DN Debatt. ”Eftergifter till brottslingar leder inte till fred i Ukraina”

För ett år sedan inleddes den ryska aggressionen mot Ukraina. Under tiden har tiotusentals männi­skor dödats. Även om juridiken ännu inte kunnat slå fast vilka folkrättsbrott som begåtts pekar alla indicier på att Ryssland utför ett folkmord på ukrainare. I väst har viljan varit stor att hjälpa Ukraina. Samtidigt finns det oroväckande tendenser.

Den franske presidenten Emmanuel Macron vill ge Ryssland säkerhets­garantier i en fredsuppgörelse. Han har tidigare lyft vikten av att Ryssland inte ska förödmjukas i kriget. Förra året mötte han internationell kritik då han föreslagit att Ukraina ska ge upp delar av sin suveränitet i utbyte mot fred.

Förbundskansler Olaf Scholz sa visserligen nyligen att Tyskland inte kommer att acceptera en sådan fredsuppgörelse. Samtidigt har även Scholz kritiserats. Inte minst för sin senfärdighet i att stötta Ukraina militärt. Efter ett samtal med president Putin förra våren listade han dessutom tre punkter för att nå fred i Ukraina. Ett eldupphör stod överst. Att ryska styrkor omedelbart skulle lämna landet fanns inte med.

Inkonsekvensen är oroväckande. Små retoriska glidningar i samtalet har börjat skönjas över tid. I Sverige föreslår debattörer som Gudrun Schyman en villkorad fred för att avsluta kriget. De kritiserar också att väst skickar vapen till Ukraina.

För att detta stöd fortsatt ska vara möjligt blir vår uppgift nu att unisont slå tillbaka mot varje glidning i det offentliga samtalet som syftar till att tvinga Ukraina till underkastelse.

Det är en farlig retorik. Man behöver inte söka långt tillbaka i tiden för att se vad eftergiftspolitik kan leda till.

Den 5 april 1992 attackerade serbiska styrkor Bosnien efter att tidigare ha angripit Slovenien och Kroatien. Etniska rensningar genomfördes i stor skala i linje med aggressionen, i syfte att återupprätta en ultranationalistisk dröm om ett Storserbien.

Det internationella samfundet svarade med ett vapenembargo. Denna utrikespolitiska linje stöttades av Sverige i syfte att trappa ned konflikten. Beslutet fick dock motsatt effekt. FN:s generalsekreterare Kofi Annan skulle i efterhand beskriva hur ”vapenembar­got inte gjorde mycket mer än att frysa den militära balansen i det forna Jugoslavien. Det bibehöll serbernas överväldigande militära dominans och berövade Bosnien-Hercegovina dess rätt till självförsvar”.

Under perioden 1992–1995 valde FN i stället att stationera fredsbevarande styrkor i Bosnien genom United Nations protection force (Unprofor). Styrkorna var lätt beväpnade och inte stridande parter. Därför sågs soldaterna många gånger som enkla mål. Vid flera tillfällen togs FN-styrkorna som gisslan. Deras liv användes som brickor i förhandlingsspelet i syfte att få nya eftergifter. Det fanns dock undantag.

Ett av dessa var Nordbat 2, en svensk-dansk pansarskyttebataljon som ingick i Unprofor och leddes av överste Ulf Henricsson. Nordbat 2 satte hårt mot hårt i stället för att acceptera brotten mot mänskligheten. Trots att dess mandat var begränsat valde bataljonen att genomföra sin uppgift i enlighet med sitt huvuddirektiv: att skydda civilbefolkningen. Man svarade på militära angrepp och räddade därmed hundratals liv.

Insatserna från Nordbat 2 kan ställas i kontrast till de nederländska styrkorna i Dutchbat, som hade i uppgift att upprätthålla den ”säkerhetszon” som FN utropat enklaven Srebrenica till, och dit tusentals civila hade tagit sin tillflykt.

En bräcklig fred växte fram i utbyte mot att de bosnienserbiska förövarna belönades med kontroll över 49 procent av landets territorium.

De otillräckligt beväpnade FN-soldaterna gjorde inte motstånd mot de bosnienserbiska styrkor som i juli 1995 tog sig in i enklaven. Trots att området var under FN:s beskydd överlämnade man civilbefolkningen till de bosnienserbiska styrkorna under ledning av general Ratko Mladic. Över 8 000 personer dödades på några dagar i ett folkmord.

Efter ett militärt ingripande från USA och Nato upphörde slutligen striderna i Bosnien 1995. Över 100 000 människor beräknades då ha dödats inom ramarna för den neutralitetspolitik som dittills hade förts. Många av dem var civila som avrättats genom systematiskt utförda krigsbrott.

Efter internationella påtryckningar tvingades Bosnien till förhandlingsbordet. Kroatien, Serbien och Bosnien skrev under Daytonavtalet. Bosnien delades upp i två entiteter. En bräcklig fred växte fram i utbyte mot att de bosnienserbiska förövarna belönades med kontroll över 49 procent av landets territorium.

Daytonavtalet innebar ett slags praxis inom internationell politik där den aggressiva parten i ett anfallskrig gavs eftergifter i syfte att frysa en konflikt. Västra Balkan förvandlades därmed till en instabil zon.

Presidenten för den serbiska utbrytarentiteten i Bosnien, Milorad Dodik, hotar ständigt med nya krig. Nyligen delade han ut en medalj till Vladimir Putin som ett tack till den ryske presidenten för hans insatser. Under samma period tände nationalistiska militanter – uppbackade av Dodik – pyroteknik på den av Nobelpristagaren Ivo Andric omskrivna bron i Visegrad i östra Bosnien, för att fira folkmordet på bosniaker. Samtidigt hotar Dodik med att bygga upp armén igen.

Jag vill varna för eftergifter till förövare. I takt med att sanktionerna mot Ryssland skruvas upp och landet fortsätter sin ekonomiska krigföring mot Europa kommer fler röster att höjas för att omedelbart få slut på kriget. Internationella ledare i väst, hämmade av det ekonomiska läget, kommer vackla i sitt stöd. Fler röster kommer kräva en villkorad fred. Radikal­nationalistiska rörelser – finansierade av ryska intressen – kommer göra allt i sin makt för att slå sönder stödet för Ukraina.

När den ryska aggressionen fortsätter måste vi minnas att våldet inte upphör med eftergifter. I stället tolkas kompromisser som svaghet vilket skapar incitament till nya brott mot folkrätten i syfte att få nya eftergifter till stånd. Så har inte bara skett i Bosnien. Västvärldens undfallenhet i samband med ockupationen av Krim 2014 tjänade aldrig som nedtrappning, utan som incitament till nya ryska angrepp.

Den enda vägen ur konflikten är så­ledes att Ukraina vinner kriget.

Fler insatser måste därför genom­föras för att öka Ukrainas motståndskraft och statens förmåga till självförsvar mot det ryska angreppet. För att detta stöd fortsatt ska vara möjligt blir vår uppgift nu att unisont slå tillbaka mot varje glidning i det offentliga samtalet som syftar till att tvinga Ukraina till underkastelse.

Låt i denna uppgift Daytonavtalet tjäna som en varning till vad som sker när man inskränker en suverän stats rätt till självförsvar och belönar föröva­re för deras krigsbrott. Den serbiske ledaren Milosevic nöjde sig aldrig med en fredsuppgörelse. Det kommer inte heller Putin att göra.