Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/fallet-semenya-visar-att-konsuppdelad-idrott-ar-fel/

DN Debatt

DN Debatt. ”Fallet Semenya visar att könsuppdelad idrott är fel”

Den sydafrikanska löparen Caster Semenya utklassade allt motstånd i damernas 800 metersfinal i Diamond League-tävlingarna i Doha, Qatar i fredags. Cas, idrottens egen högsta domstol, kom två dagar innan med en dom som tvingar henne att medicinera om hon vill fortsätta att tävla på 800 meter och 1 500 meter. Domen gäller från den 7 maj. Foto: TT

DN DEBATT 8/5. När idrottens skiljedomstol dömer Caster Semenya till att medicinera bort de naturligt höga testosteronhalterna visar det att idrottsrörelsen blundar för nya biologiska och psykologiska insikter. Utvägen för idrotten är att hitta klassifikationssystem för de olika sporterna som ger tävlande likartade fysiska möjligheter att vinna, oavsett ”kön”, skriver Torbjörn Tännsjö.

Rätta artikel

Kvinnor presterar 10–12 procent sämre än män i de flesta idrotter. Ska de ha en chans att få vara med i cirkusen behöver de ett särskilt fredat rum. Så har idrottsrörelsen resonerat, då man förbehållit kvinnor vissa tävlingar uteslutande. Nu har den hållningen nått vägs ände. Det har visat sig att den byggt på en förenklad världsbild, som krackelerat. Caster Semenya blev tuvan som välte lasset.

I vetenskapsteorin lär vi oss att en fruktbar klassifikation så vara så beskaffad att dess kategorier utesluter varandra och att varje individ som ska infogas i den ska finna något fack där den hör hemma. Så trodde vi länge att det förhöll sig med kategorierna man och kvinna. Vi hade fel.

Gradvis har vår bild av saken komplicerats. Idrotten har dock stretat emot. Detta är den sanning de haft så svårt att ta till sig.

Kvinnor och män åtskils på åtminstone tre olika sätt: kromosomuppsättning, yttre könsorgan och psykisk identifikation. Kategorierna man och kvinna utesluter inte varandra på något enkelt vis.

Det är möjligt att vara till exempel man i kromosomhänseende (XY) och kvinna ifråga om yttrekönsorgan och psykisk identifikation. Semenya är just ett exempel på detta. (Se Robert Johnson, ”What No One is Telling You About Caster Semenya: She Has XY Chromosomes”, LetsRun, 2 maj 2019).

Man har manövrerat sig in i en omöjlig position där man dels förkastar dopning för att det sägs vara farligt att med mediciner påverka sin prestationsförmåga positivt samtidigt som man kräver av vissa idrottare (Semenya) att de ska medicinera för att påverka sin prestationsförmåga negativt.

Vi vet också att vissa individer med kvinnlig kromosomuppsättning (XX) och kvinnliga könsorgan inte identifierar sig som kvinnor. De vill ”korrigera” sina yttre könsorgan för att kunna bejaka sin upplevda könsidentitet. Och omvänt för individer med manlig kromosomuppsättning (XY) och manliga könsorgan men kvinnlig identitet. Också de vill ”korrigera sina yttre könsorgan”. Inte ens kromosombilden är så enkel som vi vant oss att tänka. Vissa individer (”kvinnor”) har till exempel bara en X-kromosom (Turners syndrom). Andra individer (”män”) har en extra X-kromosom (Klinefelters syndrom).

Hur ska idrottsrörelsen hantera detta? Ska man blunda för nya biologiska och psykologiska insikter eller ska man försöka ta dem till sig?

Fallet med Semenya visar att man väljer att blunda. Det är dumt. Det innebär att man manövrerat sig in i en omöjlig position där man dels förkastar dopning för att det sägs vara farligt att med mediciner påverka sin prestationsförmåga positivt samtidigt som man kräver av vissa idrottare (Semenya) att de ska medicinera för att påverka sin prestationsförmåga negativt. Är det förra farligt är rimligen också det senare farligt. Svenska läkarförbundet har dragit en slutsats av detta och förkastar ”domen” från idrottsrörelsens högsta juridiska instans Cas. Men de säger inget om hur idrottsrörelsen i stället ska hantera fall som dessa.

