Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”En större värld kräver en kulturpolitisk satsning”

Artikelförfattarna Ann-Sofi Noring och Daniel Birnbaum med delar av den kinesiska konstnärens Ai Weiweis verk ”Fairytale” (2007), som nyligen skänktes till Moderna museets samling.
Artikelförfattarna Ann-Sofi Noring och Daniel Birnbaum med delar av den kinesiska konstnärens Ai Weiweis verk ”Fairytale” (2007), som nyligen skänktes till Moderna museets samling. Foto: Albin Dahlström

Det är hög tid för en ny kraftansträngning för konsten. Projektet ”En större värld” kommer att göra Moderna museets konstsamling mer relevant för en ny publik i en ny tid. Men det krävs att regeringen satsar, skriver Daniel Birnbaum, överintendent och Ann-Sofi Noring, vice museichef.

Moderna museet har en av Europas viktigaste samlingar av modern och samtida konst, med centrala verk av de mest inflytelserika konstnärerna, från Henri Matisse och Pablo Picasso till Louise Bourgeois och Cindy Sherman. Liknade samlingar finns bara i en handfull andra städer i Europa. Denna konstskatt, som tillhör oss alla, har blivit till genom gemensamma ansträngningar och generösa personers engagemang. Det statliga anslaget har varit den finansiella grunden för museets verksamhet, men utan gåvor från vänföreningar, stiftelser och privatpersoner hade det svenska folket i dag inte varit ägare till en ovärderlig konstsamling i absolut världsklass.

Ibland har särskilda satsningar gjorts som skapat förutsättningar för viktiga nyförvärv. På 1960-talet lades ett avgörande fundament med ”Önskemuseet”, som finansierades med fem miljoner kronor från regeringen och möjliggjorde inköp av trettiosex verk av manliga modernister. För ett decennium sedan initierade Moderna Museet projektet ”Det andra önskemuseet”, som med finansiellt stöd från statligt och privat håll lyckades möjliggöra inköp av tjugosex verk av viktiga kvinnliga konstnärer. Det var startskottet för ett utställningsprogram som på ett unikt vis sätter fokus på kvinnliga konstnärskap.

Nu är det hög tid för en ny kraftansträngning av kulturpolitisk signifikans. Det handlar om ”En större värld”, en satsning som kommer att göra den nationella konstsamlingen mer relevant för den publik som vårt museum är till för och för vår tid. En tid då konstlivet sökt sig bortom de västliga metropolerna. En tid i vilken många av de viktigaste konstnärerna slår broar mellan kontinenter och traditioner. En tid i vilken också det svenska konstlivet har kreativa utbyten med andra centra än västvärldens storstäder. Konstnärer är verksamma på många olika platser samtidigt och förskjuter våra invanda föreställningar om centrum och periferi.

Moderna museet är Sveriges bäst besökta konstmuseum och med fri entré till samlingen växer publiken ytterligare. Varje år möter runt hundratusen barn här den moderna konsten. Vilken bild av konstens värld bör den nationella samlingen förmedla? Konstvärlden har blivit större och den publik som vi har till uppdrag att nå ut till representerar en annan mångfald än då museet grundades.

Det är impulser utifrån som får vår kultur att växa.

Det vi uppfattar som typiskt för den svenska konsten har inte sällan uppstått i dialog med kreativa miljöer i andra länder. Under 1900-talets första decennier var Paris ett dominerande centrum. Här mötte exempelvis den unga svenska målaren Sigrid Hjertén 1910 sin lärare Henri Matisses nydanande arbete med färger och former som inte liknade något hon tidigare sett. Under ett helt konstnärsliv kom hon att förvandla dessa intryck till något eget, något särpräglat som vi i dag betraktar som en omistlig del av vår svenska konst.

Efter andra världskriget tog New York för en tid över rollen som symboliskt centrum för det nya i konsten. Vad vore den svenska konsten under andra hälften av 1900-talet utan inspirationen från Andy Warhol och pop-konstnärerna? Snart följde utställningar och happenings med en hel generation av unga amerikaner och vårt svenska statliga museum blev en experimentell scen för många av New Yorks viktigaste konstnärer. Vad hade Öyvind Fahlström blivit om han aldrig kommit i väg till den amerikanska metropolen?

I dag är det en självklarhet att viktig konst skapas i andra världsdelar och många av dagens mest inflytelserika konstnärer korsbefruktar de olika bildspråken. Under de senaste åren har vi visat utställningar med konstnärer från Argentina, Colombia, Iran, Israel, Libanon, Mexiko, Sydafrika. Den stora grupputställningen ”Efter Babel”, som härom sommaren tematiserade den språkliga mångfalden i dagens konst, följs under hösten upp med ”Manipulera världen”, med konstnärer från många kontinenter. Sedan följer en utställning med latinamerikansk modernism samt en djupdykning i surrealismen från Egypten. Moderna museets program har expanderat bortom det västliga perspektiv som länge var typiskt för europeiska konstinstitutioner. Men syns detta tydligt nog i samlingen? Nej.

Vår ambition är att placera Moderna museet mitt i konsten, som en spelplan för de viktigaste konstnärerna och som katalysator för framtida tendenser. Ett museum kan inte samla allt, men samlingen behöver berikas med verk som skapar förbindelser till andra traditioner och kulturella sammanhang än de som dominerar museet. Vi har redan börjat, med konstnärer som Ai Weiwei från Kina och den inflytelserika Gutaigruppen från Japan. Men det behövs mer! För att projektet ”En större värld” framgångsrikt ska förvandla samlingen behövs den finansiella möjligheten att inte bara ställa ut, utan också att förvärva centrala verk av konstnärer som definierar vår globaliserade tid.

Moderna museet har varit exceptionellt framgångsrikt när det gäller att hitta finansiellt stöd. Bara under de år som undertecknade varit ansvariga för Moderna museet har samlingen berikats genom gåvor till ett värde av flera hundra miljoner kronor. Men det steg vi nu vill ta är en annorlunda utmaning och kräver såväl symboliskt som reellt stöd från vår uppdragsgivare, regeringen. Moderna museet, en statlig myndighet, är den nationella scenen för vår tids konst, och det är vår övertygelse att vår verksamhet ska tydliggöra de grundläggande värderingar som kulturpolitiken vilar på. Vi har definierat oss som ett öppet museum i en större värld och vill fortsätta vara ett ledande internationellt museum som samlar och visar den viktigaste konsten som skapas i vårt land, men också centrala exempel på den konst som är avgörande för det internationella samtal som också de svenska konstnärerna deltar i.

Detta är startskottet för ett nytt önskemuseum, och vi har redan löften från vänföreningar och privatpersoner som är beredda att matcha det stöd från regeringen på tio miljoner kronor som vi äskar. Moderna museet var redan vid starten en internationell institution, vars första utställning, Picassos storslagna ”Guernica”, har satt spår i samlingen. Museet äger över hundra verk av Picasso. Men dagens konstvärld har också helt andra rötter. Vi vill få det nödvändiga stödet att förverkliga den nationella kulturpolitiken på ett meningsfullt vis och att utveckla den statliga samlingen på ett sätt som vår tid behöver och kulturlivet har rätt att kräva.

DN Debatt. 26 augusti 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.