I början av oktober kom en Socialstyrelserapport som satte viktigt fokus på det stora problemet med äldres psykiska ohälsa: Många äldre drabbas av oro, ångest och depression och en tredjedel har fått behandling för sina symtom.

Snart kom krav på att äldre måste få ökad tillgång till specialistvård – vilket är nödvändigt. Men samtidigt uteblev närmast helt diskussionen om bakomliggande orsaker.

Men bara en vecka tidigare hade Socialstyrelsen publicerat en undersökning om äldreomsorgen där det framgick att långt över hälften av de äldre med hemtjänst besväras av ensamhet och var sjunde besväras ofta.

Kopplingen mellan de två rapporterna är lika uppenbar som den förblev outtalad; ensamhet ökar kraftigt risken för depression.

Förra veckan presenterade Theresa May Storbritanniens strategi mot ensamhet. Hon beskrev den som ”första steget i den nationella uppgiften att utrota ensamheten under vår livstid”.

Barns och ungas ökande psykiska ohälsa har varit mer uppmärksammad och mötts med viktiga satsningar på bland annat barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Men även här har vi blundat för kopplingen mellan ensamhet och psykisk ohälsa.

Insikten växer nu i flera OECD-länder om hur ensamheten bryter ned samhällskroppens celler. Förra veckan presenterade Theresa May Storbritanniens strategi mot ensamhet. Hon beskrev den som ”första steget i den nationella uppgiften att utrota ensamheten under vår livstid”.

Men Sverige tycks ha betydligt längre startsträcka att ta sig an ensamheten som samhällsproblem. Den svenska överideologin om att det offentliga ska lösgöra oss från varandra och göra oss till fria individer (om än beroende av det offentliga) har sannolikt stått i vägen: varför skulle det offentliga främja goda relationer och mer gemenskap?

Därtill har människans materiella behov dominerat över de sociala, själsliga och andliga när vi utformat reformer. Vi har sällan vägt in hur politiska beslut påverkat mellanmänskliga relationer. Inte ens nu när rönen om sambanden mellan ensamhet och fysisk ohälsa blivit överväldigande – ensamhet är lika dödande som rökning – har förhållningssättet ändrats i grunden: det själsliga får man sköta själv.

Nu behövs ett tankeskifte i det Sverige där SCB-statistiken visar att över en miljon människor saknar en nära vän: ensamheten bär med sig stora negativa konsekvenser för samhället.

Inte minst bland äldre. Peter Strang, professor i palliativ medicin, har beskrivit hur ensamheten innebär en kronisk stress som kroppens kärl i försvar drar ihop sig mot, med ökad risk för kärlkramp, hjärtinfarkt och stroke som följd. Matlusten minskar, vilket kan leda till undernäring. Risken att drabbas av demens ökar.

Men ensamhetens hälsokonsekvenser drabbar alla åldrar. Immunförsvaret skadas. Ensamhet ger starkare smärta i kroppen, vilket leder till fler vårdbesök och ökad förskrivning av smärtstillande mediciner.

Trots tydligt belagda effekter saknas beräkningar av de offentligfinansiella och samhällsekonomiska kostnaderna av ensamhet i svensk kontext – sannolikt som en följd av att problemet inte uppmärksammats politiskt.

Vi har därför försökt göra beräkningar för två grupper där ensamheten är särskilt bekymmersam både för den enskilde och för samhället – äldre (65+) och skolungdomar (årskurs 9). Beräkningarna är inte heltäckande, men kan ge en bild av ensamhetens ekonomiska effekter.

Gällande äldre har vi gjort uppskattningar baserat på forskning om ensamma äldres nyttjande av samhällstjänster sammanställd i ett brittiskt beslutsunderlag för ensamhetsminskande insatser, och anpassat efter svenska förhållanden med hjälp av svensk forskning och offentlig statistik från SCB, Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Beräkningarna visar att ensamheten uppskattas ha medfört extra vård- och omsorgskostnader om cirka 12,1 miljarder kronor 2017 på grund av fler primärvårdsbesök, akutvårdsbesök och oplanerade inskrivningar i slutenvård tillsammans med nuvärdesberäkningar av ökad förekomst av demens, depression och fysisk inaktivitet (vilket medför ytterligare risk för diabetes, stroke och hjärt-kärlsjukdomar) de närmaste åren för ensamma äldre 2017. Då är inte stora indirekta kostnader så som produktionsbortfall för patienten eller på grund av anhörigvård medtagna.

Även med beaktande av betydande osäkerhet kring beräkningarna blir det uppenbart att minskad ensamhet är en nyckel för att dämpa vårdbehov och kostnader förknippade med en åldrande befolkning.

För barn och unga gäller att minskad ensamhet minskar skolmisslyckanden. Forskning från Örebro universitet visar nämligen att ensamma högstadieungdomar – 8 procent av årskullen – har tre gånger så hög risk för underkända betyg.

Ensamheten försämrar alltså chanserna till gymnasiestudier, vilket bland annat ger högre risk för arbetslöshet och lägre livsinkomst. Och för varje årskull ensamma niondeklassare kan kostnaden för extra utbildningsinsatser, förlorade skatteintäkter och ökade bidragskostnader uppskattas till cirka 1,3 miljarder kronor. Att bryta denna ensamhet i dag0 skulle över en tioårsperiod kunna minska kostnader med 13,7 miljarder kronor. Då har vi inte räknat med att det kan ta många år att bryta ett utanförskap. Även kostnader för vårdinsatser och ökad risk att hamna i kriminalitet är oräknade.

Ovan är uppskattningar av vissa effekter av ensamhet i ett par grupper. Men en utbredd ensamhet drabbar brett och medför också andra risker. En sådan risk är att de värden som främjar demokrati, samhällsgemenskap och den tillit som är så betydelsefull för ekonomin har svårt att hållas levande i ett relationsmässigt vakuum.

Ett brett reformprogram för att mota ensamhet bör nu prägla det närmaste decenniet. Några exempel: 

• Äldrepolitiken måste möta sociala behov, kvarboendeprincipen omprövas och boenden med gemenskapsmöjligheter prioriteras. Då kan tidpunkten för mer krävande omsorgsinsatser skjutas upp. 

• Vården bör utveckla förskrivning av sociala aktiviteter som ett led i att motverka ensamhetens hälsokonsekvenser. 

• Civilsamhället behöver stärkas och samverkan med det offentliga öka. 

• Reformer måste till som ger föräldrar mer tid med barnen under hela uppväxten. 

• Bostadsbyggande och stadsplanering bör utformas för att främja social gemenskap på samma sätt som miljömässig hållbarhet.

När jag nyligen träffade Storbritanniens ensamhetsminister Tracey Crouch menade hon att det också är centralt i deras strategi att införa ett policytest för att pröva alla politiska förslag ur ett gemenskapsperspektiv.

Även Sverige måste sluta se ensamheten som ett individuellt problem och börja betrakta det som det samhällsproblem det är. Då kan vi också ta steg bort från ett samhälle som hamnat i konflikt med människan som gemenskapsvarelse.

Uppgiften att bryta ensamheten faller på oss var och en, men att motverka ensamhetens allvarliga konsekvenser måste också bli en högt prioriterad uppgift för varje regering, oavsett färg.