Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 17:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/ett-konservativt-block-ar-fel-vag-att-ga-for-moderaterna/

DN Debatt

DN Debatt. ”Ett konservativt block är fel väg att gå för Moderaterna”

Det allra värsta som kan hända om Moderaterna bildar en regering som accepteras av såväl L och C som SD är att ett socialdemokratiskt förslag eller en S-budget röstas igenom i riksdagen. Det är nämligen Socialdemokraternas förslag som kommer att stå mot Alliansens i sista voteringsomgången, skriver Benjamin Dousa.
Det allra värsta som kan hända om Moderaterna bildar en regering som accepteras av såväl L och C som SD är att ett socialdemokratiskt förslag eller en S-budget röstas igenom i riksdagen. Det är nämligen Socialdemokraternas förslag som kommer att stå mot Alliansens i sista voteringsomgången, skriver Benjamin Dousa. Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT, Janerik Henriksson/TT

DN DEBATT 5/1. För ett frihetligt parti som Moderaterna vore ett så kallat konservativt block helt fel väg. M kan omöjligen förhandla bort landvinningar som EU-medlemskap, aborträtt och rättssäkerhet. Däremot behövs, för den som vill få genomslag för sin politik i dagens läge, en prestigelös inställning i fråga om vilka som stödjer ens förslag, skriver Benjamin Dousa, Muf.

Rätta artikel

Det har nu gått över 100 dagar sedan valdagen och ännu är det inte klart vilket eller vilka partier som kommer att inneha regeringsmakten i februari månad, eller om vi går mot extra val. Egentligen har positionerna inte förändrats över huvud taget de senaste två åren, där­­emot har ett slags metadiskussion börjat växa fram om blockpolitiken. Skillnaderna mellan Centerpartiet och Liberalerna å ena sidan, och Moderaterna och Kristdemokraterna å andra sidan, skildras som så pass stora att de bör delas in i två olika block. Jag är orolig för den utvecklingen. Jag är liberal och därför moderat, inte tvärtom. Moderaterna är ett liberalkonservativt parti. Att ingå i ett block som bara tar hänsyn till halva partiets ideologi, dessutom ett annat slags konservatism än den marknadsorienterade och frihetliga som finns inom Moderaterna, är därför fel väg att gå.

Frustrationen inom svensk borgerlighet är minst sagt stor just nu. Om det finns ett parlamentariskt stöd för lägre skatter, bättre villkor för poliser, höjda försvarsanslag och mer kunskap i skolan, varför inte använda det? På samma sätt som det var Fredrik Reinfeldt och Moderaterna som gick fram med förslaget om könsneutrala äktenskap, men Vänsterpartiet också röstade för, var det då självklart att inte backa och i stället vara emot att homosexuella skulle få gifta sig. Nu när det har uppstått en tävling i vem som är mest emot Sverige­demokraterna, trots att nästan var femte svensk röstat på dem, står det i vägen och hindrar viktiga reformer för Sverige. Dessutom måste man fråga sig själv, om ”att minska SD:s inflytande” är viktigare än att driva sin egen politik, uppnår man det bäst genom att dra ned regeringsfrågan till dagisnivå och få Jimmie Åkesson att framstå som förnuftets röst?

Ett partis uppgift är att vid varje givet tillfälle försöka få igenom sina förslag, annars kan man starta en tankesmedja eller bli ledarskribent. Därför kan inte Moderaterna vara rädda för att lägga fram en budget eller skarpa lagstiftningsförslag bara för att ett parti skulle kunna tänka sig att stödja det. Just nu pågår ett enda stort hyckleri, ett slags charader, när det kommer till ”SD-frågan”. Inget parti får förhandla med dem, men alla partier (inklusive V, MP och C) anpassar ibland sina förslag för att de ska kunna rösta på dem. Riksdagsledamöter får hälsa på varandra, men ta en svart kopp kaffe utanför riksdagen tangerar gränsen. Undantaget är dock om de är på utlandsresa, då går ledamöter från alla partier och shoppar, dricker vin och har det roligt tillsammans.

Ska man göra en snäll tolkning av Sverige­demokraternas ideologi så är den betydligt mer statskramande, företagarfientlig och tillbakablickande än vad vår konservatism varit sedan Gösta Bohmans tid som partiledare.

