Landets äldreboenden måste renoveras. Allmännyttan förslummas. Omoderna sjukhus överallt. Gamla vatten- och avloppssystem spricker. Vägar, järnvägar, kollektivtrafik – ja, de så kallade rekordåren gör sig påminda i form av eftersatt underhåll.
I skuggan av dessa problem har vi drabbats av en pseudodebatt som förflyttar intresset från huvudsak till bisak. Allt handlar om huruvida företag får tjäna pengar på att tjäna det offentliga eller inte. Väldigt få diskuterar om kommunerna ensamma orkar finansiera de enorma upprustningar som krävs i välfärden.
Debatten om vinster ligger i vägen för en sansad diskussion. Vinstdebatten, som splittrar Socialdemokraterna djupt, bygger dessutom på två falska premisser. De är följande:
1. Företagen inom skola, vård och omsorg gör stora ”vinstuttag” och dränerar välfärden på resurser.
2. De privata utförarna har inte levererat den förväntade kvaliteten, låt därför kommuner och landsting sköta all skola, vård och omsorg.
På Dagens Samhälle (en redaktionellt oberoende tidning, ägd av Sveriges Kommuner och landsting) är vi specialiserade på den offentliga marknaden i Sverige. Varje år köper samhället varor och tjänster från den privata sektorn för inte mindre än 800 miljarder (en fjärdedel av BNP), vilket de flesta är totalt okunniga om.
Varannan skattekrona i kommunerna går till exempel redan till privata leverantörer. Företagen inom skola, vård och omsorg omsätter 80–90 miljarder. De är bara toppen på 800-miljardersberget. De övriga 90 procenten finns det ingen politisk kontrovers kring, men vinster existerar förstås över hela linjen.
Om man översiktligt tittar på välfärdsföretagens bokslut (i Sverige) 2010 och 2011 ser det ut så här:
• Resultaten före skatt (efter avskrivningar och räntor) för såväl skol-, vård- och omsorgsbranscherna ligger i snitt runt 5–6 procent av omsättningen.
• Vinsterna efter bolagsskatt ligger i snitt runt 4 procent.
Detta är rimliga nivåer. Ett fåtal mindre omsorgs- och skolföretag uppvisar högre vinstmarginaler och delar ut miljoner till ägarna. Viss kriminalitet upptäcks då och då, särskilt inom personlig assistans. Men det är inte få undantag i välfärdsbranscherna som står i fokus för S-kritikernas ursinne utan de seriösa, besjälade bolagen.
Många tror felaktigt att vinsterna ligger kring 10–15 procent och att det är snabba cash i fickan på ägarna. För att alls kunna dela ut av vinsten måste ett aktiebolag betala skatt. Först därefter är det möjligt att ge pengar till ägarna.
Välfärdsföretagen delar sällan ut hela vinsten. En typisk policy är att 35–50 procent av den beskattade vinsten delas ut. Resten återinvesteras. Det betyder att ”vinstuttagen” som ifrågasätts hamnar runt 2 procent av de totala intäkterna.
Eftersom det i praktiken är dessa 2 procent som många inom S vill begränsa eller stoppa, så blir nästa logiska steg non-profit. Man kan också tala klarspråk och säga förlust.
I kommunal sektor bör förvaltningarna budgetera med ett överskott (”vinst”) på 2–3 procent. Det kallas ”god ekonomisk hushållning”. Men inte när en företagare (som arbetar åt kommunen) behåller 2 procent efter att 98 procent av intäkterna använts i verksamheten samt returnerats i form av löneskatter, moms och bolagsskatt.
Dagens Samhälle har också granskat storbolag som ägs av så kallade riskkapitalfonder. I vård- och omsorgssektorn kan man konstatera att de mest bespottade bolagen gjorde en förlust på cirka 1 miljard 2011 och att utdelningarna stannade på noll (0). Enbart Carema förlorade en halv miljard i Sverige i fjol.
Kontroversen gäller nu om internlån i industriföretag, kommuner och riskkapitalägda koncerner i framtiden ska kunna användas för att bland annat minimera skatter. Flera välfärdskoncerner – som Carema, Capio och Academedia – saknar sådana upplägg.
Riskkapitalägda bolag återinvesterar sina löpande överskott i verksamheten. Kraven på vinstbegränsning och återinvestering är i deras fall ett slag i luften. Ägarfondernas vinster uppstår först när bolagen säljs. Då är det inte skattebetalarna som betalar köpeskillingen, utan en privat köpare.
Försäljningar av företag påverkar inte välfärden eller bekostas av skattebetalare. Ur samhällets perspektiv är privat välfärdsdrift ett nollsummespel eftersom skola, vård och omsorg annars måste drivas i egen regi av kommunerna.
Upphandlingar leder ofta till lägre kommunala kostnader. Däremot gör inköp, upphandling och Lov det möjligt att bygga företag. Så har vi till exempel gemensamt finansierat arenabyggaren Peab och telekomjätten Ericsson och gjort ägarna rika.
Slutligen, den falska premissen om kvaliteten inom välfärden.
I SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” menade en grupp forskare att de 20 senaste årens avregleringar inte har lett till högre kvalitet. Den har använts för att hävda att “privatisering ger sämre kvalitet”. Det är inte vad rapporten visar men så lyder vantolkningen.
• Om man studerar statistik från Socialstyrelsen och Skolverket så finns underlag för att hävda att kvaliteten snarast blivit lite bättre i skola, vård och omsorg tack vare konkurrensen.
• Den privata äldreomsorgen presterar bättre från brukarnas horisont (medan kommunerna är lite bättre ur fackets perspektiv), enligt Socialstyrelsen. Det finns inte fler ”skandaler” i privat omsorg än i kommunal.
• Dagens Samhälle presenterar denna vecka unik statistik från Skolverket för 2002–2011. Den visar att grundskolan går sämre i kommuner där det helt saknas konkurrens från friskolor. Man kan se att konkurrens från friskolor leder till att betygen i de kommunala grundskolorna förbättrats 2002-2011.
Att vinsten urholkar kvaliteten är en myt. Enskilda företagare och kommuner kan missköta sig, visst. Men undantagen gör inte regeln. Stefan Löfven och Magdalena Andersson är säkert medvetna om fakta, men det imponerar inte att S partiledning låter sakfel och ren mytbildning dominera i den för partiet så centrala välfärdsdebatten.
Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle