Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”EU-budgeten hämmar tillväxt och ökar orättvisor”

EU:s budget urholkar unionens konkurrenskraft och ökar klyftorna, eftersom Bryssel avgör hur pengarna ska användas. Nationerna borde själva få styra jordbruks- och regionalstöd. Annars riskerar EU:s legitimitet sjunka ännu mer, skriver tre tidigare topptjänstemän och en fd finansminister.

EU:s budget för 2014-2020 omfattar närmare 1 000 miljarder euro för hela perioden. Omkring tre fjärdedelar av detta belopp används på ett sätt som försvagar Europas konkurrenskraft, omfördelar resurser från mindre bemedlade till mycket välbeställda, urholkar nationell demokrati och inte sällan hamnar i en djupt korrumperad miljö.

”Sverige vill nu driva på för fortsatta strukturreformer så att den europeiska konkurrenskraften förbättras genom en strategi för tillväxt.”
Så står det i regeringens nyligen avgivna utrikespolitiska deklaration.

I själva verket är det unionens egen strukturpolitik som måste reformeras. Vi menar att detta också är nödvändigt för att motverka att EU:s legitimitet fortsätter att sjunka.

Jordbruksstöd utgör en av de största utgiftsposterna. Numera är nästan allt stöd kontanta bidrag till personer eller företag som disponerar jordbruksmark. Nivån bygger på hur mycket markägaren fick i det gamla systemet.

I ett avseende är förändringen positiv. De väldiga överskott som tidigare dumpades på världsmarknaden har nästan helt eliminerats. Stöd utgår nämligen helt oberoende av om jordbrukaren producerar något – det räcker att hålla marken i gott skick.

Också i ett annat avseende skulle det nya systemet ha kunnat innebära en förbättring. Stödet utgår nu i reda pengar till namngivna adressater. Vi vet att väldiga belopp hamnar hos multinationella företag och Europas kungliga familjer, men framför allt hos vanliga storgodsägare. Cirka 80 procent av jordbruksstödet torde gå till den rikaste femtedelen av markägarna. EU-kommissionen har beslutat att namnen skulle kunna offentliggöras. Detta tyckte emellertid inte den allsmäktiga domstolen i Luxemburg. De rättslärde ansåg att markägares personliga integritet vägde tyngre än medborgarnas rätt att få veta om deras pengar kommer till berättigad användning i ett system som plågas av korruption i många medlemsstater.

Fortfarande innebär EU:s jordbrukspolitik att medborgarna betalar onödigt mycket för livsmedel och att värdet på mark drivs upp. Det försvagar Europas konkurrenskraft eftersom kostnadsnivån höjs för all alternativ verksamhet. Dessutom sker en överföring av köpkraft och förmögenhet från vanliga löntagare till mer välbeställda markägare.

En oberoende utredning (ECORYS-rapporten 2008) visar att jordbrukspolitiken både kan och bör bli nationellt ansvar. Visserligen måste unionen förhandla på medlemsstaternas vägnar om internationell handel med jordbruksprodukter. Men det finns inget skäl att fatta överstatliga beslut om jordbruksstöd eller stöd till landsbygdsutveckling i de enskilda medlemsländerna. Fördelarna med nationella beslut är både ekonomiska och politiska.

Man måste utgå från att de länder som nu får betydande finansiellt EU-stöd till sitt jordbruk vill behålla det. Det naturliga är att låta stödet kvarstå men lämna det fritt till medlemslandet att använda det till verksamheter som landets nationella parlament beslutar om – för forskning, pensioner, miljöinvesteringar, vägbyggen – eller till jordbruksstöd. Det centrala är att medlemslandet självt beslutar om medlens fördelning.

Den andra stora utgiftsposten i EU:s budget avser regionalpolitik. Den största delen överför resurser från rika till mindre rika länder. En betydande del av regionalstödet är emellertid en rundgång med olyckliga ekonomiska och politiska konsekvenser. Också rika medlemsländer har i dag rätt till stöd och kan på så sätt få tillbaka en del av medlemsavgiften. Men det kräver en omfattande dokumentation och förhandlingar med kommissionen. Och lyckas man få pengar från Bryssel måste den egna statskassan punga ut med lika mycket. Pengarna från EU-budgeten blir ändå en femtioprocentig subvention som snedvrider ekonomiska incitament. Provkartan på rent tossiga projekt som fått stöd från Europeiska socialfonden är lång.

Det centrala skälet för att sätta stopp för denna rundgång är emellertid politiskt och demokratiskt. Beslut om landsbygdsutveckling och regionalpolitik bör fattas i Stockholm, inte i Bryssel. Här finns den djupare kunskapen och de människor som berörs och de politiker som ska ta ansvar.

Det regionalstöd som går till fattigare länder och regioner är moraliskt berättigat. Men unionens prioriteringar har en kraftfull styreffekt. Det blir svårt att se var ansvaret för felinvesteringar ligger. Nationella politiker borde ha större frihet att fatta beslut om hur resurserna ska användas och ta ett tydligt ansvar för konsekvenserna. Det är inte självklart att ett fattigt land ska satsa på regionalstöd där behoven visserligen är stora men möjligheten till framgång ringa.

Denna reform kommer emellertid i konflikt med ett annat och mer generellt problem. Den stora korruptionsutredning som utförts för kommissionens räkning (Sieps 2011:5) ger en utomordentligt mörk bild av tillståndet i hälften av medlemsländerna. Egentligen är det bara de nordiska medlemsländerna, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien som kommer undan med äran i behåll. Författarna till rapporten pekar på korrupta politiska system, brist på extern kritik eftersom medier inte står fria från makthavare och obefintligt skydd för så kallade väckarklockor. Fusk är väl belagt i revisionsrättens årliga rapport, men vi har föga kunskap om hur omfattande det är, och någon hjälp från lokala myndigheter i syd och öst ska vi inte räkna med.

En lösning är att styra regionalstödet mot stora synliga infrastrukturprojekt av betydelse för Europas miljö, energiförsörjning, kommunikations- och transportsystem. Offentlig upphandling skulle ge insyn, och det blir klarare för medborgarna att investeringarna ligger i hela Europas intresse.

Alla riksdagspartier säger sig vilja ha en livfull debatt inför valet till EU-parlamentet och ett högt valdeltagande. Det vill vi också. Men då måste väljarna ges möjlighet att ta ställning till partiernas uppfattning om hur EU ska fungera i vissa grundläggande avseenden. Alltså borde vi alla få veta om de vill

arbeta för att jordbrukspolitiken återförs till nationell nivå
kräva att en oberoende studie görs av jordbruksstödets kostnader och fördelningseffekter
driva frågan om att medlemsstaterna får rätt att redovisa vilka som erhåller kontant arealstöd
ändra regionalpolitiken så att ”rundgången” upphör
begära att kommissionen redovisar sina slutsatser av korruptionsrapporten.

Dessa är åtgärder, bland andra, som är nödvändiga för att motverka att EU:s legitimitet fortsätter att sjunka.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.