Så har ett nytt kapitel skrivits i den besynnerliga historia som handlar om Uppsala universitets granskning av professorn i sociologi, Eva Lundgrens forskning. Granskningen tillsattes i kölvattnet efter den omdiskuterade tevedokumentären "Könskriget". Granskarna har inkommit med sin rapport, och Lundgren har svarat. En av granskarna, professorn i vetenskapsteori Margareta Hallberg, tar inte ställning i fuskfrågan, medan den andra granskaren, statsvetarprofessorn Jörgen Hermansson, slår fast att det inte finns någon grund för att tala om vetenskaplig ohederlighet.
Däremot riktar rapporten stark kritik mot Lundgrens forskning, som bland annat anses sakna "ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthet".
Denna, i svenska universitetsvärldens historia, unika procedur aktualiserar flera problem som vi som verksamma forskare känner en stor olust, och stark oro, inför.
Såväl Uppsala universitets förfarande som det sätt på vilket den vetenskapliga granskningen har utförts är högst diskutabelt.
Vi vill för det första peka på faran i att en universitetsledning, på basis av en sensationsskapande mediehändelse, drar i gång vad som av granskaren Jörgen Hermansson själv betecknas som en "kvasijuridisk granskning". Inte minst problematiskt är detta mot bakgrund av att en specifik anklagelse faktiskt saknades. Granskarna hade i stället i uppdrag att utröna om det fanns grund för en sådan anklagelse.
Riskerna med ett sådant förfaringssätt är uppenbara. Om universiteten fortsätter att så räddhågset hänga ut kontroversiell forskning, så innebär detta naturligtvis att möjligheterna till nytänkande och kritisk forskning försämras.
Faran med att sticka ut blir obarmhärtigt tydlig, liksom tryggheten i att forska på ett sätt som stryker våra vardagliga förståelser medhårs och inte upprör någon. Men är det sådan forskning vi vill ha?
Detta innebär naturligtvis inte att forskning inte ska kritiseras. Det skall den, och så görs, ständigt. Det saknas inte precis akademiska arenor för det - seminarier, konferenser, tidskrifter och andra vetenskapliga publikationer, utvärderingar, forskningsansökningar etcetera. Själva det akademiska meriteringssystemet utgör också en sådan arena, där forskares vetenskapliga publikationer kontinuerligt granskas och värderas.
För det andra vill vi diskutera några aspekter av hur denna granskning gått till. Det är, menar vi, problematiskt att granskarna har sin kompetens på andra områden än de som de är satta att bedöma. Lundgren har arbetat inom ämnena teologi och sociologi, men Jörgen Hermansson är statsvetare och Margareta Hallberg är vetenskapsteoretiker.
Båda saknar i stor utsträckning kompetens på Lundgrens forskningsfält, som handlar om relationen mellan kön och religion, samt om kopplingar mellan våld, sexualitet och makt. Granskarna befinner sig också delvis på andra metodologiska arenor.
Den absoluta merparten av Lundgrens vetenskapliga produktion sker inom en vetenskaplig tradition som man kan kalla hermeneutisk. Det handlar om att genom tolkningar av empiriska material utarbeta teoretiska förståelser av olika samhällsfenomen. Forskning uppfattas här som en tolkningsprocess. God forskning handlar i ett sådant perspektiv mindre om att "bevisa" eller "testa" olika hypoteser och mer om att utifrån skilda teoretiska perspektiv, och med en övertygande argumentation, skapa ökad förståelse för olika fenomen. Utgångspunkten är att världen inte är entydigt avbildbar. Verkligheten framstår på olika sätt beroende på varifrån man tittar - vilket perspektiv man intar.
För att se om Lundgrens tolkning håller företar granskarna en egen "analys". Denna sker till övervägande del utifrån en annan forskningstradition, som ligger närmare den positivistiska, där tron på entydiga fakta är stark. Kritiken mot Lundgrens forskning formuleras således utifrån tanken att forskaren neutralt kan, som man skriver, "pröva teser". Teori och empiri förutsätts på så sätt vara separata arenor, där empirin kan användas för att bekräfta eller falsifiera teorin.
I ett hermeneutiskt perspektiv har emellertid ett begrepp som falsifiering inte någon större mening.
Detta hänger samman med att empiri och teori ses som mer sammanvävda. Detta betyder naturligtvis inte att det går an att påstå vad som helst. Snarare handlar det om att empirin inte finns helt "ren". Forskaren gör alltid en tolkning, vilket innebär att även empiriska observationer alltid i någon mening är teoriberoende.
Det blir också tydligt i granskningsrapporten att det granskarna gör, handlar om en tolkning, en tolkning som inte är mera sann, perspektivlös eller neutral. Den sker bara utifrån andra referensramar och en annan förförståelse.
Det faktum att ett material kan tolkas annorlunda av andra kan inte automatiskt leda till slutsatsen att Lundgrens forskning brister i kvalitet, som en av granskarna menar.
Granskningsförfarandet visar en allvarlig brist på respekt för skilda vetenskapliga angreppssätt, såväl teoretiskt som metodologiskt. Att varken feministisk forskning eller kvalitativa angreppssätt har särskilt hög status i akademin är kanske inte något nytt. Men att det inte ens förstås som ett eget kompetensområde är bekymmersamt.
Skulle vi lika lättvindigt låta en etnolog, med intervjuer som specialitet, få avgöra trovärdigheten i nationalekonomiska kalkyler?
Det är av största vikt att olika vetenskapliga traditioner och olika teoretiska perspektiv får lov att utvecklas på våra universitet. Det vore förödande om den specifika, och tämligen snäva, vetenskapssyn som ges företräde i detta förfarande blir det enda legitima vetenskapliga arbetssättet. Att tänka fritt - inte att tänka "rätt" - måste vara forskarens främsta raison d'etre.
Fredrik Bondestam, Filosofie doktor i sociologi, forskare, Uppsala universitet, Maud Eduards, Professor i statsvetenskap, Stockholms universitet, Anne-Louise Eriksson, Docent i tros- och livsåskådningsvetenskap, chef för Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur, Johanna Esseveld, Professor i sociologi, Lunds universitet, Karin Hassan Jansson, Filosofie doktor i historia, forskare, Uppsala universitet, Charlotte Holgersson, Ekonomie doktor, Fosfor vid KTH, Pia Höök, Ekonomie doktor, Fosfor vid KTH, Lars Jalmert, Docent i pedagogik, Stockholms universitet, Marianne Liljeström, Professor i kvinnoforskning (genusvetenskap), Åbo universitet, Inger Lövkrona, Professor i etnologi, Lunds universitet, Birgitta Meurling, Docent i etnologi, Uppsala universitet, Diana Mulinari, Docent i sociologi, Lunds universitet, Anna Wahl, Docent, Fosfor vid KTH, gästprofessor vid KAU, Maria Wendt Höjer, Filosofie doktor i statsvetenskap, forskare, Stockholms universitet
