Ojämlikheten sliter sönder Sverige, skriver Thomas Piketty och tre S-studenter på DN Debatt. Det är den ”mest omvälvande samhällsförändringen på flera decennier” och ”sliter sönder samhället”. För att lösa detta behövs mer skatter på EU-nivå, menar debattörerna. Men deras beskrivning av utvecklingen har stora brister och deras förslag riskerar att göra stor skada – utan att öka jämlikheten i Sverige.

Piketty och S-studenter beskriver Sveriges utveckling som ”extrem” i form av ökande ojämlikhet. Det är svårt att motivera så starka ord. Tittar man på hur ginikoefficienten, det vanligaste måttet på inkomstjämlikhet, ligger Sverige alltjämt bland de länder med lägst inkomstspridning i OECD, i nivå med Danmark, Finland, Norge, Nederländerna och Österrike. Utvecklingen över tid liknar Finlands och Nederländernas (medan Danmark och Norge haft högre inkomstspridning tidigare, och alltså mindre förändring över tid). Varken nivån eller utvecklingen kan kallas ”extrem”.

Än viktigare är påståendet att Sveriges internationellt låga inkomstspridning ändå ”sliter sönder samhället och hämmar tillväxten”. Det motiveras inte närmare utan tas bara för givet. Påståendet står på mycket svag empirisk grund. I en metastudie över ojämlikhet och ekonomisk tillväxt konstaterar Pedro Cunha Neves, Óscar Afonso och Sandra Tavares Silva (2016) att resultaten spretar. Det verkar inte finnas några robusta samband mellan ojämlikhet och tillväxt på makronivå.

Däremot finns det institutioner och reformer som påverkar båda. Reformer som ger minskad korruption eller bättre utbildningsväsende kan öka både jämlikhet och tillväxt. I andra fall står de emot varandra, och jämlikheten uppnås på bekostnad av tillväxt. I den kategorin faller Pikettys och S-studenters förslag.

Debattörerna hänvisar till en ny studie som konstaterar att sparandet bland den amerikanska arbetar- och medelklassen minskat, samtidigt som staten gått med allt större underskott. Detta har dock delvis uppvägts av att den rikaste procenten har ökat sitt sparande. Därigenom har det fortfarande funnits resurser till investeringar. På vilket sätt denna utveckling skulle vara ett argument för högre kapitalskatter är mycket oklart och utvecklas inte av debattörerna.

Det är märkligt att skriva en lång artikel om kapital utan att nämna de stigande bostadspriserna – ett faktum som Piketty också fått kritik för att inte ha beaktat i sin bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”. I Stockholm, London, San Francisco och de flesta andra städer i Västvärlden röstar välbärgade villaägare för hårda restriktioner av byggandet. Det leder till stigande bostadspriser för dem själva, samtidigt som växande grupper ställs utanför bostadsmarknaden. Det är en verklig orättvisa som socialdemokratiska och liberala debattörer borde kroka arm i att bekämpa.

Långt viktigare än att pressa ihop inkomstspridningen i Sverige eller EU är att lyfta människor till högre materiell standard. Hade EU över en natt blivit perfekt inkomstjämlikt utan tillväxt, hade varje hushåll – inte person, hushåll – haft en inkomst på 15.000 kronor. Det skulle innebära en halvering jämfört med hushållens inkomster i Sverige i dag. Även bortsett från frågor om hur man skulle nå dit, framstår det inte som en särskilt önskvärd målbild.

Målet måste vara bred och ihållande tillväxt. Då är för starkt fokus på inkomstspridning ett stickspår och högre bolagsskatter direkt kontraproduktivt. Vad som behövs för en rejäl standardhöjning och bättre absolut inkomströrlighet över generationerna är politik för högre sysselsättning, mer investeringar, enklare företagande och fler innovationer. De förslag som Piketty och S-studenter lägger fram kommer inte att leda till det.