Det aktuella ställningstagandet från Cas är alltså ren galenskap och det kommer inte att vara möjligt att på sikt leva med det. Men finns det någon rimlig utväg? Finns det något sätt att upprätta ett klassifikationssystem, som (1) verkligen bygger på varandra uteslutande kategorier och som (2) samtidigt är uttömmande och som (3) till sist låter kvinnor att vara med i leken? Det är vad idrottsrörelsen behöver, om den ska leva vidare och inte göra sig till allmänt åtlöje. Och visst finns en sådan möjlighet.

Steg ett är att avskaffa könsdiskrimineringen inom idrotten. Den är alltså orimlig då det visat sig att kategorierna kvinna och man inte skarpt går att åtskilja och att den dikotoma indelningen i män och kvinnor också lämnar vissa individer utanför. Den är också dum då den tar fasta på något som är idrottsligt irrelevant. Detta att kvinnor presterar sämre än män är ett statistiskt förhållande, inte ett orsaksmässigt. Vi tävlar inte med våra kön (jag bortser från August Strindbergs övningar i pittmätning). Några kvinnor presterar för övrigt bättre än de flesta män. Lärdomen man bör dra av detta är att inte skilja mellan kvinna och man inom idrotten. Man bör i stället inrikta sig på faktorer som direkt påverkar prestationsförmågan.

Då Cas fokuserar på Semenyas höga testosteronnivåer och inte på hennes kromosomuppsättning (som man tidigare gjort inom idrotten) har man i själva verket tagit ett litet steg i rätt riktning. Man kunde i princip ha en könsneutral klassindelning bland idrottare som tog fasta på testosteronnivåer. Inte heller det fångar emellertid riktig det vi intresserar oss för. Det är ju de påstådda (och omstridda) effekterna av testosteronet som bekymrar oss.

Idrottsrörelsen är i dag den enda rörelse som oblygt tillämpar könsdiskriminering.

Testosteronnivåernas påverkan på prestationsförmågan är inte bara omstridd, då vissa forskare menar att naturligt testosteron inte har denna prestationshöjande effekt, medan syntetiskt har det (anabola steroider). (Se Katrina Karkazis och Rebecca Jordan-Young, ”Debating a testosterone ’sex gap’”, Science, 22 maj 2015).

Och hur som helst är väl det som till sist intresserar oss vilka direkta fysiska förutsättningar en individ har för att triumfera inom en idrott. Vilken syreupptagningsförmåga har hon (hemoglobinhalt), vilken muskelmassa, hur långa är hennes ben och armar och så vidare. Vad som orsakat tillståndet är utan intresse.

Inom till exempel boxning tar man just sådana hänsyn och man har inrättat viktklasser. En person som väger 100 kilo får inte boxas mot en som väger 55 kilo. Här finns utvägen för idrottsrörelsen, om dess företrädare vill rädda sporten och fortsatt bereda en plats för kvinnor som önskar delta på jämlika villkor. Jämna ut de rent fysiska förutsättningarna. Experimentera och finn klassifikationssystem för de olika idrotterna, som ger tävlande likartade fysiska möjligheter att vinna, oavsett ”kön” (vad vi nu ska förstå med den uttrycket).

Jag medger att idrottsrörelsen här har en lång väg att vandra. För varje idrott gäller det att finna fram till det optimala klassifikationssystemet. Här behövs mer pengar till forskning. Men man har som sagt redan påbörjat denna vandring inom vissa idrotter såsom kampsporter.

Idrottsrörelsen är i dag den enda rörelse som oblygt tillämpar könsdiskriminering. Visst vore det ett extra plus om man kunde komma från den särställningen.