DN Debatt. ”En polischef måste få granskas hårdare än en privatperson”

Mats Löfvings död sätter stopp för polisutredningen om misstänkt tjänstefel, men blir samtidigt början på en medieetisk diskussion. Det handlar om gränsen för vad medierna kan tillåta sig i sin rapportering, som berör enskilda människors personliga integritet. Har offentliga personer inget privatliv?

En oundviklig parallell är händelserna runt Benny Fredriksson. Han var vd för Kulturhuset Stadsteatern. Den 5 december 2017 publicerade Aftonbladet en artikel med huvudrubriken ”Han förgör människor”. I artikeln återgavs mycket nedsättande påståenden om hur Benny Fredriksson agerade som chef.

Benny Fredriksson avgick efter två dagar och tog sitt liv tre månader senare. Efter hans död anmälde hans hustru publiceringen till Allmänhetens Pressombudsman, PO. I mitt beslut kunde jag redovisa att den så kallade granskningen av Benny Fredriksson innehöll såväl felaktigheter som överdrifter och att uppgifterna kom från svaga källor. Jag rekommenderade Pressens Opinionsnämnd att fälla tidningen, vilket skedde med den allvarligaste kritik nämnden kunde utdela: det var ett grovt brott mot god publicistisk sed.

Likheterna i mediebevakningen av Benny Fredriksson och Mats Löfving är slående. Det handlar om två män på centrala positioner i samhället, båda framgångsrika tills respektive affär briserar. I båda fallen riktar sig kritiken såväl mot deras yrkesutövning som mot deras karaktär. Löfving misstänktes inte bara för jäv, utan hans omdöme ifrågasattes då han påstods ha haft en relation med en medarbetare. Fredriksson påstods bland annat vara lättkränkt, oberäknelig och brutal när han läxade upp medarbetare.

Om uppgifterna dessutom är kittlande eller pikanta är det desto mera självklart att följa i spåret på den redaktion som gjort det ursprungliga avslöjandet.

Mediebevakningen var omfattande. Expressen var först med misstankarna mot Löfving och Aftonbladet när det gällde Fredriksson, men blixtsnabbt följde ett stort antal andra medier efter. Och konstigt hade det varit annars. Att avslöja misskötsamma makthavare hör till journalistikens viktigaste uppgifter. Om uppgifterna dessutom är kittlande eller pikanta är det desto mera självklart att följa i spåret på den redaktion som gjort det ursprungliga avslöjandet.

Men det finns en avgörande skillnad mellan de här två händelserna. Beskyllningarna mot Benny Fredriksson var till stora delar fel, men än har det inte visat sig att det som rapporterats om Löfving varit felaktigt. Det är sant att han polisanmälts för grov fridskränkning, olaga förföljelse och ofredande och att polisen tillsatt en egen, oberoende person för att utreda saken. Det är lika sant att han fram till sin död utreddes av polis och åklagare för grovt tjänstefel.

En offentlig person måste i allmänhet tåla en hårdare granskning i medierna än en privatperson. Särskilt om han eller hon har en position inom offentlig förvaltning. Med en sådan tjänst följer att vi som medborgare har ett ansvar att utkräva av dem om de missköter sig. För att det ansvaret ska kunna utkrävas har allmänheten rätt att få veta om vad som skett. Därför är yttrande- och tryckfrihet en så central del av skyddet av ett väl fungerande samhälle.

Som en av landets högsta chefer för polisväsendet fick Mats Löfving således vara beredd på att få sin verksamhet ingående granskad i medierna. Särskilt i fall där det misstänktes brottslighet.

Ska då en offentlig person, en makthavare, behöva stå ut med vad som helst? Finns det inga etiska gränser för medierna?

I normala fall anses den personliga sfären vara skyddad. Hälsa, sexualitet och andra intima förhållanden och omständigheter hör inte hemma i medierna – om inte den berörde godkänt exponeringen. Hård granskning av en offentlig person ska gälla det professionella, hur han eller hon skött sitt uppdrag. Det område där vi som medborgare har ett ansvar att utkräva.

Men det finns undantag. Om privata omständigheter påverkat yrkesutövningen kan det finnas skäl för medierna att rapportera även sådant som i normala fall är integritetskänsligt. Så är fallet när det gäller Mats Löfving.

Rapporteringen skulle bli obegriplig om bara ena sidan av saken berördes.

Misstankarna om tjänstefel riktade sig mot hans professionella jag, men misstankarna har ända sedan den inledande polisanmälan kopplats till den påstådda privata relationen med hans medarbetare. Rapporteringen skulle bli obegriplig om bara ena sidan av saken berördes.

Samtidigt är det just i rapporteringen om den påstådda relationen som jag ser medieetiska problem. En sak är att redovisa fakta som hör hemma i den privata sfären, en annan att angripa personens karaktär eller komma med svepande, nedsättande påståenden.

I till exempel Aftonbladet har man inte bara kunnat läsa om allvarliga påståenden om Löfvings beteende som lett till polisanmälan mot honom, utan också svepande påståenden om hans karaktär som är både kränkande och oprecisa. Antydningar om hans person som kittlar fantasin och skadar den berörda.

Om en gräns bryts uppstår genast en annan för medierna att förhålla sig till.

Även om bevakningen av misstankarna mot Mats Löfving till stora delar handlat om fakta, om påståenden som kan beläggas och utredas, finns det anledning för medierna att reflektera över var anständighetens gränser går i ett fall som detta. Att vissa privata uppgifter kan redovisas – att gränsen till den personliga sfären kan brytas – betyder inte att det är fritt fram för vad som helst.

Om en gräns bryts uppstår genast en annan för medierna att förhålla sig till.