Den grekiska regeringen vill ha en uppgörelse som kan stimulera ekonomin vilket är logiskt och ansvarsfullt. Det tillåter inte EU. Grekland får hellre gå i konkurs. Det blir en varning till andra länder: man ska inte tro att man har rätt att välja något annat än EU:s högerpolitik, skriver Jonas Sjöstedt (V).
När Syriza och Alexis Tsipras vann valet i Grekland i vintras fick jag frågor från journalister om hur jag trodde att det skulle gå för det nya vänsterstyret. Jag svarade att jag hoppades att EU skulle ge Grekland och grekerna en chans. En chans att bryta med den högerpolitik som har skapat så mycket elände och misär i landet. En chans att få en skuldbörda som landet kan hantera. En chans att bryta spiralen av ekonomisk nedgång genom att göra nödvändiga investeringar. En chans att ge sjukvård och drägliga livsvillkor till alla de vanliga greker som har betalat krisens pris.
Nu kan vi konstatera att EU inte vill det. Grekland har egentligen varit bankrutt i flera år. Landet har fått nya lån för att betala gamla lån. När den nya grekiska regeringen inte längre lyder makten i Bryssel så låter EU hellre Grekland ställa in betalningar. Den grekiska regeringen valdes på ett tydligt mandat att bryta med den högerpolitik som hade fört landet in i misär, det tillåter inte EU. Det är ett politiskt val.
Under tiden har förmögenheter fördelats om. Grekland har betalat enorma summor som har gått till att rädda de egna bankerna, de banker som bidrog till att skapa krisen. Grekland har återbetalat enorma lån till tyska och franska banker. Fodringarna fördes över från privata spekulanter, som ibland har gjort vinst på affären, till Euroländerna, ECB och IMF. Återigen slås finanskrisens gyllene regler fast. Finanskapitalets förluster ska betalas av skattebetalarna. Vinster behåller de själva. Så länge Grekland köpte ut bankerna i EU fick de låna pengar, när de ville betala sina egna pensionärer en rimlig pension fick de nej. Visst kan man kritisera tidigare grekiska regeringar för vanstyre, men varför är de som gör det så tysta om bankernas och spekulationens avgörande roll i krisen?
Vad är det som Greklands regering begär? De ville inte strama åt ekonomin mer eftersom den politiken bevisligen förvärrar krisen och skapar ett stort lidande i landet. De vill omförhandla skulden till hållbara nivåer – något som alla sansade bedömare inser är oundvikligt. Ibland är det tyvärr nödvändigt och det gjordes exempelvis med Västtysklands statskuld efter andra världskriget. Den grekiska regeringen vill effektivisera förvaltningen och skapa ett hållbart skattesystem, något som Sverige borde kunna hjälpa till med. De är beredda att bedriva en ganska stram politik med små budgetöverskott de kommande åren. De vill ha hjälp att få igång investeringar för att få fart på ekonomin. Det är en försiktig keynesiansk politik.
Om de åtstramningarna som EU kräver istället fortsätter så lär den grekiska ekonomin fortsätta krympa, och möjligheterna att återbetala skulder minska. Därför vore en uppgörelse som kan stimulera ekonomin logisk och även ekonomiskt ansvarsfull. Det tillåter inte EU – Grekland får hellre gå i konkurs. Det blir en varning till andra länder, inte minst Spanien, att man inte ska tro att man har rätt att välja något annat än EU:s högerpolitik. Kanske är detta den egentliga orsaken till EU:s oresonlighet. Inte bara i Spanien utan även i Slovenien och Irland är vänstern på väg att bli störst. I en rad andra EU-länder växer vänsterpartier. Nu ska de lära sig att EU inte kommer att acceptera annat än högerpolitik. Samtidigt dödas tanken på EU som ett solidariskt projekt emellan Europas folk.
Debatten om Grekland är full av förakt och moralism. Rena felaktigheter om grekiska pensionsvillkor och arbetstider förs fram som sanningar. Faktum är att många grekiska pensionärer i dag inte har pengar till mat, att deras unga emigrerar och att en stor del av befolkningen inte har rätt till vård. EU:s agerande är också helt ologiskt om man vill att Grekland ska kunna betala sina skulder. Om landet nu drivs mot statsbankrutt så lär mycket lite av landets skulder kunna återbetalas. Då får EU:s skattebetalare stå för notan medan de banker som en gång startade lånekarusellen får gå skadeslösa.
Skulden för den uppkomna situationen finns på flera håll. Tidigare grekiska regeringar, höger som socialdemokrater, misskötte landet under många år med ineffektivitet, klientilism och ett dåligt skattesystem. En viktig orsak till att Syriza valdes var att partiet inte var en del av den gamla korrumperade makten som skapat krisen. EU och euron har också ett avgörande ansvar. Euron har allvarligt förvärrat krisen och EU:s ”krispolitik” är ett fiasko som har inriktats på att rädda banker och offra välfärden. Själv hoppas jag att Syriza nu har en plan för att landet ska lämna euron, landet behöver en annan växelkurs och förbättrad konkurrenskraft. Sedan behöver också en rad reformer göras i landet.
Det finns i dagsläget ingen politisk kraft utom Syriza som kan styra Grekland. Opinionsmätningarna tyder på att partiet skulle kunna få egen majoritet i parlamentet om det var nyval. Socialdemokraterna i PASOK är i spillror efter att ha hanterat högerpolitiken. Högern i Ny Demokrati är i ledarstrid och partiet ligger långt efter Syriza i opinionen. Stödet för Alexis Tsipras som premiärminister i landet är stort trots alla svårigheter.
Detta är inte bara Greklands kris, lika mycket är det EU:s kris. I Grekland ser många det egna landet som EU:s och marknadsliberalismens försökskanin. Men grekerna revolterade mot att bankerna räddades medan deras egna barn gick hungriga till skolan och deras ungdomar fick emigrera. Det kan EU inte acceptera. Det säger något om karaktären på den Europeiska Unionen. Nu får det grekiska folket avgöra dramat. Demokrati skapar legitimitet. Det borde det centralstyrda och odemokratiska EU lära av. Vi röstade om Euron och EMU utan att fråga EU om lov och utan undantag i EU:s fördrag – den grekiska regeringen har rätt att fråga sitt folk om dess eget framtid.