Vi måste lyfta blicken lite och inse att det inte spelar någon roll på vilket sätt våra kromosomer blandas i livets början och att barnet blir lika underbart fast köncellerna från pappan kom från hans ägg, skriver professor Gunnar Kratz i en replik.
På DN Debatt 31/3 ger Marc Bygdeman uttryck för sina åsikter inför den förväntade ändringen av den lag som styr de transexuellas situation i vårt samhälle. Jag har stor respekt för Marc Bygdeman och ger honom all rätt till sina egna åsikter men det är mycket i hans resonemang jag inte kan ställa mig bakom.
Jag håller dock helt med honom om att debatten i stora delar har blivit missriktad då den huvudsakligen har handlat om borttagande av könskörtlarna, testiklar respektive äggstockar. I och med detta så baseras motståndet på en rädsla för skäggiga män som skall springa runt med gravida magar. Om man ser detta framför sig så har man nog inte riktigt förstått vad transsexualism handlar om.
Precis som Marc Bygdeman skriver i sin artikel så innebär den könskorrigerande kirurgin, av medicinska och kirurgtekniska skäl, att man avlägsnar könskörtlarna varvid personen blir steril. Jag har i snart 20 år utfört könskorrigerande operationer på så väl svenskar som människor från andra håll i världen.
Då kirurgin är så pass radikal och för att jag vill kunna sova gott om nätterna så har jag under alla dessa år och många hundratals operationer alltid frågat patienterna före operationen om de förstått att det vi nu kommer ta bort aldrig kan sättas tillbaka. Jag har alltid möts av samma svar nämligen av ett leende och svaret att ”varför skulle jag vilja ha något av det tillbaka? jag har i hela mitt liv drömt om att bli av med dem”. Lika lite som en biologisk icke-transsexuell man skulle känna sig tillfreds med en livmoder och ett par äggstockar, lika lite önskar en transsexuell man (biologisk kvinna med manlig könsidentitet) att få behålla dessa organ.
Varför behöver vi då ändra lagen? Jag ser två viktiga orsaker.
Dels är det motbjudande att ett demokratiskt land (det är väl i och för sig lika motbjudande i alla länder) har en lag som tvingar en viss grupp av medborgare till sterilisering. Även om jag är övertygad om att en förkrossande majoritet av de transsexuella aldrig skulle drömma om att behålla de organ som gett dem så mycket lidande så är själva principen förkastlig.
Sedan handlar det om rätten att bli förälder. Om vi utgår ifrån att en transsexuell person normalt vill bli av med sina inre könsorgan så hamnar vi då i frågan kring nedfrysning av könsceller. Det är här jag blir förvånad över Marc Bygdemans ståndpunkt då han skriver att det inte är rimligt att en person som genomgått könskorrigerande kirurgi skall få bli förälder. Det verkar som om han har svårt att acceptera att de av barnets kromosomer som kommer från barnets far härrör från ett ägg och vice versa.
Tittar vi lite mer sakligt på frågan så består vi av 46 kromosomer, 23 från en person och 23 från en annan. Det var länge sedan det var en självklarhet att kromosomerna alltid sammafördes genom ett samlag mellan man och kvinna. Om en biologisk kvinna som har en manlig könsidentitet och har genomgått könskorrigerande kirurgi före operationen och har fryst ned sina egna ägg och sedan vill donera dessa till sin fru har jag svårt att se skillnaden mellan detta och en ”vanlig” äggdonation mellan två biologiska kvinnor.
Ser vi på situationen för en biologisk man som har en kvinnlig könsidentitet så behövs förutom hennes nedfrusna spermier även ett ägg vilket, i ett heterosexuellt förhållande, måste komma utifrån. Visst kan det låta onödigt komplicerat men hade vi pratat om ett ”vanligt” par där mannen är fertil och kvinnan förlorat sina inre könsorgan av någon medicinsk orsak så hade nog de flesta av oss, även Marc Bygdeman, tyckt att invitrofertilisering (att ägg och spermier sammanförs utanför kroppen) med ett donerat ägg och surrogatmamma vore fullt acceptabelt. Inte minst i ljuset av att vi nu inom den medicinska världen i Sverige slår oss för bröstet och basunerar ut att vi är redo att transplantera en livmoder till en kvinna för att hon skall kunna bära ett barn, trots stora kostnader och risker, känns det orimligt att vi förvägrar en annan grupp människor rätten att använda de könsceller de fötts med bara för att deras könsidentitet inte stämmer med den kropp de fått.
Jag tycker det är synd att den här debatten kommit att handla mer om själva kirurgin än om rätten att bli förälder. Marc Bygdeman uttrycker klart sin ståndpunkt i sin artikel att en transsexuell inte skall ha denna rättighet. Själv har jag svårt att se vad som gör att en transexuell människa inte skall ha samma rättigheter som andra människor i vårt land. Varför skall en liten grupp i samhället inte ha rätt att frysa ned sina könsceller och eventuellt använda dessa vid en befruktning? Jag tror att vi måste lyfta blicken lite och inse att det inte spelar någon roll på vilket sätt våra kromosomer blandas i livets början och att barnet blir lika underbart fast köncellerna från pappan kom från hans ägg.
Jag kan inte låta bli att avsluta med en liten rättning av Marcs beskrivning av kirurgin. Vi kan faktiskt sedan ganska många år konstruera en fungerande penis, tyvärr dock ganska liten i storlek – men vi jobbar på det!
Gunnar Kratz, professor i plastikkirurgi, Universitetssjukhuset i Linköping