Ryska påverkansoperationer är i fokus runt om i världen. Det handlar om såväl propaganda som desinformation, det vill säga falska utsagor med syfte att vilseleda, för att påverka beslutsfattare och den allmänna opinionen i andra länder. Amerikanska myndigheter utreder till exempel den ryska statens användande av dessa medel för att påverka utgången i presidentvalet 2016. På hemmaplan kommer frågan om hur Sverige ska bemöta påverkansoperationer diskuteras på flera seminarier under Almedalsveckan i Visby.

Trots att det ofta hävdas att Sverige är sårbart för rysk propaganda och desinformation (till exempel Expressen 2016-12-10 och Aftonbladet 2017-05-09) känner vi inte till några vetenskapliga studier som visar på omfattande effekter. Tvärtom finns tecken på att Rysslands försök riktade mot Sverige inte har varit särskilt framgångsrika, och att de kanske till och med har motverkat sitt syfte.

Ryssland motsätter sig att Sverige ska närma sig Nato och arbetar för att EU ska lyfta de ekonomiska sanktioner som införts till följd av den ryska aggressionen mot Ukraina. Men Sverige är ett av de EU-länder som hårdast slår vakt om sanktionerna mot Ryssland. Vi har nyligen tecknat ett värdlandsavtal med Nato, och därtill kommer USA i september att delta i den största militärövningen som genomförts i Sverige på över tjugo år (Aurora 17). Stödet för ett svenskt Nato-medlemskap har sedan 2013 legat på en historiskt hög nivå, och efter Centerns och Kristdemokraternas omläggning stödjer nu alla borgerliga partier förslaget om att Sverige bör gå med i alliansen.

Att spä på föreställningar om att utomstående krafter påverkar demokratiska institutioner riskerar att ytterligare försämra allmänhetens förtroende för dem.

Målet med ryska påverkansoperationer sägs även vara att påverka debattklimatet i Sverige. Ett uppmärksammat fall var den svenskspråkiga versionen av statliga ”Sputnik News” som lanserades 2015 i syfte att sprida nyheter och information med ett uttalat pro-ryskt perspektiv. Satsningen måste dock beskrivas som ett misslyckande, och hade när den lades ned förra året endast attraherat blygsamma 350 följare på Twitter.

Det är naturligtvis svårt att påvisa, likväl definitivt avvisa, att rysk propaganda och desinformation har påverkat hur en nyhet eller en fråga presenteras i svensk media. Vi kan dock konstatera att ingen svensk dagstidningsredaktion stödjer den ryska regeringens auktoritära maktutövning på hemmaplan, annektering av Krim, krig mot Ukraina, eller militära och diplomatiska uppbackning av den syriska regeringen. Dessutom uppmärksammas situationen för den inhemska oppositionen, HBTQ-personer, och etniska och religiösa minoriteter i Ryssland flitigt i svensk media, vilket inte kan sägas förbättra regimens rykte hos den svenska allmänheten.

Det framhålls också att ett viktigt syfte med Rysslands operationer är att skapa osäkerhet om vad som är sant eller falskt. Men att eventuell ”faktaresistens” i det svenska samhället skulle bero på rysk påverkan ter sig tämligen långsökt. Det ligger betydligt närmare till hands att peka på andra faktorer, till exempel den snabba framväxten av sociala medier och den senaste tidens framgångar för populistiska partier.

Ovan nämnda exempel antyder att Rysslands påverkansoperationer inte haft avsedd effekt. Detta borde vara uppmuntrande: det svenska samhället verkar helt enkelt inte så sårbart som många befarar. Det är givetvis bra att vara vaksam, och inget utesluter att ryska försök kan lyckas bättre på längre sikt, men samtidigt finns flera risker med att överdriva effekterna av rysk propaganda och desinformation:

Risker med felprioriteringar. En onödigt stor rädsla för ryska påverkansoperationer kan få oss att lägga resurser på fel saker. När hotbilder etableras och får bred spridning uppstår lätt politiska och byråkratiska intressen som tjänar på att upprätthålla dem. Det är till exempel viktigt att följa upp och granska Sveriges medverkan i Natos center för strategisk kommunikation (Nato StratCom) i syfte att säkerställa att samhällets resurser används på det sätt som ursprungligen avsetts.

Risker med bristande tillit. En överdriven oro för auktoritära krafters påverkan kan få oss att tappa tron på vårt öppna och demokratiska politiska system. Ny forskning om tillit till politiska institutioner pekar på en nedåtgående trend på många håll i Europa, även om Sverige tycks klara sig bättre. Att spä på föreställningar om att utomstående krafter påverkar demokratiska institutioner riskerar att ytterligare försämra allmänhetens förtroende för dem.

Risker med att skylla ifrån sig. Att dra för stora växlar på inflytandet från rysk propaganda och desinformation kan få oss att slentrianmässigt peka finger utåt i stället för att ta itu med inhemska problem. Den högerpopulistiska våg som sköljt över västvärlden har främst interna orsaker, vilket bevisas av att den går mycket längre tillbaka än den nuvarande ryska påverkansoffensiven. Varken Donald Trump eller Marine Le Pen har vuxit fram på grund av Ryssland, och deras framgångar kan inte förklaras som en del i ett nytt ideologiskt ”kallt krig” mellan det auktoritära Ryssland och det liberala väst. Det finns inte heller något som tyder på att rysk hjälp har spelat en roll i Sverigedemokraternas snabba framväxt från ett promilleparti till en kandidat att bli största riksdagsparti efter nästa val.

Risker med att frammana ”femtekolonnare”. Att överskatta effekterna av ryska påverkansoperationer kan förleda oss att se ”Putinkramare” och ”nyttiga idioter” i varje buske. Att någons åsikter i en fråga tycks överensstämma med ryska intressen är inte nödvändigtvis ett resultat av påverkansoperationer. Att uppmärksamma högerextrema gruppers inflytande i Ukraina kan grunda sig i en ärligt menad oro för fascism. Att kräva att ett uttryckligt förbud mot placering av kärnvapen i Sverige ska skrivas in i värdlandsavtalet med Nato kan ses som rimligt givet Sveriges traditionella hållning i frågan. Att varna för att Natoutvidgning genom svenskt medlemskap kan leda till ett aggressivare Ryssland är en logisk slutsats av den så kallade realistiska teorin om internationell politik – vilken varje statsvetarstudent lär sig om under första terminen.

Det råder inga tvivel om att ryska aktörer försöker påverka Sverige och andra länder med propaganda och desinformation. Vi bör uppmärksamma detta och, likt Frankrikes president Emmanuel Macron, inte tveka att tydligt påtala och kraftfullt motverka ryska operationer när de skadar svenska intressen eller försöker tysta och svartmåla kritiker av Rysslands politik.

Mer forskning behövs för att förstå hur vi bäst bemöter påverkansoperationer i samklang med vårt samhälles demokratiska värderingar. En överdriven oro för de vidare effekterna av rysk informationspåverkan verkar dock varken befogad eller riskfri.