Den pågående metadiskussionen framstår nu bara ha två alternativ: att fortsätta med charaden eller bilda ett nytt konservativt block. Men det finns en tredje mellanväg, nämligen att acceptera stöd i frågor där man tycker lika men inte bilda ett gemensamt regeringsblock tillsammans. Det främsta skälet till att ett nytt konservativt block inte ska bildas är av ideologisk och värderingsmässig karaktär, Moderaterna och Sverigedemokraterna tycker helt enkelt för olika för att kunna bilda en allians ihop. Samstämmigheten med Liberalerna och Centerpartiet är dock påtaglig i alla frågor utom regeringsfrågan.

För att få genomslag för sin politik i det parlamentariska läge som Sverige befinner sig i behövs en prestigelös inställning i fråga om vilka som stödjer ens förslag. Att Moderaterna bör driva på för sänkta skatter beror knappast på om förslagen råkar ha stöd från Sverigedemokraterna, utan har sin bakgrund i övertygelsen om ökad individuell frihet. Det är skillnad på att landa i samma åsikt i enskilda sakfrågor, och att bilda ett gemensamt block där det ska kompromissas. Moderaterna kan omöjligen förhandla bort historiska frihetliga landvinningar som EU-medlemskapet, aborträtten och rättssäkerhet. Därav vore ett så kallat konservativt block helt fel väg för ett frihetligt parti som Moderaterna.

Det allra värsta som kan hända om Moderaterna bildar en regering som accepteras av såväl L och C som SD är att ett socialdemokratiskt förslag eller en S-budget röstas igenom i riksdagen. Det är nämligen Socialdemokraternas förslag som kommer att stå mot Alliansens i sista voteringsomgången. Om SD då tillsammans med V och MP väljer att stötta det socialdemokratiska förslaget mot Alliansens så kommer det att gå igenom, men Sverigedemokraterna får inte igenom någon egen politik bara för att de är tungan på vågen mellan Alliansen och vänstern. Jämfört med den skadliga politik som fyra år till med Stefan Löfven skulle innebära förefaller inte en och annan socialdemokratisk seger i riksdagen med en allians­regering som särskilt mycket värre.

Under mina år i Moderaterna har jag stött på en hel palett av politiska åsikter om flera olika samhällsproblem. Ideologiskt har jag träffat nyliberaler, liberalkonservativa, konservativa och socialliberaler. Däremot har jag inte träffat en enda konservativ som inte tror på marknadsekonomi, sänkta skatter och fri företagsamhet. Det är det liberala i Moderaterna – där vi dessutom tillhör skaran av de mest liberala partierna bland våra utländska liberalkonservativa systerpartier – som gör värderingsbasen så väsensskild från Sverigedemokraterna. Moderaternas beskrivna splittring mellan konservativa och liberaler är i själva verket inte en splittring, utan en fläta. Våra liberala idéer och konservativa perspektiv vilar på samma förhållningssätt gentemot staten och nationen å ena sidan, och individer, familjer och företag å andra sidan. Mer makt till individen och mindre till överheten, dock med vissa undantag för att garantera lag och ordning, stabilitet och Sveriges integritet mot yttre fiender. Frihet under ansvar. Frihetlig konservatism eller verklighetsförankrad liberalism, skillnaderna går knappt att urskilja.

Ska man göra en snäll tolkning av Sverigedemokraternas ideologi så är den betydligt mer statskramande, företagarfientlig och tillbakablickande än vad vår konservatism varit sedan Gösta Bohmans tid som partiledare. En del sverigedemokrater är för frihandel och är marknadsliberala, andra inte. Vissa av företrädarna har en liknande syn på att människor själva ska få bestämma mer i sina liv, men många av dem har det inte. Deras nationalkonservatism med socialdemokratiska inslag har fler likheter med partierna på vänsterkanten än de borgerliga partierna, när det kommer till synen på statens roll i människors vardag och Sveriges ekonomi.

Så länge Centerpartiet och Liberalerna tror på marknadsekonomi och Sverigedemokraterna inte gör det, har vi mer gemensamt med dem. Det betyder inte att Alliansen behöver vara överens om allt, men det betyder att vi är överens om grundplattan. Regerings­frågan borde inte få skymma den långa sikten om vilken riktning Sverige bör gå i.