Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Färre politiker i kommunerna kan rädda den lokala demokratin”

Som utomstående betraktare ser man samma konfliktlinjer, eller brist på konflikter, även i de flesta andra större städerna. Cykelställsfrågorna blir avgörande, skriver Staffan Werme.
Som utomstående betraktare ser man samma konfliktlinjer, eller brist på konflikter, även i de flesta andra större städerna. Cykelställsfrågorna blir avgörande, skriver Staffan Werme. Foto: Janerik Henriksson/TT

DN DEBATT 3/10. Den politiska organiseringen av den lokala och regionala offentliga sektorn är ineffektiv och byråkratisk. Tusentals fritidspolitiker fattar i realiteten inte besluten – i stället är det kommunens tjänstemän som har makten. Satsa i stället på färre politiker med tydliga mandat och välj dem med majoritetsval i enmansvalkretsar, skriver Staffan Werme (L).

VAL 2018

Just nu pågår förhandlingar om styren runt om i Sverige. Valet 2018 skapade inte bara en ny situation i riksdagen. Även i kommuner och landsting/regioner vaknar de förtroendevalda upp till nya vardagsverkligheter. Det finns inte längre några givna alternativ för hur en kommun eller ett landsting ska styras. Blockpolitiken är död.

Denna död har pågått längre lokalt och regionalt än nationellt. De senaste valen har framför allt Sverigedemokraternas framfart lett till att nya konstellationer skapats. Tidigare otänkbara styren, som Socialdemokraterna och Moderaterna eller alla – från vänster till höger – mot S, har sett dagens ljus.

Denna utveckling lär accelerera, under de kommande dagarna och veckorna. En stor del i detta har den väl spridda uppfattningen att alla konstellationer är bättre än en där SD får inflytande.

Önskan om att marginalisera SD får olika konsekvenser. En av de mer förbisedda är frågan om hur den lokala demokratin ska organiseras.

Varför ska vi ha partier med påstått olika ideologier om det inte skiljer i sak när väl den lokala offentliga sektorn ska administreras? Vilken roll spelar partierna, ideologierna, i det vardagliga livet?

När jag tog över som kommun­styrelsens ordförande i Örebro efter valet 2006, var jag och den dittillsvarande socialdemokratiske ordföranden överens i en sak. En mycket stor del av det kommunala beslutsfattandet var reglerat av staten eller EU. Lokalt styresskick handlade mest om att administrera en kommun så väl som möjligt utifrån givna ramar.

Visst fanns skiljelinjer. Synen på privata alternativ inom omsorg och skola var den tydligaste. Men i backspegeln kan man konstatera att det mer handlade om tid och omfattning än om ideologiska val. 2011 tog en blocköverskridande majoritet över. Kristdemokrater och Centerpartister samregerade med S i syfte att stänga SD och Vänsterpartiet ute. Efter valet 2014 krävdes även V:s stöd och ännu en ”ideologisk” mur revs.

Blickar jag ut över landet i dag, ser jag många liknande exempel. I de mindre kommunerna är det en självklarhet att samarbete behövs. Men även i de största kommunerna och landstingen/regionerna bryts tidigare cementerade block upp.

En självklar fråga som måste ställas är om detta är signaler på att den lokala och regionala politiska organisationen är funktionell. Varför ska vi ha partier med påstått olika ideologier om det inte skiljer i sak när väl den lokala offentliga sektorn ska administreras? Vilken roll spelar partierna, ideologierna, i det vardagliga livet? Är det effektivt? Är det rimligt? Är det ens relevant ur ett demokratiskt perspektiv?

När jag utifrån har betraktat årets lokala valrörelse i Örebro har jag inte kunnat urskilja en enda fråga där partierna skiljer ut sig. Under de gångna fyra åren finns nyanser kring hur kommunen ska hantera sina stora utgiftsområden. Men såväl skolan som socialtjänsten och äldre­omsorgen kännetecknas av en nästan total konsensus.

Som utomstående betraktare ser man samma konfliktlinjer, eller brist på konflikter, även i de flesta andra större städerna. Cykelställsfrågorna blir avgörande. I Stockholm verkar det vara frågan om ett Nobelcenter, eller en cykelbana vid en gammal hamn i Mälaren. I Göteborg är det en tunnel genom staden, en tunnel som inte ens är en kommunal angelägenhet. Men vad är de partipolitiska, ideologiska, konflikterna i Uppsala, Linköping, Norrköping, Västerås?

