DN Debatt. ”En tvetydig alliansfrihet bidrar inte till stabilitet”

För snart ett år sedan lämnade jag till försvarsministern en rapport med titeln ”Försvarspolitiskt samarbete. Effektivitet, solidaritet, suveränitet.” Rapportens slutsats var att den nuvarande motsägelsefulla säkerhetspolitiken borde genomlysas, och att för- och nackdelarna med ett Natomedlemskap borde utredas förutsättningslöst, helst tillsammans med Finland.

Anledningen var att vi sitter fast i ett slags järntriangel: 1. Vi kan inte försvara oss utan andras hjälp, och inga tänkbara ökningar av försvarsanslaget kan ändra på det. 2. Nuvarande och förutsebara försvarssamarbeten ger endast marginell effekt. 3. Den ryska revisionismen i Europa kommer att utöva ett bestående tryck på Östersjöregionen.

Under det år som snart gått sedan rapporten publicerades har inget hänt som ändrar dessa slutsatser. De motsägelser som finns inbyggda i den svenska politiken har snarast förstärkts.

Tomas Bertelman. Foto: TT

Det nya fördjupade samarbetet med Finland kan öka vår förmåga men förändrar inte helhetsbilden. Däremot tänjer det uppenbarligen gränserna för vår alliansfrihet på ett nytt sätt. En integration av våra försvarsstyrkor som också omfattar planering för situationer ”bortom fred”, det vill säga för kris och krig, har hittills ansetts helt oförenligt med vår traditionella alliansfrihet. Man kan säga att det bara rör sig om optioner som ökar handlingsfriheten. Men i verkligheten blir man beroende av de alternativ man investerat i. Kanske det beroendet i någras ögon betyder mindre, eftersom Finland också är alliansfritt? Men den relevanta frågan är: om vi kan göra det med Finland, varför kan vi inte göra det med Nato? Inget skulle i så hög grad öka vår försvarsförmåga.

Ett fördjupat svensk-finskt samarbete betyder för finländsk del ett steg västerut, för svensk del ett steg österut. Det är ett konstigt steg att ta när vi står inför ett revisionistiskt och aggressivt Ryssland – såvida det inte kombineras med en fastare anknytning till dem som vi själva väntar oss hjälp av, det vill säga till Nato.

De flesta försvarssamarbeten skall fördjupas. USA har alltid setts som den yttersta källan till det militära stöd Sverige kan komma att behöva. Försvarsministern har i DN markerat betydelsen av detta samarbete, liksom vikten av övningar med Nato för våra avancerade försvarsförmågor. Men han underströk också i DN att dessa övningar sänder säkerhetspolitiska signaler och markerar var vi hör hemma. Så är det givetvis. Men hans slutsats blir ändå att vi inte skall ändra vår säkerhetspolitiska doktrin genom att gå med i Nato, därför att det skulle påverka säkerhetsordningen i vår del av Europa. Vårt förhållande till Nato liknar istället den lösa alliansen före första världskriget, en ”entente cordiale”, som definierar våra strategiska intressen och möjliggör gemensamt agerande – men utan fasta åtaganden. Allt fler svenskar förstår att identifikationen med Nato är nödvändig och ofrånkomlig. Men också att vårt ojämlika samförstånd utan garantier innebär risker som inte täcks av någon försäkring.

Det finns en växande klyfta mellan hur Natofrågan behandlas och hur vi ser på nästan alla andra utrikesfrågor.

Vari bottnar då Natomotståndet i Sverige? Det tycks ha åtminstone tre slags rötter: politisk-taktiska, ”romantiska” och ”realistiska”. De politisk-taktiska rötterna har inget med säkerhetspolitiken att göra utan berör partiintressen: risken att förlora väljare eller få en splittring internt eller i regeringen. Det är överväganden som är rationella och lätta att förstå.

