Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-23 00:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/en-ideologisk-attack-pa-den-svenska-valfardsmodellen/

DN Debatt Repliker

DN Debatt Repliker. ”En ideologisk attack på den svenska välfärdsmodellen”

REPLIK DN DEBATT 9/2. 

Per Sundgren och Enna Gerin: Att göra växande klyftor till förutsättning för en filantropisk ordning ser vi som sällsynt osmakligt.

Den svenska regeringen bör enligt Lars Strannegård genom skatteregler sporra människor att göra filantropiska insatser. Han hoppas rent av att filantropiskt engagemang ska bli ”det nya normala” i svenskt närings- och samhällsliv. Så kan finansieringen av kulturliv och forskning ökas och breddas, menar han. 

Vad är det då som föranleder denna entusiasm för filantropi? Vi har ju i Sverige, som Strannegård framhåller, varit stolta över den jämlika modell som inneburit att kultur, utbildning och forskning i grunden finansieras gemensamt via skattsedeln.

Jo, säger Strannegård, det är de växande ekonomiska klyftorna som stimulerar allt fler rika, som Roger Akelius, Percy Barnevik, Antonia Ax:son Johnson att donera till kulturella och vetenskapliga ändamål. Så kan det förstås vara. Men här har vi svårt att hänga med i tankegångarna. De växande ekonomiska klyftorna är ju en direkt följd av att just dessa rika bidrar allt mindre till att finansiera kultur och forskning via skatten. Sverige skiljer i dag ut sig från alla jämförbara länder genom att ha en extremt låg beskattning av kapitalinkomster. Det offentliga går i dag miste om 240 miljarder kronor årligen till följd av att Sveriges skattekvot har pressats ner från runt 49 procent av bnp till omkring 43 procent på bara tjugo år. Om man vill börja i rätt ände så är detta anledningen till att offentliga medel allt oftare inte räcker till.

Om Handelshögskolan och dess rektor verkligen vill medverka till att stadigvarande garantera finansieringen av svensk kultur och forskning borde de verka för ett skattesystem som låter dessa rika vara med att bidra i långt högre grad än i dag.

Men i stället för att se det verkliga problemet med växande klyftor, stora skattesänkningar och en offentlig sektor som är gravt underfinansierad låter Strannegård denna underfinansiering legitimera en ny filantropisk ordning. Detta är som vi ser det att börja i helt fel ände. Lars Strannegård talar uppenbart inte för ett medborgerligt allmänintresse utan för det ekonomiska intresse som skapat, och fortfarande sätter sin prägel på verksamheten vid Handelshögskolan, nämligen den svenska ekonomiska eliten med familjen Wallenberg i spetsen.

Mot den bakgrunden måste detta filantropiska förslag ses som en ideologisk attack på den svenska välfärdsmodell som haft sin utgångspunkt i att vi ska vara ett jämlikt samhälle där alla har samma rätt att ta del av kultur, utbildning och forskning. Vad som ska vara det centrala innehållet i dessa verksamheter bör bestämmas demokratiskt och inte av de allra rikastes vilja att donera. Att göra växande klyftor till förutsättningen för denna filantropiska ordning ser vi som sällsynt osmakligt.

I en situation där allt fler ekonomer och viktiga ekonomiska institutioner som OECD och IMF påtalar skadorna av växande inkomstskillnader ser Handelshögskolans rektor dessa skillnader som något positivt som kan bidra till mer privat finansiering av kultur och vetenskap. Vi har ingenting emot att rika donerar pengar till kultur och forskning, men först bör de betala en rimlig skatt på sina rikedomar. Det gör de inte i dag. Erfarenheten visar också, både när det gäller kultur och vetenskap, att bidrag i form av sponsring och donationer aldrig kommer att bli annat än marginella tillskott.

En skattereform som utjämnar ekonomiska klyftor ska enligt Januariavtalet genomföras. Om Handelshögskolan och dess rektor verkligen vill medverka till att stadigvarande garantera finansieringen av svensk kultur och forskning borde de verka för ett skattesystem som låter dessa rika vara med att bidra i långt högre grad än i dag. Det är möjligt att viljan att donera minskar med ett sådant skattesystem, men vi är övertygade att det är en bättre ordning om vi verkligen vill trygga finansieringen av viktiga verksamheter som kultur och forskning.