Liksom i juli 1914 vandrar Europa lealöst mot en katastrof av ofattbara proportioner. Under de senaste veckorna har situationen i de skuldtyngda ekonomierna i södra Europa allvarligt försämrats. Spanien är mycket nära att ställa in betalningarna och Grekland står på konkursens rand och kan tvingas lämna eurosystemet. Dramatiska sparåtgärder leder till lägre tillväxt, lägre skatteinkomster och mer nedskärningar – allt med enorma sociala påfrestningar i de samhällen som drabbas.
Krisen i eurozonen kan fortfarande lösas, men för det fordras att Europas ledare förmår separera två problem: att hantera de kostnader som eurosystemets ursprungliga brister förorsakat och att laga själva systemet. För det första problemet krävs betydande överföringar av kapital från långivarländer till länder som ackumulerat stora skulder och vars ekonomier behöver omfattande ekonomiska stimulansåtgärder. Men därav följer inte att dessa transfereringar måste göras permanenta. Eurosystemet kan fungera väl med endast mycket begränsat delat betalningsansvar kopplat till en bankunion.
Detta är huvudpunkterna i det förslag för hur krisen ska lösas som i dag presenteras av en grupp av 16 europeiska nationalekonomer från de flesta av EU:s stora medlemsländer, inklusive fyra framstående tyska ekonomer av olika politisk färg. Utgångspunkten är att en lösning inte bara måste vara hållbar ekonomiskt men också politiskt möjlig att genomföra. Både långivar- och låntagarländer måste kunna acceptera förslagen.
En hållbar plan måste återställa förtroendet för eurosystemet och EU som helhet med trovärdiga löften om en bättre framtid med högre välfärd och mer stabilitet. Den måste stabilisera de räntenivåer låntagarländerna tvingas betala och bromsa produktionsfallen och ökningen i arbetslöshet. En plan måste också leda till lägre skuldnivåer och minska betalningsobalanserna i systemet. I slutändan måste den ge euron långsiktig trovärdighet – en kris som den vi nu ser får bara inte upprepas.
Alla som var med om att skriva under Maastricht-avtalet som lade grunden till euron har ett ansvar. Alla måste vara med och dela på de kostnader som uppstått till följd av eurons brister och för det massiva krisprogram som fordras för att få tillbaka tillväxten i alla medlemsländer. Det innebär inte att alla kostnader ska delas. Enskilda länder som Grekland och Spanien måste ta ansvar för politiska och ekonomiska felsteg, men det straff som marknaderna nu utmäter står inte proportion till dessa misstag. Utan ett delat betalningsansvar för den nuvarande krisen kommer eurosystemet att spricka.
Det är inget nollsummespel. De ekonomiska och politiska effekterna av ett sammanbrott för euron är av en helt annan storleksordning än kostnaderna för att hantera de nedärvda problemen från eurosystemets brister. Bristen på förtroende mellan långivare och låntagare i eurosystemet förhindrar parterna att komma överens. Låntagarländerna kan inte trovärdigt lova att de skall vara mer finanspolitiskt ansvarsfulla i framtiden – de kan inte binda framtida väljare. En lösning på eurokrisen fordrar därför en kombination av insatser för att lösa dagens problem och mekanismer som förhindrar länder från att i framtiden bygga upp nya skuldberg.
Besluten från det senaste EU-toppmötet den 29 juni uppfyllde inte dessa villkor. De utgjorde inte en trovärdig plan för att bromsa den negativa spiralen i låntagarländerna. Som de senaste veckorna visat har de räntor länderna tvingas betala inte stabiliserats och de ytterligare resurser som lovats till investeringar från EU:s strukturfonder och den europeiska investeringsbanken förslår inte. Toppmötet presenterade inte heller någon vision för hur eurosystemet i framtiden skall fungera i framtiden.
Mötet gav ändå hopp på en punkt. De europeiska ledarna tog ett första trevande steg mot en bankunion där ansvaret för reglering och övervakning av bankerna åtminstone till en del tas över av de europeiska institutionerna. Eurozonkrisen har visat att det nuvarande systemet med enbart nationell övervakning inte fungerar. I många länder handlar det om att bryta det osunda beroendet mellan staterna och deras banker. Omstruktureringar blockeras av lokala politiska intressen och bankerna tillåts växa sig så stora att staterna inte har något val annat än att rädda dem när de får problem.
Toppmötet beslutade bara att ECB skulle ges ansvar för övervakning av bankerna, något som inte borde vara kontroversiellt givet de belopp ECB har pumpat in i bankerna. Däremot kunde de europeiska ledarna inte enas om de andra två grundpelarna i en bankunion – en gemensam europeisk insättarförsäkring och ett system för att hantera bankkriser. En insättarförsäkring skulle som i Sverige kunna baseras på en gemensam fond uppbyggd genom avgifter på bankerna, men den skulle också fordra någon form av delat betalningsansvar, exempelvis via ECB, om kostnaderna för en kris skulle överstiga fondens resurser.
En bankunion ger också hopp om en förnyad demokratisk legitimitet för det europeiska projektet. Medborgarna i den Europeiska unionen har med växande skepsis sett hur makt överförts till europeiska institutioner utan att åtföljas av motsvarande politiskt ansvar. Men de har också med tilltagande indignation följt hur bankerna och deras ledningar kommit mer eller mindre oskadda ut ur krisen samtidigt som skattebetalarna fått bära kostnaderna för deras misstag. De ser hur bankerna vuxit sig så stora och så komplexa att enskilda länder inte längre förmår påverka dem. En bankunion kan också återge de europeiska bankerna det förtroende de så starkt behöver för sin verksamhet.
För att eurosystemet skall fungera på lång sikt måste den europeiska centralbanken ECB ta ett ökat ansvar, inte bara för en bankunion, men också fungera som ”lender of last resort”. En viktig del i dess ökade ansvar vore att ge den nya ekonomiska stabilitetsfonden ESM en banklicens så att den kan låna från ECB. Allt detta kan ske utan att i grunden ändra ECB:s statuter.
Eurosystemets dramatiska kris kräver nu extraordinära åtgärder från alla inblandade, inklusive ECB. Men när väl krisen hanterats är det i princip bara för en bankunion som det behövs ett utvidgat delat betalningsansvar. Det behövs med andra ord inte någon gigantisk överstatlig finanspolitisk union. Motståndet vi nu ser i många långivarländer, inte minst i Tyskland, bottnar i hög grad i en övertygelse att en finanspolitisk union utan en politisk union kommer att leda till enorma överföringar i evinnerliga tider från långivar- till långtagarländer. Genom att tydligt markera att lösningen på eurosystements kortsiktiga problem inte innebär sådana långsiktiga betalningsförpliktelser är nyckeln till en lösning på krisen.
Erik Berglöf • Europas ledare måste separera två problem: att hantera de kostnader som eurosystemets ursprungliga brister förorsakat och att laga själva systemet. • För det första krävs betydande överföringar av kapital från långivarländer till länder som ackumulerat stora skulder och vars ekonomier behöver omfattande ekonomiska stimulansåtgärder. • För att eurosystemet skall fungera på lång sikt måste den europeiska centralbanken ECB ta ett ökat ansvar, inte bara för en bankunion, men också fungera som ”lender of last resort”.
chefsekonom för den europeiska utvecklingsbanken EBRD och medlem av INET, Council on the Eurozone Crisis. Han ingår i gruppen som arbetat fram förslaget.I korthet:
