Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 18:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/eu-valet-var-mest-av-allt-28-nationella-val/

DN Debatt

DN Debatt. ”EU-valet var mest av allt 28 nationella val”

Det ökade valdeltagandet bör tolkas med viss försiktighet. Faktum är att många europeiska valkampanjer starkt påverkades av respektive lands nationella politiska agendor och de rådande konflikterna på den nationella nivån, skriver artikelförfattarna. Foto: Beatrice Lundborg

DN DEBATT 13/6. Trots systemet med toppkandidater och en diskussion om att införa övernationella mandat i Europaparlamentet, tycks få väljare betrakta EU-valet som ett europeiskt val. Det handlar snarare om 28 nationella val och valkampanjer, skriver fyra svenska forskare som presenterar en snabbanalys av drygt 70 europeiska forskare.

EU-valet 2019

EU-valet målades upp som en strid mellan EU-kramare och EU-kritiker. Valresultatet visade dock att det var svårt att peka ut politiska vinnare. Högerpopulistiska framgångar i vissa länder varvades med röda och gröna toppnoteringar på andra håll. EU-länderna går inte i någon särskild politisk riktning, utan utvecklingen spretar åt olika håll och är svårtolkad.

Den här komplexa bilden bekräftas när ledande statsvetare och medie­forskare i Europa nu gör en första snabb­analys av EU-valet. I dag publiceras forskningsrapporten ”Euroflections. Leading academics on the European elections 2019” där fler än 70 forskare i ett unikt internationellt samarbete lett av Mittuniversitetet kommenterar EU-valet. Forskarnas slutsats är att EU står inför två stora utmaningar:

• För det första måste de politiska aktörerna lära sig navigera i ett EU som är mer fragmenterat och splittrat än någonsin tidigare.

• För det andra är det långt kvar innan valet till Europaparlamentet kan ses som ett europeiskt val. Det handlar snarare om 28 nationella val och valkampanjer.

De senaste årens turbulens med bland annat migrationskris, Brexit och Trump verkar ha haft begränsat inflytande på EU-medborgarnas politiska agenda. Några månader före EU-valet rankade väljarna i medlemsländerna i stället ekonomi och tillväxt samt kampen mot ungdomsarbetslöshet högst. Värt att notera var även att klimatfrågan rankades högre än tidigare, medan invandringen rankades lägre än tidigare.

EU-länderna går inte i någon särskild politisk riktning, utan utvecklingen spretar åt olika håll och är svårtolkad.

Som politisk organisation kan EU i dag uppfattas som både svagare och mer splittrad än tidigare. Trots det anser merparten av EU-medborgarna att unionen kan spela en viktig roll för att förbättra såväl ekonomiska förhållanden som att hantera gränsöverskridande frågor. Valdeltagandet ökade den här gången också i 20 av de 28 medlemsländerna, vilket visar att fler väljare uppenbarligen tyckte att mer stod på spel i det här valet jämfört med tidigare val till EU-parlamentet. Fler väljare än tidigare föreföll dela åsikten att många viktiga politiska frågor inte har nationella gränser utan behöver hanteras på internationell nivå. Även om valdeltagandet fortfarande är blygsamt jämfört med de flesta nationella valen kan ökningen av valdeltagandet i EU-valet beskrivas som en framgång för unionen.

Samtidigt bör det ökade valdeltagandet och väljarnas intresse för EU-valet tolkas med viss försiktighet. Faktum är att många europeiska valkampanjer starkt påverkades av respektive lands nationella politiska agendor och de rådande konflikterna på den nationella nivån. Mobiliseringen av väljare baserades därför ofta på argument som inte direkt hade bäring på EU utan hade sin grund i nationella politiska frågor. Mot bakgrund av dessa förhållanden bör därför det ökade valdeltagandet i flera fall mest betraktas som en återspegling av den rådande nationella opinionen.

De två stora partigrupperna konservativa EPP och socialdemokratiska S&D går kraftigt bakåt och de EU-kritiska partierna går sammantaget framåt. I Italien blev Lega störst, och i Frankrike lyckades Le Pens Nationell Samling slå Macrons koalition av EU-positiva partier. I Storbritannien vann det nybildade Brexitpartiet fler än en av fyra röster.

Men skrapar vi på ytan framträder en annorlunda bild. Bland vinnarna finns även de två EU-positiva grupperna, liberala Alde och Gröna/EFA. Dessa gruppers valframsteg kan ses som en motvikt till dem som vill betrakta valet som en seger för EU-kritikerna. En analys av valresultaten på nationell nivå visar vidare att även om såväl EPP som S&D tappar finns flera vinnare. Ungerska Fidesz lyckades vinna en majoritet av rösterna i sitt land. Trots turbulensen kring den så kallade Ibizaaffären gjorde också österrikiska ÖVP ett bra val.

Även i den socialdemokratiska gruppen finns exempel som går mot trenden. Stärkt av ett bra resultat i det senaste nationella valet gjorde det socialistiska PSOE ett exceptionellt bra resultat i Spanien. Dess holländska motsvarigheten PvdA, ett ofta använt exempel på den allmänna socialdemokratiska nedgången i Europa, överraskade och blev landets största parti. Omvänt så finns det flera exempel på bakslag bland de EU-kritiska partierna.

Den vänsterradikala gruppen GUE/NGL är bland valets stora förlorare och är nu den minsta gruppen. Också bland de högerradikala EU-skeptiska partierna finns exempel som går mot den generella trenden. Geert Wilders Frihetsparti förlorar alla sina nederländska platser och Dansk folkeparti förlorade tre av fem röster.

Så även om EU-skeptiska partier har gått framåt, tycks det som om inställningen till EU generellt sett blir mer positiv. Få medborgare vill lämna EU och de flesta av de framgångsrika EU-kritiska partierna har skiftat fokus från utträdeskrav till att reformera EU inifrån.

Något paradoxalt tycks Brexit ha gjort både medborgare och partier mindre benägna att kräva ett utträde. Trots dessa positiva tecken för dem som omfamnar tanken på en fortsatt stark union ger analyserna i forskningsrapporten Euroflections också anledning till viss oro.

Innehållet i medlemsländernas valkampanjer var huvudsakligen nationella. Trots systemet med toppkandidater och en diskussion om att införa över­nationella mandat i Europaparlamentet, tycks få väljare betrakta EU-valet som ett europeiskt val. Trots den mycket snabba medieutvecklingen finns fortfarande ingen verklig inflytelserik europeisk mediemarknad. Och även om valet har vinnare och förlorare på aggregerad nivå, visar en djupgående analys att bilden är mer splittrad än vad den ger sken av. Inom de flesta partigrupperna hittar vi både vinnare och förlorare.

Är det något som de olika valkampanjerna och valresultatet visat, så är det att de nationella frågorna och problemen fortfarande är överordnade det som händer på europeisk nivå. Vi bör därför inte se det nyligen genomförda EU-valet som en stor europeisk händelse, utan mer som 28 olika nationella evenemang som samlats under ett paneuropeiskt paraply.

Sammantaget är resultatet av EU-valet komplext. Precis som i Sverige blir de stora partigrupperna mindre och de små partigrupperna blir större. Aldrig tidigare har vi mött ett så splittrat europeiskt parlament. De stora grupperna förlorade nästan 20 procent av sina platser, vilket innebär att deras sammanlagda makt, för första gången någonsin, saknar majoritet. Detta är förstås en stor händelse. 

De två dominerande drivkrafterna för den europeiska integrationen kan inte längre fatta beslut utan bifall från minst ett parti. Även om Europaparlamentet är en bastion av förhandlingar och pragmatism är denna situation ny. Vi kommer nu gå in i en turbulent anpassningsfas och det kommer att ta tid innan nya spelregler har introducerats och etablerats.