De ”romantiska” rötterna bottnar i djupare identitetsfrågor och längtan efter en större utrikespolitisk roll och en mer oberoende röst, från en tid före det svenska EU-medlemskapet, då de alliansfria under det kalla kriget hade ett större utrymme. Till dessa rötter hör också en dos antiamerikanism, allmän pacifism och principiellt kärnvapenmotstånd. Det gäller argument som förstås skall bemötas med allvar och respekt, men som antagligen inte kommer att stå i centrum för en seriös Natodebatt. Den kommer nog istället att handla om ”realisternas” argument att både Sverige och Ryssland ligger där de ligger, och att ett Natomedlemskap är fel sätt att hantera vårt asymmetriska förhållande till Ryssland. 200 år av framgångsrik alliansfrihet avspeglar enligt realisterna en oföränderlig geopolitisk situation och skall därför inte överges. Både bland Natomotståndare och Natoanhängare hörs för övrigt röster som förklarar motsidans ståndpunkt som dikterad av just ”rysskräck”.

Man kan rikta åtminstone tre slags invändningar mot realisternas tes. Den första är själv en realistisk invändning. Sveriges säkerhetspolitiska läge må vara mycket bättre än under det kalla kriget, men vi bär på en ny börda: vi har själva blivit mer betydelsefulla för denna gynnsamma situations bevarande. En stormakt som planerar ett angrepp i Östersjöområdet behöver ha tillgång till delar av svenskt territorium, åtminstone i luften och till sjöss - och kunna neka motståndaren sådan tillgång. Sveriges betydelse har utvecklats ”från avkrok till avgörande”. Kanske har vi strukturellt hamnat i en situation som Belgien före första världskriget. Oklarheten om hur vi kommer att agera och vilken effekt vårt försvar egentligen kan få ökar osäkerheten. Vår fortsatta alliansfrihet bidrar därför inte till stabiliteten utan minskar den. Vårt samförstånd med Nato räcker inte, eftersom det inte medger effektiva förberedelser, och vi inte kan veta om det kommer någon hjälp. Det kan inbjuda till missförstånd och felkalkyler så som diffusa åtaganden gjort förr i historien (som britternas oklara stöd till Frankrike 1914)

En annan invändning mot det realistiska argumentet är snarare idealistisk. Just vår säkerhetspolitik bygger på en pessimistisk världsbild: om freden misslyckas är det bäst att inte tillhöra den klubb som skulle trygga den. Detta förhållningssätt strider så uppenbart mot Sveriges utrikespolitiska DNA i övrigt, som väl får kallas aktivistiskt, baserat på universella värden, ansvarstagande, solidariskt kollektivt handlande, kamp för ädla mål även mot långa odds. Vem vill ha bindande flyktingkvoter i Europa, trots att suveränitetens innersta kärna berörs? Förvisso Sverige. Om vi avvisar ett Natomedlemskap kan det inte vara för att det skulle strida mot våra värderingar. Det gäller ett samarbete för att solidariskt trygga vår säkerhet mellan det stora flertalet av Europas demokratier. Det finns en växande klyfta mellan hur Natofrågan behandlas och hur vi ser på nästan alla andra utrikesfrågor.

En tredje invändning mot tesen att vi inte skall ändra vår säkerhetspolitik är att vi faktiskt redan har gjort det. Det skedde 1995 när vi blev medlemmar i EU, numera en politisk union, vilket förde oss tillbaka till kontinentens affärer på ett sätt som redan då stred mot vår långa tradition. Då gjorde det inget att vi inte var med i Nato, för det fanns inga hot på horisonten. Men nu är hoten tänkbara igen, och vårt samarbete med Nato ”visar var vi hör hemma”. Vi har alltså redan på djupet förändrat vår politik utan att formellt byta etikett eller doktrin. Tills vi blir medlemmar i Nato förblir politiken svårbegriplig. Klarhet bidrar till stabilitet, tvetydighet till motsatsen.