Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Ekman lärde oss att katoliker skulle till helvetet”

I den lilla värld som når mig har det varit kaos sedan det blev känt att Ulf Ekman konverterat till katolicismen. På Ekmans skola lärde vi oss att katoliker skulle till helvetet och var en del av den fiende som Gud varnade oss för, skriver Niclaz Erlingmark.

För många ses det närmast skrattretande att Ulf Ekman gör en så stor sak av att han bytt åsikt. En vuxen man står i en anklagande mediastorm till svars för att ha gått från en sorts kristendom till en annan, får öppna brev om ”en dag av gråt och sorg” och blir landets mest omtalade för vad majoriteten av de som bryr sig ser som ett svek. I den lilla värld som når mig har det varit ett enda kaos. Jag förstår varför.

I över 30 år har Ulf byggt kyrkor, startat skolor, missions- och hjälparbeten, strategiskt och framgångsrikt för att expandera och exponeras världen över. Ett av resultaten är att tusentals barn också uppfostrats i och bär med sig följderna av de läror som Ulf – genom den Gud som under åren ändrat vissa åsikter – på den tiden lika karismatiskt förmedlade.

På hans skola lärde vi oss att katoliker skulle till helvetet, var en del av den fiende som Gud varnade oss för. Som liten grät och skrek jag mot Djävulen om att katolicismens onda andar skulle lämna vårt älskade Sverige. Vi undervisades om demoner, när man fick ljuga, fiendens alla knep, att vi valts ut som hjältar under den sista tidens krig här på jorden. Jag var oerhört försiktig och misstänksam mot ”världen” – den utanför – och dess förlorade folk.

Det gällde att be, starkt och ofta. För att tidseffektivisera försökte jag be även medan jag sov, hade en väska redo ifall Gud ville skicka ett till barn ut på missionsfältet, hade gjort en deal med mina okristna vänner om att ta emot Gud ifall jag såg de ytterligare tecknen på undergången som Ulf lärt oss om.

Medan jag fortsatt hålla utkik har jag pratat med människor som förlorat anhöriga till djupa depressioner, droger, mellanvärldar och självmord. Ofta har jag känt igen mig, vissa mer uppseendeväckande berättelser har jag trott på och starkt påverkats av – ibland har det verkat lite för otroligt, desperat eller hämndlystet. Undantagslöst har det känts problematiskt att förhålla mig till.

Konsekvent återkommer vissa teman i dessa samtal: hur Ulf och andra ledare inte lyssnat, knappt svarat, om något kontroversiellt hänt hellre lagt locket på. Hur inga riktigt känner Ulf, inte ens de han i årtionden jobbat med. Hur anfall varit bästa försvar och vilken hjärtlöshet som många gånger upplevts.

Under två timmar av måndagens extrainsatta, knökfulla medlemsmöte tilläts ett ynka tiotal ställa frågor. På knagglig svenska uttryckte en sydamerikan öppet sin förtvivlan: samme man som hjälpte henne att lämna det katolska livet stod nu framför henne som katolik. Ulf återgick till monologerna. Konsensus hos denna lämnade flock torde gå mot att tillfredsställande svar fortsatt uteblir.

När Ulf så menar ha ändrat sig och, efter nya direktiv från Gud, vill tillbaka till de kristna rötterna vet jag, inte minst tack vare den mobil som hållit mig ockuperad, att det är många som vill påminna honom om att man bedömer trädet på frukten, att man skiljer en falsk profet från en äkta genom dennes handlingar. Jag tvivlar på att det nånsin varit Gud som ändrat sig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.