Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-22 14:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/etnifierad-underklass-riskerar-att-bli-permanent-i-sverige/

DN Debatt

DN Debatt. ”Etnifierad underklass riskerar att bli permanent i Sverige”

Erfarenheter från Tyskland visar att det ger positiva sysselsättningseffekter om bidragstagare får sitt bidrag nedsatt om de, exempelvis, skolkar från möten eller kommer för sent till praktikplatsen, skriver Benjamin Dousa. Foto: Alexander Mahmoud

DN DEBATT 15/4. Redan i dag är Sveriges underklass etnifierad. För att den inte ska bli bestående krävs reformer. Jag föreslår i en ny rapport en mer restriktiv bidragspolitik, en skolpolitik för klassresenärer och sänkta skatter på låga inkomster. Ska Sverige förbli ett land där den som är begåvad men fattig kan lyckas behövs en ny politik, skriver Benjamin Dousa, MUF.

Rätta artikel

Sverige är på så gott som alla mätbara sätt ett mycket jämlikt land. Fattigdomen är låg, inkomstskillnaderna är små och den sociala rörligheten är hög. Det finns dock oroväckande tecken på att risken för ett utanförskap som går i arv ökar. En av den borgerliga politikens viktigaste uppgifter framöver måste därför vara att motverka framväxten av en permanent, allt mer etniskt definierad, underklass.

Social rörlighet är viktigt i ett marknadsliberalt samhälle. Liberaler och konservativa kan leva med ekonomiska skillnader människor emellan, så länge dessa i stor utsträckning bygger på egen ansträngning och inte ens föräldrars missöden och val. Om inkomstskillnader ökar av i huvudsak meritokratiska orsaker är det inte ett problem; tvärtom finns starka rätt­viseskäl att låta fler hårt arbetande – och beskattade – medborgare behålla en större del av sin inkomst.

Vi har länge vetat att barn till föräldrar med mycket pengar och hög utbildning har större sannolikhet att själva hamna där. Man ärver helt enkelt sina föräldrars framgång till viss del. I rapporten ”Utanförskap över generationerna: Så kan invandrarbarn komma ifrån sina föräldrars bidragsberoende” som släpps i dag har jag sammanställt färsk forskning som visar att man även ärver sina föräldrars arbetslöshet, bidragsberoende och kriminalitet. Allra störst är risken om föräldrarnas bidragsberoende är långvarigt.

En positiv trend är att den sociala rörligheten har ökat i Sverige under 2000-talet, delvis till följd av att bidragssystemen har stramat­s åt.

Av barn till föräldrar som fick ekonomiskt bistånd under upp till hälften av barnens uppväxt erhöll 14 procent av barnen sedan samma bidrag i vuxen ålder, medan nästan dubbelt så många barn – 26 procent – fick ekonomiskt bistånd om föräldrarna tagit emot det under mer än tre fjärdedelar av uppväxten (Edmark & Hanspers, 2011). Barn till föräldrar i bidragsberoende har också i genomsnitt sämre resultat i skolan, hoppar av gymnasiet i större utsträckning och löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa (Mörk, Sjögren & Svaleryd, 2015).

En positiv trend är därför att den sociala rörligheten har ökat i Sverige under 2000-talet, delvis till följd av att bidragssystemen har stramats åt. Detta trots att inkomstskillnaderna i stort har ökat (Socialstyrelsen, 2010). En bidragande faktor har varit att bidrag inte höjts lika snabbt som löner och att skatten på arbetsinkomst sänkts, vilket gör att personer som lever på bidrag får en relativt lägre inkomst. Det har inneburit att fler människor försörjer sig själva snarare än att vara beroende av bidrag – rörligheten ur fattigdom in i självförsörjning har alltså ökat.

Samtidigt har utanförskapet i Sverige ändrat karaktär på senare år. Sverige har haft en mycket stor invandring: bara under de senaste 15 åren har 1,6 miljoner människor fått uppehållstillstånd här. Höga trösklar och få vägar in på arbetsmarknaden har gjort att många invandrare i dag är arbetslösa. Arbetslösheten bland inrikes födda är i dag 3,8 procent, medan den för utrikes födda är 15,4 procent. Nedbrutet på ursprungsregion är skillnaderna ännu större. Medan invandrare från Europa och Sydamerika har knappt dubbelt så hög arbetslöshet som inrikes födda så är arbetslösheten mer än sex gånger så hög bland personer födda i Asien och nästan sju gånger så hög bland personer födda i Afrika.

