och genomförbarheten i de planerade projekten.

När EPM/Önep sedan gör ytterligare bedömningar av forskningsnyttan av beviljade projekt innebär det i praktiken att myndigheter blir till överdomare i relation till exempelvis Vetenskapsrådet och andra finansiärer med extern vetenskaplig granskning.

Modin hävdar i P1 att det är ett tecken på att systemet fungerar när Önep godkänner ett projekt de själva underkänt. Vi vill hävda motsatsen. Att (i många fall statligt finansierade) forskningsprojekt behöver pausas i månader medan EMP tar orimliga beslut är inte ett tecken på ett väl­fungerande system.