Det finns sannerligen möjlighet till ideologiska ställningstaganden även lokalt. I stället för att handla om kultur eller stadsbyggnad, borde de handla om resurser, ekonomiska såväl som personella. Men i ekonomin har politiken lämnat walk over. Bristerna i ekonomisk kompetens hos även ledande politiker i stora kommuner är uppenbara. Ekonomistyrningen, och därmed också den långsiktiga styrningen av hur verksamheterna ska ut- eller avvecklas, har lämnats till tjänstemännen. Det enda område där ideologier skulle kunna spela roll är ointressant för såväl politiker som väljare.

För snart 20 år sedan beskrev det dåvarande Kommunförbundet i sin långtidsutredning ett antal framtida utmaningar för kommuner och landsting. Ökande behov möttes av minskande resurser. Många av långtidsutredningens beskrivningar är i dag verklighet. Man kunde vare sig förutspå finanskriser eller långvariga högkonjunkturer. Men de underliggande trenderna – en ökande resursbrist, en fortsatt urbanisering och ökande behov inom den offentliga sektorn – beskrivs väl. Till detta kommer en historiskt unik befolkningstillväxt genom den migration som ägt rum de senaste tio åren. Kommuner och landsting kommer att stå inför ekonomiska brister på tiotals miljarder kronor de kommande åren. Försöker staten lösa den ekonomiska biten, saknas ändå anställningsbara medarbetare.

Sannolikt kommer detta inte att leda till några större förändringar i hur svensk offentlig sektor styrs. Det borde det göra. Dagens politiska organisering av den lokala och regionala offentliga sektorn är ineffektiv, suboptimerande och leder till allvarliga demokratiska underskott. Den politiska organisationen riskerar att än mer driva på den administrativa överbyggnaden av de verksamheter som styrs politiskt, med resultat att mindre pengar läggs på reell verksamhet och mer på planer, program, uppföljningar, utvärderingar och revisioner.

Denna utveckling är orimlig. Flertalet medborgare inser det. Det blir allt svårare att rekrytera förtroendevalda inom partierna. Avhoppen blir allt fler. Missnöjesröstningen ökar, eftersom konsensuskulturen omöjliggör alternativ inom de befintliga partierna. Sker inget kommer denna utveckling att accelerera de kommande åren.

Jag menar att svensk lokal och regional demokrati måste omformas i grunden. Tydliga alternativ, tydliga maktstrukturer och ett tydligt ansvarsutkrävande är grunden för alla stabila demokratier. Dagens lokala och regionala demokratiska strukturer levererar inget av detta.

Problemet är att politiken måste retirera för att demokratin ska räddas. Det behövs inte tusentals fritidspolitiker som inte fattar beslut, utan mest informeras av de tjänstemän som har makten. Hellre då ett fåtal politiker med tydliga mandat i de viktigaste positionerna:

Dagens proportionella valsystem byts ut mot majoritetsval i enmansvalkretsar.

Fullmäktiges roll blir att hantera ekonomi och skapa tydliga lokala regelverk för de verksamheter som bedrivs inom ansvarsområdet.

Dagens nämndsystem förändras så att enbart ordföranden, eller presidiet, i nämnder och styrelser är tillsatta politiskt.

Valen till dessa poster bör ske genom direkta personval. Uppdraget måste vara begränsat till ekonomi- och verksamhetsstyrning. Ansvaret är tydligt och konkret.

Innebär detta slutet på det svenska parti­väsendet? Sannolikt kommer flera av de traditionella partierna att kortsiktigt få allvarliga problem, uppbyggda som de är på offentligt stöd med medlemmar som mest engagerar sig för chansen att få nämnduppdrag. Men på längre sikt kan de uppstå som de representanter för civilsamhället de en gång var, med ett återuppväckt ansvar för att peka ut tydliga alternativa vägar för den långsiktiga samhällsutvecklingen.

DN Debatt.3 oktober 2018

Debattartikel

Staffan Werme (L), fd kommunstyrelsens ordförande i Örebro:
”Färre politiker i kommunerna kan rädda den lokala demokratin”

Repliker

Henry Bäck, professor emeritus i offentlig förvaltning, fd kommunalpolitiker (V):
”Ett recept för att ta död på den kommunala demokratin”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.