Många av landets arbetslösa, och bidragsberoende, invandrare bor ofta på samma ställen, i så kallade utanförskapsområden. Totalt bor en halv miljon människor i ett utsatt område, varav 74 procent av dessa har utländsk bakgrund. Dessa områden präglas av låga skolresultat, kriminalitet, bidragsberoende och otrygghet. Redan i dag kan man alltså konstatera att Sveriges underklass är etnifierad. Frågan är bara om den blir permanent.

För att vända trenden föreslår jag i dag reformer på tre områden:

1 En mer restriktiv bidragspolitik. Krav på motprestation, så kallade aktiveringskrav, ökar arbetsutbudet och minskar bidragsberoendet. Dels ökar incitamenten för att överhuvudtaget inte hamna hos socialtjänsten, och dels stärks drivkrafterna att ta sig ur försörjningsstödet eftersom alternativkostnaden stigit.

Evidens visar att teorin stämmer, och det är framför allt unga mellan 18 och 24 år som efter införandet av aktiveringskraven 1998 undviker att inleda en bana med försörjningsstöd och utrikes födda som i större utsträckning tar sig ur den (Dahlberg, Mörk & Hanspers, 2008). Socialtjänstlagen möjliggör för aktiveringskrav, men tillämpningen skiljer sig mycket kommuner emellan. Exempelvis Solna och Växjö gör betydligt hårdare tolkningar och ställer krav på att arbetsföra bidragstagare ska delta i insatser varje vardag, hela dagar. Vägrar man så dras bidraget in, och hembesök genomförs för att säkerställa att det inte fuskas med bidragen.

I båda kommunerna har såväl andelen som antalet familjer i försörjningsstöd minskat drastiskt sedan införandet. Erfarenheter från Tyskland visar att det ger positiva sysselsättningseffekter om bidragstagare får sitt bidrag nedsatt om de, exempelvis, skolkar från möten eller kommer för sent till sina praktikplatser.

Sverige bör ändra socialtjänstlagen så att samtliga kommuner tvingas ta efter Solna och Växjö, samt öppna upp för Tysklands hantering.

2 En skolpolitik för klassresenärer. Mellan 30 och 40 procent av den sociala rörligheten kan förklaras av ett barns skolgång. Därför är det särskilt alarmerande att nyanlända elever presterar dåligt, och att andelen lågpresterare i exempelvis Pisa blivit fler. OECD pekar på att invandrarbarn kan nå högre resultat med högre krav och förväntningar.

För att vända trenden borde regeringen välja ut Sveriges 15 sämsta förortsskolor för det amerikanska Kipp-programmet. Programmet vänder sig till marginaliserade grupper och präglas av ordning och reda, kontinuerlig uppföljning av akademisk progression och mycket höga förväntningar. I USA har det lett till mycket goda resultat, trots att eleverna haft betydligt sämre förutsättningar än andra.

3 Inte glömma bort sänkta skatter på låga inkomster. Det har länge funnits en tendens i borgerliga kretsar att ”uppfinna” nya politiska reformer, fastän vi vet vilka som faktiskt fungerar. Exempelvis känner vi till att subventionerade anställningar, som länge använts som en generallösning för att kompensera för många invandrares nedsatta produktivitet, hör till de minst effektiva och dyraste åtgärderna (Avorin, 2018).

I stället får vi inte glömma bort politik som faktiskt fungerar, vilket är sänkta skatter på låga inkomster. Bara i Sverige beräknas ett jobbskatteavdrag ha skapat mellan 86 000–165 000 nya jobb, framför allt för grupper med begränsade språkkunskaper, utbildningsbakgrund och låg sysselsättning (Lundberg, 2018).

I min nya rapport har jag visat att Sverige när det fungerar som bäst kan kombinera hög tillväxt och hög social rörlighet, men att vi nu har fått en etnifierad underklass som ärver sina föräldrars bidragsberoende. Ska vi förbli ett land där den som är begåvad men fattig kan lyckas behövs en ny politik för klassresor.